Vilse i min egen kropp.
Idag har Ludde som sagt varit hos mina föräldrar som glatt sitter barnvakt emellanåt. Jag tror att alla föräldrar tycker att det är skönt att komma ifrån sitt/sina barn emellanåt, sen är det säkert väldigt olika hur länge man vill vara utan sina barn utan att sakna dom allt för mycket.
För min del är det skönt att lämna bort Ludde emellanåt för att helt enkelt bara få vara Anna en stund. Jag kan bara spekulera i hur jag skulle ha känt om jag inte blivit sjuk, men jag tror att min ensamtid är extra viktig nu efter sjukdomen.
Allt blev så konstigt när graviditeten och sjukdomen gick parallellt, och man visste inte vad man skulle tänka, tycka och känna.
Under en normal graviditet har man nog oftast gott om tid att förbereda sig inför det kommande barnet. Man förbereder sig mentalt, funderar över förlossningen, packar en väska till sjukhusvistelsen, handlar saker till barnet m.m. Allt detta blev pannkaka eftersom vi inte ens kommit halvvägs i graviditeten när jag blev dålig.
När cancern upptäcktes visste vi inte ens om jag skulle kunna fullfölja graviditeten, så man vågade absolut inte hoppas för mycket.
Som ni vet gick allt bra och jag är frisk. Men jag har mycket att ta igen... Jag är på god väg, men har inte riktigt hittat mig själv igen efter allt som hänt. Jag gick vilse i mig själv på något vis, och hittar inte riktigt ut igen.
Det är så svårt att förklara..
Allt förändrades så fort. Jag blev gravid, slutade jobba, cancern hittades, behandlingar och läkarbesök, Ludde föddes, vänja sig vid att vara mamma, vara mammaledig.. Inget är som förr, och jag hann aldrig smälta en händelse innan nästa kom.
Men när jag till exempel är ute ensam och rider känns det så otroligt bra. Då får jag för en stund bara vara jag igen, som på den gamla goda tiden.
Ni får absolut inte tro att jag på något vis ångrar Ludde, för så är inte fallet.
Att lämna jobbet var(som ni redan vet) väldigt jobbigt för mig. Jag började jobba redan innan jag slutat gymnasiet, och har efter det alltid jobbat. Jag har bara varit ledig någon vecka i taget och har trivts jättebra med det. Så att lämna den tryggheten(och då syftar jag inte ekonomiskt) var väldigt förvirrande.
Jag har fortfarande svårt för att vara mammaledig. Jag trivs med Ludde och att ha mer frihet över mina dagar, men jag gillar helt enkelt att jobba och att ha ett jobb att regelbundet åka till. Jag hoppas på att inom kort börja jobba lite helger då och då, bara för att det är roligt. Det gäller att det funkar med Johnnie bara, så att han kan passa Ludde.
Jag hoppas att detta förvirrade identitetsletande snart försvinner, för det är ingen rolig känsla att inte riktigt vara så nöjd och lycklig som jag borde. Jag vet inte vem jag är längre.
Feeling my way through the darkness, guided by a beating heart. I can´t tell where the journey will end, but I now where to start.
Bilden är tagen av min kompis Camilla Gustavsson!
Kommentarer
Trackback
