Bråkande knä, igen..

Idag har jag inte haft en speciellt bra dag. När jag joggade lite i spåret igår kom jag bara någon kilometer innan jag började känna av ena knät igen. Så jag fick vackert gå tillbaka till bilen, åka hem och vila. Så jag kan glömma Tjurruset i år, knäna håller inte.
Känns väldigt surt, för att uttrycka mig milt. Har ju sett fram emot loppet länge nu. Samtidigt så var det bra att jag märkte att knäet inte var redo nu, och inte en km in i loppet. Hade känts ännu värre att ha startat och sen behöva bryta.
Och framförallt så vill jag inte riskera att smärtan blir värre, så nu blir det ingen löpning på minst en månad! Lite lugna cykelturer kan jag ta om det känns ok, men ingen löpning. När jag cyklade över milen igår kändes knäna helt okej, så jag trodde att faran var över.
 
Aja, jag får komma igen nästa år. Smidigare, starkare och uthålligare!
Känns dock tråkigt när huvudet är så fullt av motivation och lust, men kroppen hänger inte med i svängarna och behöver trappa upp långsamt.
Knäna är antagligen överansträngda och läker av sig själva med ordentlig vila. När jag börjar springa igen får jag INTE springa milen förrän jag trappat upp distansen långsamt först..
 
Detta är ett steg i min tillfriskning, som ni kanske förstår. Det är inte bara att bli frisk och sen är allt frid och fröjd, det är så mycket mer. Att inse kroppens begränsningar och att den inte är vad den var är helt enkelt ett kapitel i boken och tillfriskning. I mitt huvud är jag frisk och stark, men kroppen är inte vad den var innan sjukdomen. Utan allt måste börjas om från ruta ett igen. Och jag är otålig och har inte tålamodet helt enkelt.
 
Men nu har jag lärt mig min läxa och när knäna är bra ska jag vara mycket försiktigare. Man är ju inte 20 år längre!
 
Jag tänkte följa med dom andra imorgon som assistent och hejarklack, men ändrade mig. Jag kommer bara tycka att det känns tråkigt att inte jag kunde delta. Så jag stannar hemma och försöker göra lite nytta istället.
 
Och som om inte dagen var tillräckligt dyster var det nära att min unghäst sparkade mig i huvudet nu på eftermiddagen. Jag hämtade travhästen för att rida en sväng och unghästen var på bushumör. Efter en riktig "spanska ridskolan-uppvisning" med höga hopp och riktiga kickar i luften höll jag på att få bakhovarna på mig. Som tur var hade jag en meter till godo, så jag kunde pusta ut. Hade varit just snyggt att, förutom ömmande knän, även ha ett hovavtryck i skallen.
 
Nä, nu ska jag krypa till kojs och drömma om alla härliga löprundor jag ska ut på när knät är bra igen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0