Mitt liv som korthårig.
Den 22/3 i år snaggade jag av mig håret då det börjat falla på grund av cellgifterna. Min äldsta bror Robin fick äran, inte ofta man får snagga av en tjej håret!
Jag tyckte aldrig att det var speciellt jobbigt att få det avsnaggat, för jag var så inställd på de. Inte alla tappar håret då det beror på vilken typ av cellgifter man får, men jag trodde alla gjorde det och tog det för givet.
Vet att en del tar det extremt hårt att bli av med håret, men jag resonerade som så att vad är håret värt när livet står på spel?
Eftersom det var vinter satte jag på mig en mössa direkt, för jag frös så förbannat om huvudet(även inomhus alltså). Tog dock flera dagar innan Johnnie fick se mig snaggad, för jag kände mig inte fin för fem öre.
Tappade aldrig allt hår, men mycket. Jag har väldigt tunt, fint hår ändå, så jag ångrade därför aldrig beslutet att snagga mig. Och om jag skulle gjort de, vad skulle det tjäna till? Kan inte sätta tillbaka håret ändå..
Månaderna har gått och håret har blivit några centimeter långt. Läste någonstans att håret växer 1 cm i månaden, men mitt verkar växa långsammare.
Hela sommaren gick jag med mössa eller annan lämplig huvudbonad, då jag helt enkelt inte var redo att visa mig utan hår. Men hemma började jag ta av mig mössan, och eftersom en del folk hälsar på då och då såg allt fler mig utan långt hår. Ibland glömde jag bort att jag var korthårig, men oftast kändes det lite jobbigt.
Tillslut kändes det så pass okej att jag åkte och handlade utan huvudbonad. En del(rätt många faktiskt) kollade fundersamt/nyfiket på mig. En del visste varför jag var korthårig, en del inte. Det är ju inte ofta tjejer är såhär pass korthåriga, så det är väl därför folk kollar fundersamt på mig.
Om jag ska vara helt ärlig, gillar jag inte alls att vara korthårig om man ser det rent utseendemässigt. Ska man däremot tänka praktiskt är det hur skönt som helst! Håret går lätt och snabbt att tvätta, det torkar direkt och jag behöver inte anstränga mig speciellt mycket för att få till en bra frisyr.
Men jag känner mig så ful, rent utsagt. Folk säger regelbundet att jag passar i kort hår och att det är fint på mig, men det hjälper tyvärr inte så mycket.
Vill jag känna mig riktigt fin, tar jag på mig peruken. Men det gör jag bara när det är väldigt speciella saker, annars känns det lite onödigt då jag trots allt inte är flintis..
Men det har i alla fall varit kul att testa på att vara korthårig. Har alltid undrat hur det är att vara kille, rent hårmässigt. Men jag kommer nog aldrig vara det igen(om jag får välja), för jag trivdes helt klart mer i långt hår!
Sista bilden innan håret fick falla:
Sen blev det mössa för hela slanten några månader..
Det var helt och hållet ett medvetet val att många bilder sen bara visade en del av mitt huvud, för att på så vis utelämna mitt snaggade huvud.
Keps gick bra, framförallt hemma hos föräldrarna.
Bäst att passa på att ha tuppkam, nu när man har chansen!
Men på fester och liknande har jag än i dag alltid peruken på.
Och till sist, en bild tagen för några dagar sen!
Det sägs att håret kan ändra sig helt efter att man tappat det av cellgifterna. Annan färg, rakt, lockigt, tjockare.. Tjockare får mitt hår gärna bli, men annars vill jag ha det precis som det var:
Ska avsluta inlägget med att skriva följande:
När jag ser folk på sjukhuset eller på stan som är flintskalliga, och man ser att det är cancer som ligger bakom, beundrar jag dom och hyser stor respekt. För detta hårlösa huvud skvallrar om vilken kamp personen just då utkämpar mot sin egna kropp. En kamp jag önskar att alla kunde vinna.
Kommentarer
Trackback
