Luddes första riktiga cykeltur

Idag var Ludde i vanlig ordning väldigt rastlös på förmiddagen. Efter att vi båda ätit frukost drog jag på honom jacka, sockor, mössa och den lilla oanvända cykelhjälmen jag införskaffat åt honom. Till en början var han bara grinig och sur, för han skulle minsann inte ha en hård hjälm fastsatt på skallen.
Och muttrandet från hans sida blev snäppet värre när jag skulle sätta fast honom i barnstolen på cykeln. Är han tjurig så protesterar han ofta högljutt om man försöker sätta fast honom någonstans, som i sittvagnen eller bilbarnstolen.
 
Men gnället avtog direkt när jag började leda bort cykeln till vägen. Då började han inse att det var något skoj han skulle ut på.
Sen satt han som ett ljus hela turen, hörde inte ett pip från honom. Jag tar det som ett tecken på att det var roligt att vara på cykeltur. Om ni inte förstått det än så var detta hans första riktiga tur på cykeln.
 
När vi kom hem var han mycket gladare, och jag med för den delen då jag fått komma ut och röra på mig. Strax efter turen började regnet ösa ner, så vi hade tur.
Imorgon hoppas jag på att kunna cykla iväg en sväng igen, men det beror helt på vädret. För min del spelar det ingen roll om regnet öser ner, men Ludde bör inte bli blöt och kall.
 
Sura Ludde innan vi cyklade iväg:
 
Mitt på dagen gick jag faktiskt och la mig en sväng när Ludde sov, kände mig så otroligt trött och jag vet inte varför. Men efter en timme vaknade Ludde och ville gå upp, själv hade jag kunnat sova en bra stund till. På eftermiddagen stack vi iväg till stan för att klättra lite. Johnnie jobbade så Ludde fick hänga med.
Man kan inte träna lika effektivt, men det funkar rätt bra ändå. Både brorsan och hans kompis Anders gillar Ludde och vi hjälps åt så att även jag får klättra så mycket som jag orkar och vill.
Ludde är glad så länge han får vara uppe och titta på allt runtomkring. Förut kunde han sitta kvar i bilbarnstolen och titta, men nu vill han allt snabbare loss därifrån. Han blir snabbt äldre och mer krävande!
Men jag kan absolut inte klaga, han sköter sig exemplariskt när han är med på klättringen. Han skrattar, ler och tittar nyfiket på alla som klättrar. En riktig charmör är han också, för han sitter gärna i min famn och ler åt folk som går förbi. Så pass att dom inte kan hålla sig från att le och skratta tillbaka.
 
Nu sitter jag här och känner mig riktigt mör i kroppen, men på det där sköna viset. I natt kommer jag sova som en stock, för nu behöver verkligen kroppen vila.
 
God natt!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0