Anna - Life is easy if you wear a smile!

Ibland blir jag riktigt stolt över min grabb och känner att vi hittills lyckats bra med hans uppfostran. Igår följde han med mig in i en butik där vi skulle hämta mina och min pappas färdigslipade långfärdsskridskor plus handla lite. Innan vi gick in förklarade jag för Ludde att han skulle sköta sig om han skulle följa med, och att han annars skulle få stanna i bilen.

Han tog sin lilla lastmaskin i ena handen och fattade min hand med den andra, sen gick vi in. Sedan gick han som ett litet ljus bredvid mig fram och tillbaka i butiken. Jag hade aldrig varit in där förr och passade på att kolla utbudet, så vi gick lite hit och dit innan vi kom fram till kassan.

Sedan stod han snällt bredvid mig när jag fick skridskorna, betalade och pratade lite med personalen. När vi sedan satte oss i bilen fylldes jag av sån glädje och stolthet, vilken kille vi har!

 

Idag tog vi veckohandlingen efter jobbet/dagis. Ludde ville ha egen vagn och de fick han. Han följde snällt efter mig och ställde snällt tillbaka varje vara han tog utan lov. Inget tjafs eller gnäll.

Vid kassan hjälpte han till att lägga upp varor på bandet(Eller rättare sagt kasta, han är ju inte så lång än) och sedan hjälpte han till att packa ner varorna i kassarna.

Väl hemma hjälpte han till att bära från bilen och in i huset. Han är väldigt hjälpsam.

 

Såna här gånger är jag väldigt stolt över honom, så som alla mödrar vill vara över sina barn.

Men visst har han sina svackor. Nyligen gjorde han den klassiska "lägga-sig-på-golvet-och-gnälla-manövern" i en mataffär eftersom han inte fick godis vid kassan. Han var rätt nyvaken och hungrig, vilket inte är så bra att vara i en matvarubutik.

Han får dock aldrig sin vilja igenom på det viset, så han gav upp snabbt. Ger jag upp och låter honom få det han vill ha, kommer han vara ännu värre nästa gång. Barn är smarta!

 

Jag försöker att alltid låta Ludde hjälpa till när vi gör saker eftersom barn älskar att hjälpa till. Det är dock aldrig tvång så länge han inte med flit stökat ner. Men när jag till exempel mockar stallet får han hjälpa till om/när han vill, även om det bara handlar om 5 minuter. Barn är impulsiva och gör det som känns kul för stunden.

När jag var liten sprang jag omkring mycket i föräldrarnas ladugård. Ibland gjorde man något vettigt som att hjälpa till när kalvarna skulle få mat eller fösa in korna från hagen, men mest lekte jag. Och aldrig sa dom något negativt om det! Barn måste få vara barn.

Men trots det måste man självklart ställa krav på dom, bortskämda ungar som vägrar gå ifrån tv:n, datorn eller mobilen har vi tillräckligt av..

 

Själv är man uppväxt med 3 kanaler på tv:n(som inte hade någon fjärrkontroll), en telefon som satt fast i väggen och en dator med ytterst få spel(som man inte fick sitta vid hur som helst).

Vi var ute mycket och lekte, antingen tillsammans eller var för sig. Jag lekte mycket själv i skog och mark, och när mina föräldrar ville ha hem mig ropade dom så att det ekade över landskapet:

"ANNNAAA!"

"JAAAA?"

"MAAT!"

"KOMMER!"

Så gjorde man innan mobilerna började användas flitigt av både barn och vuxna. Det var en härlig tid i mitt liv. Man var så fri!

Detta är något jag vill föra vidare till Ludde. Friheten och närheten till skog och mark. Det är så sorgligt att vuxna sätter sina barn vid tv:n, paddan eller telefonen för att få dom sysselsatta. Barn ska röra på sig, vara ute i naturen och lära sig saker i verkliga livet.