Barns inställning till döden

Ludde blir allt friskare och piggare men den envisa hostan håller fortfarande i sig. Måste därför vara hemma minst en dag till eftersom jag inte kan lämna Ludde på dagis i det här skicket.
 
Nu på kvällen åkte vi över till stallet för att mocka. Ludde är en väldigt hjälpsam liten kille så han är med och pysslar lite här och var.
Jag och pappa hjälptes åt att ta in hästarna och sen knallade vi ner till lösdriften för att klappa kor och får. Och titta på traktorerna, icke att förglömma!
Ludde var tidigare lite hetsig i rörelserna när han skulle klappa djuren, vilket inte uppskattades eftersom fåren och korna blev rädda. Nu har han äntligen förstått att man ska röra sig långsamt och försiktigt, och vips står djuren på rad vid grinden för att hälsa.
Traktorerna är viktiga att kolla till, "Morfars traktorer" som Ludde brukar säga. Tror dock att mormor har ett finger med i spelet, men jag låter honom tro att dom är enbart morfars.
När Ludde sedan går framför mig på kornas foderbord frågar jag om han inte ska klappa på korna idag. "Nä" säger han bestämt. Men när han passerar snällaste kossan bjuder han på ett "hej hej kossan" och vinkar så nära hennes mule att han borde känna hennes andetag.
Jag säger plötsligt "akta dig för den gula kon, hon är inte så snäll!" och Ludde tvärnitar och väntar tills jag tar honom i handen och leder honom förbi. Den "gula kon" har långa horn och går just nu i en egen box, hon är nämligen inte rädd för att använda sina huvudbonader.
 
Innan vi åkte hem gav vi en av ponnyerna medicin. Medicinen skulle tas i munnen och Ludde skrattade högljutt. Han avskyr att få medicin så kanske var det därför han skrattade så glatt. Skadeglädje.
När jag berättade för Ludde häromdagen att en av hästarna var sjuk blev Ludde mycket bekymrad.
"Skuttan?" frågade han.
"Nä, inte Skruttan(Min unghäst). Det är Olli som är sjuk"(han heter Oliver egentligen men Ludde kan inte säga det än)
"Dött??" utbrast Ludde.
"Nej, han har inte dött. Han får medicin och sen är han frisk igen"
När jag sagt det försvann den bekymrade minen i hans ansikte och han såg nöjd ut.
 
Det kom så oväntat, varför trodde han att hästen skulle ha dött? Ludde klappade en del på föräldrarnas gamla bagge i somras, men i höstas dog han plötsligt. Kan inte komma på något annat tillfälle då jag behövt nämna döden för Ludde. Annars vet jag inte varifrån han skulle ha snappat upp det ordet.
Jag vet folk som inte vågar berätta om döden för sina barn, folk som tror att det ämnet skulle skada dom.
Jag tror dock att det är bra att prata öppet om det från att barnen är små. Frågorna kommer förr eller senare ändå, om inte döden i fysisk form hinner dyka upp i barnens liv innan dess.
 
Jag är uppväxt på en gård full av djur och döden har alltid varit en naturlig del av djurhållningen. En del blir sjuka och dör eller avlivas, andra avlivas för att bli mat.
Det har alltid varit och kommer alltid att vara svårt när favoriterna går ur tiden, men ingen lever för evigt. Varken människor eller djur.
Det är nog svårt att vänja sig vid döden, men man kan lära sig hantera den och framförallt så kan man lära sig prata om den.
Barn lever i nuet. Dom sörjer en kort period, sen är det oftast över och allt blir som vanligt igen. Kan vi lära våra barn att ha en "sund" och avslappnad syn på döden, tror jag att det kommer hjälpa dom i framtiden.
 
Bild: Min syster klappar om gamla Svala innan hon fick avsluta sina dagar hemma på gården.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0