Anna - Life is easy if you wear a smile!

Jag har haft lite svårt att njuta av Luddes närvaro. Det känns hemskt att känna så, och ännu värre att erkänna det. Jag har liksom inte känt att han är min, och att jag har ordentliga känslor för honom. Framförallt dom senaste dagarna har varit svåra, och jag har bara skött honom för att jag måste.

Idag tog det dock ett steg i rätt riktning, för moderkänslorna började kännas allt starkare. Han är så underbar!

 

Att jag har känt så lite för honom är som sagt jättejobbigt, för vilken mor älskar inte sitt barn? Samtidigt förstår jag att det är svårt att hålla ordning på alla känslor i stunder som denna, när cancerbehandlingen suger musten ur mig både fysiskt och psykiskt. Det är helt enkelt för mycket just nu, och känslorna går så snabbt upp och ner.

 

Men jag ångrar honom absolut inte, däremot hade jag önskat mig en snällare graviditet och förlossning. Känns som om jag offrat mycket för att få denna lilla grabb, så hur det än är så är han ett litet mirakel för mig. Han klarade sig igenom allt från tabletter till cellgifter, föddes för tidigt och mått prima hittills.

Det som inte dödar, de härdar, brukar man säga. Kanske det stämmer på både mig och lillgrabben.