Anna - Life is easy if you wear a smile!

Åkte nu under kvällen till kvigornas hage för att, i regnet, räkna dom och kolla att allt var ok. Har börjat kombinera träning och "kvigkontroll" och på så sätt förenat nytta och nöje. Eller ska man uttrycka sig att jag slår två flugor i en smäll kanske?

Hur som helst. När jag ska kolla kvigorna och dom inte är vid grinden får jag gå en sväng runt den stora hagen för att leta rätt på dom. Har istället för att gå börjat jogga över stock och sten för att spara tid och samtidigt träna upp knän och kondis sakta men säkert. Mjukt underlag är det också, vilket känns superbra för kinkiga knän.

 

Idag gick kvigorna nästan längst bort i hagen, så det blev en svettig joggingtur. Hade lite väl mycket kläder..  Var lite orolig att det blev för mycket för knäna med både sträckan och det ojämna underlaget, men knäna känns kanon nu efteråt.

 

Kvigorna räknades och det blev lite försiktigt gos. Dom är fortfarande lite rädda för mig, men samtidigt sådär sjukt nyfikna som bara nötkreatur är.

 

Mina trailskor jag köpte i höstas funkar fint, underbart att dom är vattentäta! Så trots allt blött gräs, våtmarker och lera jag sprang genom i min jakt på kvigor så höll dom fukten ute. Lite hade kommit in samma väg som foten hittar in i skon, men det vore ju konstigt annars..

 

 

Idag vad det begravning i kyrkan och jag fick frågan igår om jag ville vara med och titta hur det går till. Tanken är nämligen att jag ska läras upp så pass att jag kan ta gudtjänster och sånt i kyrkan. Man sköter ljudet, plockar fram saker som ljusstakar och liknande osv. Sköter allt bakom kulisserna helt enkelt.

 

Hur som helst, Jens frågade om jag ville vara med på ett hörn och det ville jag. Lika bra att påbörja inlärningen direkt. Grabbarna var dock noga med att tala om att jag inte behövde om det inte kändes bra. Skönt att inte bli tvingad att delta, eftersom just begravningar är lite jobbigare än till exempel dop och liknande.

Jag talade om för dom att jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera, så dom visste vad dom gav sig in på. Jag har alltid haft lätt för att gråta, och detta blev 10 gånger värre nu efter att jag fick barn och cancerdiagnos. Jag kan sätta mig in i situationer på ett helt annat sätt nu än jag kunde då.

Jag har dessutom svårt för att se andra gråta, så en begravning kändes lite jobbigt på så vis. Men det är bra att veta redan nu om jag klarar av att delta eller inte. Att prata om döden kan jag däremot utan några större problem.

 

Jens gav bra tips om att se det som ett jobb och inte låta känslorna styra. Samtidigt är jag en nyfiken och intresserad person som gärna vill lära mig ny info(så länge jag är intresserad av just det ämnet som är aktuellt) så jag visste att nyfikenheten skulle tränga undan eventuella känslor till en viss del.

 

Efter lunch bytte vi från skitiga arbetskläder till mycket prydligare kläder, och sen satte vi igång med förberedelser i kyrkan. Jag kan vara ärlig och säga att jag var nervös, men lyssnade och tittade intresserat på allt Jens visade.

Begravningen drog igång och allt gick bra. Kan dock erkänna att jag inte var helt oberörd, även om tårarna inte var nära. Men man vänjer sig, det är ju som sagt ett jobb.

 

Jag var rädd för att den där lilla djävulen skulle sätta sig på min axel och dingla med benen samtidigt som han säger: "Du vet att det hade kunnat varit du som låg i den där kistan va? Med alla dina närmaste gråtandes runtomkring?"

Men alla negativa cancertankar fick lämna plats åt fina tankar. Jag ska inte dö idag, och förhoppningsvis inte på länge. Tills dess ska jag njuta av livet och fylla det med allt som känns meningsfullt för mig.

Det sägs att man ska möta sina rädslor, och en av dessa mötte jag idag. Jag var rädd att en begravning skulle kännas för jobbig i och med cancerns "nära döden-upplevelse". Att den skulle ha samma tunga luft som i den korridor där alla riktigt ordentligt cancersjuka ligger. Besökte dessa korridorer några gånger, och aldrig har jag känt en så hopplös känsla. Det kändes verkligen tungt där.

Men begravningen var jättefin. Ett fint avsked av en kär vän och familjemedlem.

 

Efter jobbet kollade jag till kvigorna. Njöt av doften från dom solvarma kvigorna och beteshagen, samtidigt som jag lyssnade till fåglarnas såg. Sverige är helt klart finast nu.

 

   

Idag har jag varit till stan en sväng och uträttat ärenden. Listan över saker som skulle behöva handlas började bli lång, så min snälla syster passade Ludde medans jag spenderade pengar.

Johnnie lägger om taket på huset så han var hemma, men kunde inte passa Ludde. Då är det skönt att ha pålitliga barnvakter som kan ställa upp!

 

Fick tag i nästan allt på listan. Dock fick jag inte tag i en ny cykelhjälm, vilket var dumt då det var en av dom viktigaste punkterna på listan. Den jag har trycker numera mot tinningarna och orsakar huvudvärk vid längre turer, inte kul. Jag drar mig för att sticka ut på cykelturer, fast att jag gärna vill.

Det konstiga var att det var så svårt att hitta dom cykelhjälmarna jag var ute efter. Nu när en ny hjälm ska handlas har jag lagt ner lite tid på att kolla upp vilka som hamnat högt på "bäst i test-listor" för att vara säker på att hjälmen jag köper är värd pengarna.

Men trots att jag var in i två Intersportbutiker, en Stadiumbutik och XXL var utbudet sämre än väntat. Får söka mig till en butik mer inriktad på cykelsport.

 

När jag kom hem var syrran inte helt nöjd. Ludde hade skönt sig fint, men sovit nästan hela tiden under timmarna hon passat honom. Hon ville ut och cykla med honom bland annat, men hann inte. Hon får återkomma. Ludde sov nog länge på grund av nattens oroligheter. Han vaknade vid 11-12 ungefär och var jätteledsen. Ingen feber, vilket brukar vara felet när han vaknar såhär på natten. Han lugnade sig inte när jag försökte trösta och ville inte ha välling. Lugnet infann sig först vid 3-tiden, och först då kunde vi sova.

Sen sov vi fram till 9.30, då Johnnies far kom för att hjälpa till med taket.

 

Nu på kvällen åkte jag till kvigorna för att rengöra deras vattenkar, räkna dom och mata med lite spannmål. Solen var på väg ner och jag önskade att jag hade haft en kamera. Så fint med solnedgång och nyfikna kvigor.

Dessutom kvittrade fåglarna glatt, snacka om att jag njöt!

Fanns bara en glädjedödare, eller rättare sagt 50 000.. Myggen och knotten har vaknat och var sugna på blod.

 

Nu ska jag krypa till kojs. Imorgon är det jobb igen!

Är det inte konstigt att när man letar jobb, finns inget. Men när man sen börjat jobba, näst intill haglar jobben ner från himlen. Skönt att vara eftertraktad i alla fall!

 

Sov gott! Det ska jag göra.

Märks att kroppen börjar vänja sig vid att jobba igen, för jag märker redan skillnad på hur trött jag är fysiskt när jag kommer hem.

Mina arbetskläder har inte kommit än(kyrkans märke skulle sättas på, antagligen är de det som tar tid..) så jag jobbar i ett par gamla sandviksbyxor jag hittat här hemma. Johnnie vet inte vem som ursprungligen haft dom, men nu är dom i alla fall mina. Dom satt något löst i midjan förut, men jag har fortfarande långkalsonger så det funkade bra. Men efter att ha jobbat i snart 3 veckor har byxorna börjat halka ner allt lättare. Har skojat med grabbarna om att dom kör så hårt med mig att jag gått ner i vikt.

Får hoppas att dom nya byxorna sitter bättre, annars är det dags att investera i ett bra skärp.

 

Idag har vi tömt ett stort rum i Kyrkans hus på alla möbler, mattor och tavlor då nytt golv ska läggas. Borden bar vi till ett närliggande förråd och det var bra träning för kroppens muskler kan jag lova. Framförallt armmusklerna kändes alldeles mörbultade efteråt.

Älskar att kombinera jobb och träning! På så sätt slår man två flugor i en smäll. Vi som jobbar för kyrkan har dessutom en timmes friskvård i veckan. Det innebär att vi har en timme i veckan som används till träning istället för jobb. Härligt att chefen ser träning och motion som något viktigt!

 

Trots dagens träning på jobbet var jag väldigt sugen på att jogga en sväng när jag kom hem från jobbet. Men efter middagen var Ludde rastlös och Johnnie hade inte kommit hem än, så vi gav oss ut på en kort cykeltur istället. Ska jag jogga behöver Johnnie vara hemma och ta hand om Ludde, då jag inte känner mig bekväm med att jogga med sittvagnen. Våran sittvagn är dessutom inte riktigt gjord för ändamålet då jag till och med slår i den när jag går i rask takt, så jogging kommer inte funka.

Ludde älskar att hänga med på cykelturer så jag behöver inte övertala honom. Han försöker klättra upp själv på cykeln om jag inte är tillräckligt snabb på att lyfta honom upp.

Hela cykelturen pratade och pekade han på allt han såg, så jag hade fullt upp med att berätta om svanar, kor, hus och skrot.

Väl hemma borstade jag tänderna och nattade en väldigt nöjd gosse. Ovanligt nöjd. Han vill helst vara uppe och leka längre än vi vill, så det brukar kunna bli en del protester.

 

Nu ska jag följa hans exempel och nöjt bädda ner mig själv i sängen.

 

 

Tittade nyss på Uppdrag Granskning, som idag handlade om Arla och böndernas knepiga situation. Blir så förbannad på att inte mjölkbönderna, som gör grovgörat, inte får mer betalt för varje liter mjölk dom producerar.

Jag har relativt god inblick i hur det är att vara bonde, och jag kan ärligt säga att få jobbar så hårt. Varje dag, alla dagar på året. Ständig jour om något skulle hända och aldrig speciellt fasta arbetstider. Och ändå går det knappt runt, om det ens går runt.

Djurhållningen i vårat avlånga land är knappt jämförbar med dom flesta andra länder i världen och dom regelbundna kontrollerna av djur och gård är hårda. Trots att vi sköter våra djur bättre än dom flesta står vi nu och ser på när bonde efter bonde säljer mjölkgården. Känns det inte lite fel?

 

Varje gång jag är ute och cyklar/går/joggar ser jag betesmarker som sakta växer igen. Slyträden tar över på nolltid och vårt vackra landskap är snart ett minne blott. För mig som är uppvuxen på gård med friska, välmående djur och betade marker känns det rent utsagt förjävligt.

 

Under dom senaste åren har det tagit allt längre tid för mig att handla mat. Varför?

Jo, för var dag som går blir jag allt kinkigare med varifrån varan kommer. Förr kunde det slinka ner en dansk fläskfilé eller liknande i kundvagnen, men aldrig igen. Jag tittar på allt från pålägg och köttbullar till gräddfil och ost. Ibland finns inget svenskt av varan jag ska ha, men om det finns försöker jag alltid köpa svenskt.

Jag har bra mycket bättre koll på hur våra svenska djur lever, än djuren i våra grannländer eller övriga Europa.

Jag vill äta kött från friska, välmående djur och dricka mjölk från kor som haft det bra. Dessutom känns det då bra mycket bättre att äta och dricka varor som kommer från Sverige än övriga länder på grund av transporterna. Ju mer närproducerat, desto bättre!

 

Köttet vi äter nu och många månader framöver kommer dessutom från föräldrarnas gård i grunden, eftersom både tjurarna och fåren fötts och växt upp där. Dessutom var jag själv med och lastade djuren och körde dom till slakteriet. Alltså har jag och mina föräldrar följt hela kedjan från födsel till köttbit(om man räknar bort själva slakten) och aldrig är väl kött godare än det man producerat själv!?

 

Köp svenskt och så närproducerat som möjligt. Gynna våra svenska bönder så gott ni kan!

 

Idag är jag riktigt trött i benen! Men även om benen känns helt slut efter dagens jobb är det ändå en skön känsla på något vis. Kroppen utsätts för en(för mig) ovan rörelse och försöker vänja sig. Om några veckor kommer kroppen säkert ha byggt lite nya muskler och kan hantera jobbets påfrestningar bättre.

Hoppas att mina nya arbetsskor kommer snart(dom är beställda) så att jag slipper mina nuvarande. Dom är alldeles för hårda och jag får onödigt ont i fötterna. En muskel på ena fotens undersida ömmar speciellt mycket så jag har inte vågat jogga någonting dom senaste dagarna. För tro det eller ej, men jag är ovanligt frisk från sjukdomar just nu!(peppar, peppar..)

 

Har vid flera tillfällen även hoppat över träningen på grund av att kroppen varit så trött efter jobbet. Under och efter sjukdomen tappade jag nästan all den grundkondis och fysik jag hade, så allt jag gör nu efteråt är ett steg tillbaka till där jag var(rent fysiskt). Det kommer ta tid, men jag kan ärligt säga att jag njuter av varje steg. Aldrig har jag känt mig så levande och glad som nu!

 

Igår besökte jag och min syster Thun´s och handlade lite smått och gott. Jag handlar nästan aldrig kläder, så jag unnade mig en del. Bland annat så inhandlades ett par nya träningstights, jättesnygga! Ska bli ett rent nöje att inviga dom.

Testade även ett par korta, tighta joggingshorts. Har länge velat ha ett par som jag kan ha under varma sommardagar. Men nä, samma visa som alltid. Tycker att min rumpa ser hemsk ut i den typen av träningsplagg. Låren har, även om det inte syns för er andra, blivit något fluffigare och det syntes väldigt bra där i provhytten när shortsen testades. Nix, nöjde mig med dom långa träningstightsen. Sökandet efter dom perfekta korta shortsen fortsätter..

 

Förövrigt så var tanken att jag skulle starta i Blodomloppet idag, men jag fick tyvärr hoppa över det. Inte på grund av vädret, utan på grund av att min kropp inte känns redo. Är det något jag lärt mig efter det senaste halvårets skador och problem är det att lyssna på kroppens signaler. Dags att bli klok och inse att det inte är värt att ta risker när det handlar om såna här saker. Det kommer fler lopp att springa.

 

Nu ska jag krypa ner i sängen och plugga på lite inför röjsågsprovet samtidigt som jag vilar mina trötta små fossingar!

Sitter här och lyssnar på bra musik och funderar på vad jag ska skriva i detta inlägg. Har extremt svårt att skriva samtidigt som jag lyssnar på musik av någon anledning. Så har det alltid varit.

 

Har helt fastnat för Norlie & KKV´s låt "Ingen annan rör mig som du". Älskar takten och musiken, jag rycks med totalt! Oftast är det just musiken och rytmen jag fastnar för hos en låt, sen börjar jag lyssna på själva texten.

 

Idag har jag tagit det rätt lugnt och inte ställt krav på mig själv för kroppen har inte alls varit samarbetsvillig. Har varit jättetrött hela dagen, riktigt orkeslös. Nu undrar säkert många hur det går med utredningen angående tröttheten, men jag har inget nytt att komma med.

Det kunde ta ca 2 veckor innan jag får svar på röntgen, så dom hör förhoppningsvis av sig nästa vecka.

Blodprovet jag skulle lämna för att kolla sköldkörteln har jag inte lämnat än, har helt enkelt haft för mycket annat för mig. Tror inte det är några problem att smita från jobbet och lämna provet, det är ju trots allt ett viktigt prov. Men jag ville komma in i jobbet ordentligt nu när jag gått dubbelt med Elin.

Nu på måndag är jag ledig för att Luddes dagis är stängt(planeringsdag). Kanske kan någon passa Ludde en stund då så att jag kan lämna blodprovet. Ska höra med mina föräldrar.

 

Kom just på att jag kan kolla på minavardkontakter.se och tjuvkika om läkarna kollat på mina röntgenplåtar. Ska kolla så fort jag skrivit klart detta inlägg.

Äh, var för nyfiken så jag har kikat redan. Ett svar har kommit men det är svårt att förstå för mig som inte kan "läkarspråket". Säger inget mer i nuläget, utan väntar tills läkaren ringt och förklarat läget. Han lär ringa nästa vecka, med tanke på att ett svar från röntgenmottagningen kommit.

 

Måste sova nu, jobb väntar imorgon. God natt!

 

Kort dag idag. Tydligen något dom har dagen innan röd dag. Så jag har bara jobbat 7- 11.45 ungefär. Minns inte riktigt vilken tid jag åkte från kyrkan.

Sista dagen jag gick dubbelt med Elin, så nu börjar jag jobba "på riktigt". Jobbar på fredag, sen ledig i helgen och på måndag. Dagis har stängt på måndag nämligen.

 

Är minst sagt mör i kroppen efter senaste dagarnas jobb. Skorna jag jobbar i är inte supersköna, så jag blir öm i fötterna när jag jobbar. Men nya skor är beställda tillsammans med lite arbetskläder. Förhoppningsvis är dom skorna bekvämare.

Dessutom är jag inte van att stå och gå så mycket, så jag kan inte skylla allt på skorna. Igår beskrev jag mitt tillstånd för mamma. Jag sa att jag kände mig som en död bläckfisk eftersom det känns som om både mina armar och ben är mjuka likt kokt spaghetti.

Det märks att man inte jobbat på över 2 år, om man säger så..

 

Hämtade Ludde tidigt idag eftersom jag bara jobbade halvdag. Hade berättat att jag skulle komma tidigt och det stod skrivet på två ställen. Trots det missade personalen det och när jag kom hade han precis slumrat in i en skön sömn. Som tur var vaknade han direkt så den djupare sömnen hade inte infunnit sig.

Han blev dock lite ledsen när han skulle hem och dom andra fick vara kvar, men han blev glad sen när vi kom ut i regnet.

Han somnade till i bilen också, men eftersom jag ville att han sov inomhus fick jag åter igen "bråka" med honom genom att flytta på tröttmössan. Väl inne bytte jag blöja och sen fick han komma i säng. Uppenbarligen väldigt trött med tanke på den ytterst korta protesten.

Nu sover han sött och jag ska äta en matlåda och sen ta det lugnt tills han vaknar. Vila kroppen lite..

 

Måste se till att få ordning på min dator också, så jag kan börja lägga in bilder i inläggen igen. Känns så tråkigt med bara text.

 

Nu har jag ändrat lite bland mina kategorier här på bloggen. Förut hade jag bara en som hette "jobb" men nu har den bytt namn till "Jobb- Nyvla jordbruk AB" och en ny kategori har fått namnet "Jobb- Dannemorabygdens Församling".

Så att kointresserade snabbt kan hitta inlägg om kor i den ena kategorin, och folk som vill höra om mitt nya jobb kan klicka på den sistnämnda kategorin.

Ska sortera mer bland kategorierna sen, vet minst en som ska bort.

 

Nä, nu kurrar magen!

 

 

Blir ett snabbt inlägg innan läggdags, för nu är jag bra trött!

 

Veckan har gått jättebra. Har självklart inte kommit in i rutinerna än men har i alla fall fått titta på och testa lite allt möjligt. Rensat rabatter, krattat grus, tömt soptunnor, städat, grävt gravar till urnor, skottat igen dessa gravar och så vidare. Lite allt möjligt alltså.

Jag har som sagt varit på hugget och tagit mig an varje uppgift med glädje och energi. Dels för att jag helt enkelt vill visa att jag är en bra anställd och vill lära mig, men framförallt för att det är så skönt att få jobba igen!

Till och med städningen av toaletterna känns roligt!

 

Folk klagar på tråkiga jobb och att dom hellre vill vara hemma och slappa, men jag njuter av att få arbeta igen. Mycket av glädjen att få jobba beror nog på att jag helt enkelt är mycket mer levnadsglad nu efter sjukdomen. Det kunde ju trots allt vara min urna dom fått gräva ner i jorden.

 

Igår gick jag med Uffe hela dagen och han förklarade och berättade om allt på kyrkogården. Och för varje sak han berättade hade jag ungefär tio följdfrågor, så jag lärde mig massor under arbetsdagen.

Det var nästan så att jag var hes under kvällen eftersom jag frågat och diskuterat så mycket.

Hur djup är urnornas gravar? Och kistornas gravar  då? Hur länge får man ha en grav? Hur lång tid tar det för en kropp att förmultna? Hur många väljer att kremeras jämfört med att begravas i kista? Hur får en gravsten se ut och hur får den inte se ut? Hur orkar du delta i begravningar där unga människor och barn får sista vilan?

Ja, ni fattar. Många frågor och funderingar. Uffe svarade tydligt och tålmodigt på alla frågor, utan att på något vis verka less på dom eviga funderingarna.

 

Som ni säkert förstår har jag funderat mycket över döden och min väg mot sista vilan, eftersom jag var så pass sjuk en period. Jag vet på ett ungefär hur begravningen ska se ut och vilka låtar som ska spelas, men jag är fortfarande osäker på vart min kremerade kropp ska hamna. Förhoppningsvis har jag tid på mig att fundera, men man vet aldrig.

Hittade just på "Vita Arkivet" på internet. Där kan man fylla i precis hur man vill ha det så att anhöriga vet när stunden är kommen. Skrev ut några papper som jag ska fylla i sen. Finns även att hämta som häfte hos Fonus om jag förstått saken rätt. Sen gäller det bara att placera häftet/papperen så att anhöriga vet var de finns.

 

Jag kanske låter hemsk när jag skrivet att jag planerar och funderar över min död. Men alla ska vi döden möta en vacker dag så varför inte vara lite förberedd? Jag är inte deppad och uppgiven, snarare tvärt om.

 

För att övergå till dödens raka motsats så kan jag berätta att Ludde har fyllt 2 år idag. Den lilla grabben är minst sagt full av liv!

Hans födelsedag firades med ett tandläkarbesök, något han inte uppskattade. Jag har fått för mig att han förstod att han var speciell idag, för han har varit på kanonhumör hela dagen(förutom hos tandis) och sett så otroligt glad ut varje gång någon grattat.

Efter middagen åkte vi ut till mina föräldrar och syster som tillfälligt är hemma. Syrran ska söderut och jobba om några veckor så vi får se till att hinna umgås så mycket som möjligt innan.

När vi åkte därifrån svängde vi förbi kvigorna jag ska kolla till regelbundet åt en bonde. Dom gick såklart längst bort och min vackra stämma hördes inte hela vägen fram när jag ropade på dom.

När dom tillslut upptäckte mig kom dom studsande mot mig för att hälsa, sen följde dom mig hela vägen till grinden där lite spannmål väntade på dom.

 

Nu sitter jag här, trött efter min första avklarade arbetsvecka på över 2 år. Ska bli skönt att komma i säng! Men magen kurrar så det får bli en nattmacka först.

 

Sov så gott! (Det ska jag göra!)

 

 

I måndags hann hon i alla fall visa mig hur städningen i Kyrkans Hus ska utföras, så den delen har jag fixat själv igår och idag.

Förutom allt arbete på kyrkogårdarna(flera kyrkogårdar ingår i jobbet) ingår alltså regelbunden städning i Kyrkans Hus. Inte trodde väl jag att jag skulle bli lite av en städare, även om steget från djurskötare till städare kan tyckas litet.

Att städa upp andras smuts har inte ingått i tankeverksamheten när jag funderat över vad jag vill jobba med, men jag måste erkänna att det inte är så tokigt ändå.

Jag tycker att det är rätt kul att städa, för jag gillar förbättringen som förhoppningsvis blir. Kan vara svårt att tro med tanke på att vårat hus sällan är bra städat. Men jag blir allt bättre på att hålla rent, så snart kanske man kan sluta skämmas när folk kommer hem oanmälda till oss..

 

Det känns jättekonstigt att vara ny på ett jobb igen. Man känner sig precis som en praktikant! Jag svansar efter och försöker lära mig alla rutiner och tittar hur dom andra utför sysslorna, så jag vet hur det går till när det sen är dags för mig att utföra uppgifterna.

Jag försöker vara på hugget och inte gå sysslolös, men hur jag än gör känner jag mig en aning tappad och lite vilse då och då. Kan man ett jobb vet man alla dom där små sakerna man kan göra när man får en ledig lucka, men nu är jag helt beroende av dom andra och det gäller att dom har fantasi och kommer på sysslor åt mig.

När man sen har fått en syssla är det svårt att bedöma hur noggrann man ska vara och hur lång tid det bör ta i normala fall.

Minns när jag började på Nyvla. En av dom första uppgifterna var att högtryckstvätta kalvstallet och jag minns att jag var lite väl noggrann samtidigt som jag var rädd att det skulle ta för lång tid. Jag är så rädd att göra fel eller vara för slarvig i början, man vill ju trots allt göra ett gott första intryck på sin nya arbetsplats.

 

Fast egentligen borde jag inte vara orolig, för grabbarna är jättesnälla och visar tålmodigt alla sysslor. Jag tror att vi kommer komma bra överrens under det här året jag ska jobba. Ska väl ta och tillägga att Elin också är jättesnäll, men henne känner jag sen tidigare så det visste jag redan!

 

En annan sak som känns väldigt ovant är fasta arbetstider. Jobbet som djurskötare innebär att man åker hem när jobbet är klart, vilket kan innebära en timme tidigare men självklart också en timme senare. Det beror helt på hur djuren mår och hur vi samarbetar. En skadad ko kan göra att man blir väldigt försenad.

Nu är det i stort sett så att man kan släppa sakerna när klockan är 16, jättekonstigt för mig som är van vid att vara flexibel. Sen är det klart att det har sina fördelar med fasta tider, men just nu känns det bara förvirrande och konstigt.

Dessutom är jag van vid att äta min lunch, slå ihop tidningen och gå ut och jobba. Full fart mer eller mindre hela tiden och det fanns alltid miljoner sysslor att ta sig an. Känns som om det är mycket lugnare tempo nu, så jag måste varva ner. Men jag vill ha fullt upp, så jag blir lite nervös när det blir för lugnt.

Men när jag lärt mig jobbet blir det bättre, för då kan jag kasta mig på småsysslor när det blir lugnt mellan dom stora sysslorna.

Sen är det bra om det är lugnare nu i början, så jag vänjer mig vid att jobba igen.

Det blev inte så jobbigt som jag trodde att kliva upp kl. 5 varje morgon, snarare tvärt om. Skönt att komma upp och göra lite nytta!

 

Det går bra för Ludde på dagis trots mycket längre dagar, och han är inte direkt tröttare än vanligt trots mycket mer lek och bus.

Han hann dock bara gå två dagar innan snoret började forsa igen. Suck.. Jag känner mig ovanligt frisk just nu, men hur länge håller det i sig denna gång om Ludde redan snorar?

 

Vad ska jag mer berätta? Hastigt och lustigt fick jag ett litet extrajobb, trots att jag knappt hunnit börja mitt nya jobb. Jag kollar till en flock kvigor på betet regelbundet, en alldeles lagom syssla vid sidan av nya jobbet. Skönt att få träffa lite nötkreatur regelbundet, för jag saknar det.

När kvigornas ägare fick höra att jag jobbar halvtid under vinterhalvåret erbjöd han mig genast jobb på gården för att fylla upp luckorna i arbetsveckan.

Känns verkligen kanon att gå från sjuk och mammaledig till ett nytt jobb och dessutom samtidigt vara attraktiv för andra arbetsgivare.

Inget mer än koll av kvigor är bestämt än så länge, för jag vill koncentrera mig på nya jobbet och lära mig det innan jag bestämmer nåt mer. Men som sagt, jag vill jobba med kor igen så jag är absolut intresserad.

 

Framtiden känns ljusare än någonsin.

 

 

Lite uppdateringar när det gäller sjukhus, prover, cancer och allt det där:

 

På torsdag har jag fått tid för röntgen av överkroppen. Som tur är blir det på eftermiddagen så det kommer inte påverka jobbet. Dom är förstås insatta i situationen och har självklart inget emot att släppa iväg mig på läkarbesök och undersökningar, men det är inte roligt att åka från jobbet precis när man börjat.

Anledningen till röntgenundersökningen var för att kolla efter eventuella problem. Jag "beklagade" mig för läkaren att jag var så trött jämt, och han ville vara säker på att det inte var några större fel som orsakar tröttheten.

 

En bekant tipsade mig att kolla upp sköldkörteln, och jag nämnde detta för läkaren. Tror dock inte att han sa så mycket mer om det utan började prata om röntgen istället.

När jag för några dagar sedan besökte vårdcentralen på grund av influensan jag hade, började läkaren prata om min trötthet.

Han hade sett i journalen att min "cancerläkare" hade skrivit om den konstiga tröttheten och att det skulle kollas upp. Läkaren på vårdcentralen hade forskat lite och upptäckt att jag tagit ett prov på just sköldkörteln för 2 år sedan på reproduktionscentrum inne på Akademiska.

Detta prov hade då legat på minimum för vad som var godkänt, så han tyckte absolut att det skulle tas nya prover. Jag förklarade då att jag fått tipset att kolla upp den körteln så jag tyckte att det lät kanon. Så jag ska kolla med jobbet om jag kan smita ifrån någon gång under veckan och lämna blodprov, så att detta blir utrett ordentligt.

 

Har faktiskt varit lite orolig för att börja jobba. Inte för jobbet i sig, utan för att jag blir så snabbt trött. Jag är rädd att näst intill hamna i koma på eftermiddagarna och inte orka laga mat, leka med Ludde och hålla rent hemma. Just därför så har jag försökt att inte planera in så mycket efter jobbet dom första veckorna, så att kroppen får vänja sig lite med att arbeta igen.

Sen hoppas jag att läkarna hittar en anledning till tröttheten så att jag förhoppningsvis kan få hjälp att bli piggare. Vi har en fullspäckad sommar framför oss så jag vill åtminstone vara någorlunda pigg.

 

 

På måndag är det dags! Då ska jag äntligen börja jobba igen. Visst har det haft sin charm att vara ledig med Ludde, men samtidigt gillar jag att jobba.

Jag ångrar inte en sekund att jag gått hemma så länge med Ludde, för jag ville ta igen det vi missade när jag var sjuk. Tanken var helt enkelt att låta det få ta sin tid, utan stress och påtryckningar att jag måste börja jobba. Sen tror jag helt enkelt att jag, för min egna hälsas skull, behövde en ordentlig paus att "komma igen" på.

Jag har fortfarande långt kvar innan jag känner att jag är tillbaka på banan igen helt och hållet, men jag är på god väg.

 

Men nu känner jag mig alltså nöjd med ledigheten och även om det känns konstigt och lite vemodigt ska det bli roligt att återgå till en lite mer normal vardag igen. Nu avslutar jag ett kapitel och börjar på ett nytt.

 

Som många av er redan vet har jag slutat mitt förra jobb och har nu tagit mig an ett vikariat. Jag trivdes jättebra med jobbet på Nyvla, och det var också därför jag blev kvar i nästan 6 år. Men som jag skrivit om här på bloggen började jag känna att det var dags att testa något annat ett tag. Jag började känna att jag bara trampade i samma stigar dag ut och dag in, plus att det tog mig ca 1½ timme varje dag att ta mig till och från jobbet(ca 45 min enkel resa).

Det är svårt att förklara, men det var många faktorer som spelade in när jag tog det svåra beslutet att sluta. Jag har haft en alldeles underbar chef och jag har som sagt trivts jättebra under alla år. Men jag kände mig helt enkelt klar. Såhär i efterhand har jag ofta undrat om det var ett stort misstag att sluta, men nu är det som det är.

Dom har numera en anställd som passar dom mycket bättre, då han kan ta näst intill alla mjölkningar eftersom han bor mycket närmare. Pendlandet var en klar nackdel för min del.

 

Nu ska jag börja jobba som kyrkovaktmästare och kommer ha betydligt närmare till jobbet. Tjejen jag ska vikariera för ska vara mammaledig och det var hon som tipsade mig om jobbet. Vi känner dessutom varandra sen tidigare så det känns skönt att ha en bekant person i närheten nu i början.

Jag ser verkligen fram emot alla nya arbetsuppgifter och gänget jag ska arbeta med verkar väldigt lovande.

Dessutom kommer jag ha fasta tider, vilket känns ovant. Det hade jag självklart på mitt förra jobb med, men där kunde jag inte sluta förrän jobbet var klart. En bråkig ko kunde göra att jag kom hem en timme senare än normalt.

Jag kommer få högre lön nu, vilket självklart är ett plus. Dock är tjänsten "bara" på 75%, men det gör att jag kan jobba extra någon annanstans om jag vill.

Kommer behöva gå upp tidigt nu, vilket definitivt är ovant. Jobbade nästan bara eftermiddag på Nyvla, så sovmornar kunde man unna sig om man ville. Ska dock bli skönt att komma hem tidigare och äta middag vid normal tid, inte 21 på kvällen..

 

Ska bli väldigt kul med en ny arbetsplats, men jag hoppas i framtiden på att få jobb på en gård igen. Har svårt att tro att man kan hitta ett mer varierat jobb. Jag var klar med Nyvla, men är väldigt sugen på att ta mig an ett jobb på en annan gård i framtiden. Vi får se vad som dyker upp, bönder växer inte på träd..(även om politikerna verkar tro det)

Jag saknar närheten till korna, och även om dom emellanåt drev mig till vansinne så tyckte jag väldigt mycket om dom och deras påhitt. Äh, det är mycket jag saknar när det kommer till djurskötaryrket. Djuren, traktorkörningen, friheten.. Det är så svårt att förklara hur jag känner, men ni förstår säkert. Arbetet på gården går inte riktigt att jämföra med andra yrken..

 

Men på måndag ska jag med glädje börja på mitt nya jobb och är helt säker på att det kommer vara givande. När vikariatet sen är slut får vi se vad som väntar. Det ska bli kul att se vad framtiden har åt mig.

 

Tack Jon m. familj för nästan 6 år på Nyvla Jordbruk ab. Jag tror att få arbetsplatser behandlar sin/sina anställda som en familjemedlem så som ni gjort och jag har fått vänner för livet. Att ni  funnits där även under mina personliga tragedier och problem är enormt mycket värt i mina ögon.

Det har blivit mycket blod, svett och tårar genom åren, men med tanke på all glädje och kunskap jobbet skänkt mig har det helt klart varit värt det.

När jag började, direkt efter studenten, trodde jag inte att jag skulle bli kvar så länge(minns inte varför) men sen blev det som sagt nästan 6 år. Jag har trivts jättebra och blivit väl omhändetagen.

Dessutom så tror jag att få arbetsplatser fortsätter ge sina anställda julklappar trots att dom slutat!

 

Äntligen har sjukdomarna gett vika och jag är näst intill frisk. Som många av er nog redan vet har jag varit riktigt dålig dom senaste dagarna eftersom någon form av influensa slog till.

Jag har haft feber i flera dagar, mått illa och spytt en gång, ordentlig huvudvärk och stora smärtsamma blåsor i halsen(så även om man kunnat äta trots febern har man fått nöja sig med lite soppa på sin höjd..)

 

På grund av detta har jag varit sängliggande i flera dagar och som tur var kunde Johnnie ta hand om Ludde. När Johnnie sen skulle jobba stod mina föräldrar redo att rycka in och hjälpa till.

Usch, skönt att det äntligen är över!