Svar på senaste röntgen

Igår ringde mobilen när jag stod i köket hemma hos föräldrarna och pratade med mamma. Grävde snabbt fram den ur fickan på stallvästen och kollade vem det var som sökte mig. "Dolt nummer" innebär 9 av 10 gånger att det är från sjukhuset.
Svarade och en trevlig kvinna förklarade att hon (som jag misstänkt) ringde från sjukhuset för att leverera svaret på senaste röntgenundersökningen.
Ska tilläggas att hon flera gånger ursäktade sig för det sena svaret(undersökningen var för flera veckor sedan) men hon hade inte varit på jobbet. Jag hängde inte med riktigt, men hur som helst hade hon upptäckt att jag inte fått något svar.
 
Jag förklarade som det var, att jag inte varit ett dugg orolig. Hade det varit något, skulle dom ha hört av sig direkt. Och skulle dom nu missa att meddela mig även om det varit något, lär cancern inte hålla sig gömd speciellt länge med tanke på alla regelbundna undersökningar jag numera går igenom. Kunde jag gå med en tumör i(förmodligen) flera år, kan jag nog klara av att ha små växande spår av cancer i någon månad eller två.
Låter kanske knäppt att resonera så, men det är ingen idé att hetsa upp sig.
Självklart är det jättetråkigt när ett uteblivet samtal kan orsaka lidande eller oro hos en patient, men samtidigt måste man förstå att det alltid kommer ske misstag. Även sjukhusets personal är människor. Sen finns det ju självklart gränser för vad som är acceptabelt och inte, och man ska alltid sträva efter att bli bättre. Det är ju utan tvekan mycket värre om ett dåligt besked inte når patienten än ett bra.
I mitt fall är jag inte ett dugg irriterad över det sena svaret som sagt. Hade jag varit orolig så kunde jag ha ringt eller skickat ett e-postmeddelande. Vid ett tillfälle skickade jag ett mail till onkologen då jag hade en fråga, och bara någon dag senare ringde min läkare upp och redde ut det hela. Så jag känner att jag snabbt kan komma i kontakt med dom om jag vill.
 
Hur som helst, hon förklarade att allt såg bra ut. MEN, alltid detta men, dom ville skicka mig på ännu en röntgen(en annan sorts röntgenundersökning). Förklaringen var att den behandlingsmetoden jag gått igenom var relativt ny och att man därför inte var helt säker på att en röntgenundersökning visade tillräckligt mycket. Det är svårt att förklara, men för att vara säker på att man såg allt man ville se på första röntgen ville man dubbelkolla med en undersökning till.
Hon ville absolut inte att jag på något sätt skulle vara orolig bara för att dom ville röntga mig igen, utan det berodde tydligen bara på att läkarna ville "utforska" och lära sig den nya behandlingsmetoden mer.
 
Så inom kort kommer jag få en kallelse till nästa röntgen. Nu slog det mig precis att jag inte berättat om detta för Johnnie. Kom hem igår eftermiddag, åt och bytte om innan jag och Ludde åkte vidare till ridskolan. Kom sen hem sent och då var Johnnie ute och pysslade.
Får ta och berätta det ikväll, så han hålls uppdaterad.
 
Förövrigt så händer det inte mycket på "cancerfronten" just nu. Hoppas jag i alla fall, för vad som händer i min kropp vet jag inte.
Informationsmötet på Reproduktionscentrumet närmar sig, vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. En del av mig är nyfiken och tycker att det är spännande, medans en annan del av mig känner att  ytterligare en jobbig period med smärta, tabletter och undersökningar kommer allt närmare.
Det kan jämföras med att föda barn. Det är spännande och man längtar, samtidigt vet man att det kommer göra hemskt ont och vara väldigt jobbigt. Men i slutändan är det värt det!
 
En sak jag är lite nervös över, trots att det troligtvis aldrig ens blir aktuellt, är ytterligare ett kejsarsnitt. Läkarna sa att om jag någonsin skulle bli gravid igen skulle det vara kejsarsnitt som gällde. Vet inte riktigt varför, kanske har tumören och strålningen förstört passagen genom livmoderhalsen för mycket.
Men ryggmärgsbedövningen kan få mig att börja gråta bara vid blotta tanken, och smärtan från snittet var inte att leka med. Nu upplevdes säkert allt som mycket värre på grund av cancern, men ändå.
Något som känns närmare och mer verkligt är operationen då äggstocken ska in igen. Har funderat mycket på hur dom kommer öppna upp mig. Ett litet, knappt märkbart hål eller nåt i stil med snittet jag redan har? Kommer muskler snittas av igen eller kommer det vara en väldigt smidig liten operation?
Jag är inte rädd för ärr, utan för smärtan efteråt.
Man kan säkert hitta info om sånt här på internet, men jag vill hellre höra det direkt från folket som ska genomföra det. På internet kan man hitta alla möjliga sanningar och påhitt.
 
Oj, nu börjar det bli ett sånt där långt inlägg igen. Ni har antagligen börjat gäspa och skumma genom texten vid det här laget, så jag sätter punkt för inlägget här.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0