Promenad
Det är så otroligt skönt att kunna röra sig igen, utan att ständigt ha ont. Jag har aldrig haft så ont som under våren och försommaren, och aldrig känt mig så sliten.
Det är så svårt att förklara känslan.. Känslan när kroppen går från relativt vältränad till helt otränad. Man känner sig så svag och hjälplös helt plötsligt. Jag har varit igång fysiskt så länge jag kan minnas. Född och uppvuxen på en gård där jag sprungit och lekt med syskonen, hjälpt föräldrarna med djuren eller cyklat miltals med kompisarna till sjön.
Lantbruksskola och började då jobba helger, sen fast jobb direkt efter studenten. Som ni alla säkert vet vid det här laget var det på en mjölkgård.
Jag har aldrig varit så still som nu, och det tog ett tag innan kroppen vande sig. Under stora delar av behandlingsperioden har jag haft en jobbig rastlöshet ständigt kliande i kroppen. Sen har det ju självklart funnits perioder under dom senaste månaderna då jag knappt klarat av att resa mig upp för att jag varit så svag.
Minns att när det var som värst kunde jag inte ens stå upp längre än ungefär 5 minuter, sen sjönk jag ner på huk eller satte mig.
Så att nu kunna gå långa promenader utan några större problem känns helt fantastiskt! Nu har mitt liv äntligen tagit fart igen efter flera månaders paus.
Att jag är så otränad försöker jag se positivt på. Jag gillar utmaningar, och att testa mina egna gränser. Och det kommer bli en ordentlig utmaning att träna kroppen med start från ruta ett.
Bilder från dagens promenix:
Kommentarer
Trackback
