Anna - Life is easy if you wear a smile!

Anledningen till att det blev fattigt med inlägg här på bloggen förra veckan var inte vara på grund av att jag hade fullt upp och var trött, utan också för att jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Jag har varit relativt lugn och jämn i psyket hela tiden, men förra veckan slog det om totalt.

 

Det var nog helt enkelt en blandning av biverkningarna från behandlingen och en väldigt stark hemlängtan. En längtan efter att allt skulle få återgå till det normala.

Jag hade varit hemifrån i en månad och jag har aldrig varit borta från familjen, hemmet och djuren så länge.

 

Jag grät mycket och allt kändes så otroligt svårt helt plötsligt. Inte för att detta känns lätt annars, men helt plötsligt fick jag 10 ton extra att bära på.

Vi fick höra att Ludde mådde så pass bra att vi kanske skulle få komma hem över helgen, för att testa om vi är redo. På fredagen fick vi det slutgiltiga klartecknet och vi packade ihop våra nödvändigaste grejer, Luddes saker och självklart lille Ludde.

 

Det kändes så konstigt att komma hem. Det känns knappt som hemma längre.

Fredagen och lördagen spenderades hemma, där jag mest vilade och tog hand om Ludde när Johnnie var ute och jobbade lite.

Johnnie hade lovat att vi skulle åka till mina föräldrar så att jag fick hälsa på hästarna, så på söndagen svängde vi förbi där när vi var på väg tillbaka till stan.

 

Efter att ha pratat lite med pappa och syrran som var hemma, gick jag ut till hästarna. Det var en solig, fin sommarkväll och hästarna gick lugnt och betade. Jag försökte verkligen hålla tårarna borta, men lyckades inte. Jag saknar dom så förbannat! Har inte ridit på evigheter...

Jag är så glad över att mamma och pappa vill och kan ta hand om hästarna, för annars hade jag nog inte kunnat haft dom kvar under denna svåra period. Vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dom för det.

 

Senast jag såg hästarna hade dom vinterpälsen kvar, men nu var den sen länge borta och dom var så fina och lena. Längtar tills jag kan börja pyssla med dom igen!

Hästarna verkade glada över att se mig också, Flamman till exempel kom galopperande när hon fick syn på mig. Mina älskade hästar!

 

Tog även en sväng och hälsade på gårdens övriga djur. När vi sen åkte från gården kände jag mig mycket piggare, gladare och starkare. Så nu ska jag förhoppningsvis klara mig ett tag till utan dom, även om jag saknar dom så otroligt mycket varje dag som går.