Anna - Life is easy if you wear a smile!

Hemma och samlar kraft inför operationen. Efter röntgenundersökningen idag hämtade Johnnie mig vid sjukhuset och sen åkte vi hem. Dock hade jag inte fått frukost eftersom man måste fasta inför röntgen, så magen sparkade bakut när jag åt kexen jag fick av personalen efter undersökningen.

Detta resulterade i att jag spydde nästan hela vägen hem. Som tur är har jag alltid en spypåse i handen eftersom jag vet hur snabbt illamåendet kan komma, så bilen är oskadd.

Tyckte dock väldigt synd om Johnnie, för jag vet själv hur jobbigt det är att lyssna på människor som spyr. Men han har förståelse och är inte speciellt kinkig, så det gick bra.

 

Väl hemma har jag bara ätit, tittat på tv och sovit. Magen börjar åter igen vänja sig vid mat så jag börjar piggna till. Alla dessa tabletter gör magen väldigt lynnig och äter jag inte ordentligt kommer spyorna som ett brev på posten. Jobbigt att spy när magen är tom bara..

 

Vägde mig på måndag morgon innan vi åkte till sjukhuset. 54,5 kg. Brukar normalt väga 60-62kg så vikten har verkligen rasat. Många tjejer skulle jubla, men jag behöver inte tappa kilon så jag försöker att äta så mycket jag bara kan. Ser ut som ett benrangel när jag ser mig i spegeln. Saknar min friska, hälsosamma kropp nu när jag känner mig så svag och orkeslös.

 

Undersökningen av tarmarna i måndags gick bra. Dom ville kontrollera att mina strålskador i tarmarna inte var orsaken till min infektion. Läkaren sa att det syntes tydligt att jag fått strålning, men trodde inte att infektionen hade med tarmarna att göra. Skönt. Då är det troligtvis äggstocken ändå. Röntgenundersökningen jag var på idag ska förhoppningsvis bekräfta det.

 

Eftersom jag kommit igång med ätandet någorlunda nu i veckan känner jag mig mycket starkare än tidigare, både fysiskt och psykiskt. Jag börjar känna mig redo att ta tjuren vid hornen och vill ha operationen överstökad. Förhoppningsvis börjar allt vända då och gå mot det bättre, men jag vågar inte hoppas för mycket. Mycket kan fortfarande hända.

Skräcken är att dom ska misslyckas med operationen helt.

 

Jag är mest rädd för veckan efter operationen. Vet hur dålig jag var efter kejsarsnittet och dom minnena kommer tillbaka. Det var då Johnnie trodde att han skulle förlora mig eftersom jag var så dålig. Och all smärta.. Hualigen!

Är väldigt rädd för att jag ska må illa och spy, vilket säkert är underbart när man är nyopererad. Smärtan skrämmer mig helt klart mest.

 

Nu har jag inte så mycket mer att skriva. På Torsdag gäller det. Så nu finns det risk att bloggen blir tyst några veckor beroende på hur fort jag repar mig. Skönt att jag fick den här lilla luckan mellan undersökningar och operation att smita hem på i alla fall. Sjukhuset har jag "hängt på" så mycket ändå.

 

Håll tummarna!

 

 Bus på sjukhuset. Sådan mor, sådan son..