Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag är det fredag och vädret har varit kanon. Kyligt, men soligt och sådär fin som bara kalla vinterdagar med pudersnö kan vara.

Jobbandet gick relativt bra. Dock så ville inte en av traktorerna starta så arbetsuppgifterna betades inte av så smidigt som man hade velat. På en fredag vill man att allt bara ska flyta på så att man sedan kan ta helg med den där härligt nöjda känslan i kroppen.

 

Ludde ville som vanligt inte åka hem från dagis. Halva dagar är på tok för lite i hans värld. Han vill fortsätta leka med kompisarna några timmar till.

Folk måste tro att vi är lite konstiga. Ludde är inne i en "sopbilsperiod" och är intresserad av allt som har med sopbilar att göra. Själva lastbilarna, soptunnor, sopor.. Ni fattar.

Denna period gör att Ludde inte bara tar med sig blöjpåsarna ut från dagis och kastar när jag hämtar honom, utan han vill även titta i dagisets soptunnor både vid lämning och hämtning.

Detta är mycket viktigt för Ludde, så jag låter honom ägna sig åt detta. Jag tycker att det är lite charmigt att han tar det så seriöst och kan inte annat än skratta åt det. Och sämre intressen kan man väl ha? Eller??

Så nu vet ni vad vi pysslar med ifall ni ser oss stå och kika ner i en soptunna någonstans!

 

Efter dagishämtningen åkte vi hem och åt lunch. Ludde hade ätit på dagis men jag skopade i mig lite mat. Vi kröp ner i min och Johnnies säng där vi läste sagor innan det var dags för grabben att sova en stund. När Ludde somnat i sin säng kröp jag ner i min säng igen och sov fram tills det var dags att laga mat.

Även om dom kommer allt mer sällan så har jag fortfarande mina trötta dagar då jag bara måste sova en stund på dagtid.

För några veckor sen sov jag nästan varje dag efter jobbet, men nu händer det bara då och då.

Idag var en sådan dag då jag helst av allt hade velat gå ut på promenad med kameran i högsta hugg. Tänk vilka fina bilder man hade kunnat få i det soliga vintervädret!

Men jag försöker lyssna på kroppen och vila när den där ordentliga tröttheten sköljer över mig. Jag blir helt maktlös och orken bara rinner av mig. Det är väldigt jobbigt eftersom jag ofta har så mycket annat jag vill hinna med.

Men jag har lärt mig att det är bättre att sova en stund och sköta hushållssysslorna under kvällen, än att göra dessa sysslor halvdant och sedan känna mig misslyckad eftersom jag inte orkade mer än så.

Jag jobbar ständigt med att acceptera mina begränsningar, även om det ofta tar emot och det dåliga samvetet smyger sig på.

 

När kroppen fått sin behövliga vila efter sommaren och höstens hälsoproblem, då kommer allt bli som det ska igen. Jag måste bara ge mig själv den tiden som behövs för att komma upp på banan igen.

I teorin låter det så lätt, men i praktiken är det mycket svårare!

 

Bortsett från tröttheten känns allt bättre än det gjort på länge. Ingen smärta alls vilket innebär att jag inte behöver ta tabletter. Jag kan slappna av eftersom jag känner att kroppen tål vardagens påfrestningar och lätta träning.

Ni alla har nog fått den där insikten när man är ordentligt sjuk(nu talar jag alltså om mer vardagliga sjukdomar som förkylning, feber och liknande). Det är först då man inser hur bra man har det när man är frisk. Problemet är bara att när man väl är frisk har man glömt hur tacksam man ska vara över att slippa sjukdom.

Jag tänker varje dag på hur jag känner mig nu jämfört med tidigare då smärta och oro haft ett hårt grepp om mig. Varje ny dag jag vaknar upp till är jag tacksam över att vara frisk och njuter av min nya smärtfria tillvaro.

Jag har nämligen lärt mig den hårda vägen hur snabbt det kan vända.