En massa obegriplig text om känslor och annat tjafs..

Nu är Ludde matad, blöjan är bytt och han sover sött i sin lilla säng. Det har varit en lång dag för en sån liten plutt! Vi hade nämligen inte nåt speciellt för oss idag, så vi åkte till mitt gamla jobb och hälsade på. Det var tänkt att bli ett relativt kort besök, men det slutade med att vi blev kvar en bra stund. Inte mig emot, det var bara trevligt.
Ludde, som varit lite grinig under en del av besöket, somnade tillslut och sov sött ett par timmar. Det är jobbigt att kolla på kor!
Men när han sen vaknade och ville ha mat, kom jag på att jag inte hade så mycket kvar. Eftersom besöket skulle bli rätt kort tog jag inte med mig så mycket mjölk. Han fick skvätten som var kvar, sen var det brådis hem. Han somnade i vanlig ordning på hemvägen, men blev väldigt nöjd över att få ordentligt med mat här hemma.
 
Det var kul att åka dit och kolla runt lite, hälsa på korna och byta några meningar med människorna jag jobbat flera år med. Det är egentligen inte mycket som hänt under tiden jag varit borta från gården, men det känns ändå konstigt att vara där.
Äntligen börjar jag acceptera min sjukskrivning på riktigt, tog bara ett halvår.. Känns allt lättare att hälsa på på gården, slipper nästan helt känna det där välbekanta hugget av längtan och sorg inombords. Ni vet hur mycket jag saknat mitt jobb, för det har jag skrivit så många gånger och behöver inte upprepa.
 
Det konstiga är att jag haft svårare att acceptera de här med att inte kunna/få jobba, än själva sjukdomen. Visst har jag haft mina jobbiga stunder på grund av cancern, konstigt vore det annars. Men flest tårar har jag nog ändå fällt när jag saknat jobbet. Jag är lite av en kontrollfreak när det gäller jobb, och vill ha koll på allt. Att då släppa allt och lämna över ansvaret till någon annan känns extremt jobbigt. Men nu kan jag äntligen hälsa på på jobbet utan att det kliar i fingrarna. Jag har accepterat att jag bara är en besökare, inte någon som jobbar på gården.
 
Det är dags att släppa sorgen över att inte få jobba, och se framåt. Nu ska jag "bara" vara mamma, och se till att denna lilla grabb växer upp till en frisk, nyfiken och vettig person. Jag ska börja pyssla med hästarna igen, och helt enkelt försöka skapa det liv jag vill leva. För det liv jag en gång hade är förbi, och kommer inte tillbaka.
 
Usch va jag tycker synd om mig själv! Jag ska inte klaga, jag mår mycket bättre och trivs allt bättre med livet. Det finns alltid någon som har det värre, så man ska inte sitta och beklaga sig. Jag har förhoppningsvis blivit av med tumören, har fått en frisk pojke och situationen kunde inte löst sig så mycket bättre.
Nu ska jag inte säga för mycket förrän jag fått svar på senaste röntgen, men jag tror att det är över nu. Det känns så i alla fall.
 
Men jag kan inte låta bli att tänka på folk som nästan bara skaffar barn bara för att gå hemma, och trivs jättebra med de. Jag är helt klart inte en sån person, även om jag börjar vänja mig. Att träffa samtalsgruppen på sjukhuset varje måndag, ha möjlighet att träffa mammagruppen på tisdagar och att spela innebandy på söndagar gör att jag känner mig lite mer sysselsatt. Inte för att jag inte har nåt att göra, alla med småbarn vet att man har fullt upp...
Äh, jag vet inte hur jag ska förklara det jag känner.. Jag avslutar inlägget här innan alla lessnat på mitt tjat och röriga meningar. Allt blir så rörigt när jag försöker förklara mina känslor att jag tillslut snubblar bland mina egna meningar och tappar bort mig. Varför ens försöka förklara vad man känner när man inte ens kan sätta ord på de?
 
Tack för att ni åtminstone läser det jag skriver trots att jag klagar, tjatar och försöker förklara obegripliga saker som jag inte ens själv fattar.  
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0