Anna - Life is easy if you wear a smile!

Blir ett snabbt inlägg innan läggdags, för nu är jag bra trött!

 

Veckan har gått jättebra. Har självklart inte kommit in i rutinerna än men har i alla fall fått titta på och testa lite allt möjligt. Rensat rabatter, krattat grus, tömt soptunnor, städat, grävt gravar till urnor, skottat igen dessa gravar och så vidare. Lite allt möjligt alltså.

Jag har som sagt varit på hugget och tagit mig an varje uppgift med glädje och energi. Dels för att jag helt enkelt vill visa att jag är en bra anställd och vill lära mig, men framförallt för att det är så skönt att få jobba igen!

Till och med städningen av toaletterna känns roligt!

 

Folk klagar på tråkiga jobb och att dom hellre vill vara hemma och slappa, men jag njuter av att få arbeta igen. Mycket av glädjen att få jobba beror nog på att jag helt enkelt är mycket mer levnadsglad nu efter sjukdomen. Det kunde ju trots allt vara min urna dom fått gräva ner i jorden.

 

Igår gick jag med Uffe hela dagen och han förklarade och berättade om allt på kyrkogården. Och för varje sak han berättade hade jag ungefär tio följdfrågor, så jag lärde mig massor under arbetsdagen.

Det var nästan så att jag var hes under kvällen eftersom jag frågat och diskuterat så mycket.

Hur djup är urnornas gravar? Och kistornas gravar  då? Hur länge får man ha en grav? Hur lång tid tar det för en kropp att förmultna? Hur många väljer att kremeras jämfört med att begravas i kista? Hur får en gravsten se ut och hur får den inte se ut? Hur orkar du delta i begravningar där unga människor och barn får sista vilan?

Ja, ni fattar. Många frågor och funderingar. Uffe svarade tydligt och tålmodigt på alla frågor, utan att på något vis verka less på dom eviga funderingarna.

 

Som ni säkert förstår har jag funderat mycket över döden och min väg mot sista vilan, eftersom jag var så pass sjuk en period. Jag vet på ett ungefär hur begravningen ska se ut och vilka låtar som ska spelas, men jag är fortfarande osäker på vart min kremerade kropp ska hamna. Förhoppningsvis har jag tid på mig att fundera, men man vet aldrig.

Hittade just på "Vita Arkivet" på internet. Där kan man fylla i precis hur man vill ha det så att anhöriga vet när stunden är kommen. Skrev ut några papper som jag ska fylla i sen. Finns även att hämta som häfte hos Fonus om jag förstått saken rätt. Sen gäller det bara att placera häftet/papperen så att anhöriga vet var de finns.

 

Jag kanske låter hemsk när jag skrivet att jag planerar och funderar över min död. Men alla ska vi döden möta en vacker dag så varför inte vara lite förberedd? Jag är inte deppad och uppgiven, snarare tvärt om.

 

För att övergå till dödens raka motsats så kan jag berätta att Ludde har fyllt 2 år idag. Den lilla grabben är minst sagt full av liv!

Hans födelsedag firades med ett tandläkarbesök, något han inte uppskattade. Jag har fått för mig att han förstod att han var speciell idag, för han har varit på kanonhumör hela dagen(förutom hos tandis) och sett så otroligt glad ut varje gång någon grattat.

Efter middagen åkte vi ut till mina föräldrar och syster som tillfälligt är hemma. Syrran ska söderut och jobba om några veckor så vi får se till att hinna umgås så mycket som möjligt innan.

När vi åkte därifrån svängde vi förbi kvigorna jag ska kolla till regelbundet åt en bonde. Dom gick såklart längst bort och min vackra stämma hördes inte hela vägen fram när jag ropade på dom.

När dom tillslut upptäckte mig kom dom studsande mot mig för att hälsa, sen följde dom mig hela vägen till grinden där lite spannmål väntade på dom.

 

Nu sitter jag här, trött efter min första avklarade arbetsvecka på över 2 år. Ska bli skönt att komma i säng! Men magen kurrar så det får bli en nattmacka först.

 

Sov så gott! (Det ska jag göra!)