Tack för allt Tara.
Igår under kvällen avlivades min underbara ponny Tara.
Under natten till söndagen hade hon drabbats av kolik och börjat rulla sig mer och mer. Hon tog sig loss ur spiltan och när pappa hittade henne på morgonen hade hon nästan rivit stallet.
Han ringde mig och berättade att Tara var sjuk, och att läget var väldigt illa. När jag kom dit vid 9-tiden var hon genomsvettig, och pappa ledde omkring henne på gården för att hålla igång henne.
Veterinären kom, och konstaterade även hon att oddsen var väldigt dåliga, men att vi skulle ge henne en chans. Hon fick smärtstillande och lugnande, vilket förhoppningsvis skulle få henne att slappna av så pass att magen kan komma igång igen.
Spenderade hela dagen i stallet, sittandes på en spånbal eller inne hos henne i boxen.
Min älsta bror och hans flickvän var på besök och kom in och hälsade när dom fick veta att Tara var sjuk. Läget var bättre mellan 14-17, men sen blev hon sämre igen.
Robin kom in en gång till innan dom åkte, och då var hon sämre. Han hoppades allt skulle gå bra och försökte hålla hoppet uppe, men jag bad honom ta farväl av henne då hon troligen inte kommer klara sig. Han satte sig på huk bredvid henne och pratade lågt till henne. Hörde inte vad han sa, men jag hörde honom säga bland annat "fina minnen".
Medicinen hon fått hade gått ur kroppen och smärtan fortsatte, de var därför hon blev sämre. Då bestämde jag mig, och ringde veterinären igen. Jag ville inte se henne lida mer!
I väntan på att veterinären och pappa skulle komma satte jag med bredvid hennes huvud och klappade henne sakta över pannan. Jag tog farväl av min ponny jag haft i nästan 18 år, och det var hemskt.
Samtidigt kändes det bra att få avsluta lidandet. Taras bästa vän/bror Oliver som hållit henne sällskap i stallet fick hälsa på henne en sista gång.
Veterinären kom, och med hjälp av pappa höll vi Tara lugn medans hon fick sprutan. På några sekunder föll hon ihop och allt var slut.
Jag har länge lovat både Tara och mig själv att den dag det ska ta slut, kommer jag vara med och ta hand om henne. Jag är så otroligt glad över att det var helg och att jag kunde vara vid hennes sida hela tiden.
Tårarna rinner hela tiden, och jag kan inte förstå att hon är borta. Och jag vet inte alls hur jag ska klara av att kliva in i stallet utan att min älskade ponny hälsar mig välkommen, släppa ut hästarna utan att få leda Tara ut tillsammans med Oliver och hur jag ska kunna hänga undan hennes blå grimma.
Kommer aldrig glömma dig gumman!
Under natten till söndagen hade hon drabbats av kolik och börjat rulla sig mer och mer. Hon tog sig loss ur spiltan och när pappa hittade henne på morgonen hade hon nästan rivit stallet.
Han ringde mig och berättade att Tara var sjuk, och att läget var väldigt illa. När jag kom dit vid 9-tiden var hon genomsvettig, och pappa ledde omkring henne på gården för att hålla igång henne.
Veterinären kom, och konstaterade även hon att oddsen var väldigt dåliga, men att vi skulle ge henne en chans. Hon fick smärtstillande och lugnande, vilket förhoppningsvis skulle få henne att slappna av så pass att magen kan komma igång igen.
Spenderade hela dagen i stallet, sittandes på en spånbal eller inne hos henne i boxen.
Min älsta bror och hans flickvän var på besök och kom in och hälsade när dom fick veta att Tara var sjuk. Läget var bättre mellan 14-17, men sen blev hon sämre igen.
Robin kom in en gång till innan dom åkte, och då var hon sämre. Han hoppades allt skulle gå bra och försökte hålla hoppet uppe, men jag bad honom ta farväl av henne då hon troligen inte kommer klara sig. Han satte sig på huk bredvid henne och pratade lågt till henne. Hörde inte vad han sa, men jag hörde honom säga bland annat "fina minnen".
Medicinen hon fått hade gått ur kroppen och smärtan fortsatte, de var därför hon blev sämre. Då bestämde jag mig, och ringde veterinären igen. Jag ville inte se henne lida mer!
I väntan på att veterinären och pappa skulle komma satte jag med bredvid hennes huvud och klappade henne sakta över pannan. Jag tog farväl av min ponny jag haft i nästan 18 år, och det var hemskt.
Samtidigt kändes det bra att få avsluta lidandet. Taras bästa vän/bror Oliver som hållit henne sällskap i stallet fick hälsa på henne en sista gång.
Veterinären kom, och med hjälp av pappa höll vi Tara lugn medans hon fick sprutan. På några sekunder föll hon ihop och allt var slut.
Jag har länge lovat både Tara och mig själv att den dag det ska ta slut, kommer jag vara med och ta hand om henne. Jag är så otroligt glad över att det var helg och att jag kunde vara vid hennes sida hela tiden.
Tårarna rinner hela tiden, och jag kan inte förstå att hon är borta. Och jag vet inte alls hur jag ska klara av att kliva in i stallet utan att min älskade ponny hälsar mig välkommen, släppa ut hästarna utan att få leda Tara ut tillsammans med Oliver och hur jag ska kunna hänga undan hennes blå grimma.
Kommer aldrig glömma dig gumman!
Kommentarer
Postat av: Jimmy
får beklaga, 18 år är en lång tid,och förstår att det är väldigt många minnen som finns efter henne, Kram!
Postat av: Therese
Beklagar!
Aldrig kul att behöva ta farväl av en kamrat, men du gjorde det enda rätta. Hjälpte henne ifrån smärtor och lidande.
Kram!
Postat av: Tobias
Aldrig kul när sådant händer. Beklagar djupt =/
Trackback
