Anna - Life is easy if you wear a smile!

Hade ingen vidare dag igår.. Hade en svacka igen. Dom kommer som ett brev på posten då och då, och det är inte så mycket jag kan göra åt de. Det är bara att gilla läget och försöka tänka på annat än eländet.

 

På kvällen när Ludde sov och Johnnie var ute och pysslade tänkte jag skiva ett nytt inlägg, men satt bara och stirrade på dataskärmen. Ville skriva nåt, men huvudet var helt tomt.

Efter ungefär en halvtimme gav jag upp och la ifrån mig datorn. Det är ingen idé att försöka skriva nåt om man inte känner för det.

 

Att humöret ständigt går upp och ner har sin förklaring. Visst, det kan det ju göra ändå, men såhär illa brukar det inte vara.

För det första har jag helt enkelt gått igenom en jobbig behandling, som kan få vem som helst att må dåligt. För det andra har jag nyligen varit gravid, vilket gärna rör till bland hormonerna som i sin tur skapar förvirring bland känslorna.

För det tredje så har strålningen förstört min äggstock(en opererades ut vid kejsarsnittet) vilket innebär att jag nu är i klimakteriet. Det skapar också humörsvängningar..

 

Kan tillägga att jag inte speciellt ofta är arg och grinig, utan oftast pendlar det mellan ledsen och glad. Igår grät jag mig igenom hela kvällen, men när jag får frågan varför kan jag inte sätta fingret på det. Det finns för mycket som är fel för att kunna välja ut en sak att vara ledsen över. Men det är ju i och för sig smidigt, jag sörjer över alla besvär på en och samma gång!

 

Att vara i klimakteriet redan som 25åring känns inte speciellt kul, men jag har inte haft så mycket att välja på. Målet är att min utopererade äggstock ska lappa ihop mig och få igång "systemet" igen, men det finns självklart inte några garantier på att det kommer funka. Ännu mindre garantier för att jag kommer kunna bli gravid igen. Men jag har i alla fall min lilla mirakel-Ludde, inte många barn som föds mitt i en cancersjukdom. Sen om det är nåt att skryta om eller gråta över är dock oklart..

Önskar att han ska få ett syskon i framtiden, men det är för tidigt att fundera över det nu. En sak i taget!

För att tygla klimakteriebesvären har jag fått östrogenplåster, men jag har precis börjat med dom och vet inte hur bra dom kommer funka.

 

Som sagt: Bara för att behandlingen är avslutad betyder det inte att allt är över och har återgått till det normala. Jag har en lång väg kvar, och målet är att allt ska bli som vanligt igen. Men det kommer ta många år, om någonsin, innan jag nått dit.

Framöver kan jag skriva ett bättre inlägg över allt jag kämpar med dagligen nu efter behandlingens slut, så ni får en mer sammanhängande bild av nuläget.