Anna - Life is easy if you wear a smile!

Känns ovant att skriva inlägg här numera. Sitter aldrig vid datorn längre.

Anledningen till att jag satte mig här nu var att jag skulle ordna det sista med mitt CV och personliga brev. Ska nämligen söka ett jobb jag är intresserad av.

Jag har fortfarande mitt vikariat åt Svenska Kyrkan, men eftersom det är just ett vikariat kan jag inte förlita mig på att bli kvar. Visst, alla verkar vilja ha mig kvar, men det ska ju finnas en tjänst också.

Sitter säkert fram till och med april, sen får vi se. Därför söker jag lite jobb då och så, när det dyker upp något av intresse.

 

Och när jag ändå sitter här kan jag klottra ner några rader. Såg ju trots allt att ni är några trogna läsare som fortfarande kikar in här då och då. Kan påminna om att min instagram är mycket aktivare, även om de´n är mycket ytligare och enklare än bloggen. Delar bilder jag gillar, men några djupa känslor hittar man sällan där.

_annawallin_ heter jag, kika in och säg hej!

 

Hur som helst, livet tuffar på. Känner mig trött och sliten som alla andra såhär års, men piggnar till när solen kommer fram.

"På cancerfronten intet nytt" - Inget nytt på cancerfronten alltså. Läkarbesök nu på onsdag och jag känner mig lugn. Kroppen känns bra och jag börjar komma tillrätta igen. Lär känna min kropp på nytt och försöker hålla känslor och tankar under kontroll. Mycket har såklart förändrats på grund av cancern, och det tar tid att känna igen sig själv igen.

Ju mer jag tränar desto mer hittar jag tillbaka till den jag var. Träning är fantastiskt!

 

Åkte långfärdsskridskor på Stordammen i fredags. Det var soligt och fint när jag kom dit. En familj spelade hockey och lekte vid strandkanten, annars var det lugnt.

Jag gav mig ut och isen var helt ok. Lättåkt men man fick vara på sin vakt periodvis. När snön smälte och sedan frös blev det lite ojämt på vissa delar.

Jag tänkte satsa på 1 mil, vilket jag inte åkt än då.

Solen började gå ner bakom trädtopparna och jag åkte varv efter varv på lilla slingan(tror den hade bäst is).

Det var så fint, och tyst. Allt som hördes var skridskornas rytmiska skrapande mot den blanka isen och stavarnas dova duns när jag körde ner spetsarna i isen.

Jag kan inte beskriva känslan mer än att jag njuter av blotta tanken på hur det kändes att fara fram över isen.

 

Det har hänt att Johnnie ibland tittat på mig när jag tränat framför tv:n och sagt: "Hur orkar du!?" eller "Varför utsätter du dig för det där?".

Men för min del är det just denna känsla jag strävar emot. Jag har känt den några gånger förr och kan leva på den länge om så behövs.

 

Jag gav mig efter 1,65 mil, fast ska jag vara ärlig så tvekade jag en minut när jag tog av mig skridskorna. Jag ville inte sluta, men kroppen tyckte att det fick vara bra.