Negativa tankar
Dagens strålning avklarad. Pappa körde in mig(kör inte några längre sträckor själv) och sen hämtade min kompis Heidi mig efteråt. Hon ringde igår och ville hälsa på, så jag åkte med henne hem igen.
Vi stannade till vid affären och handlade lite då vi båda var hungriga, sen lagade vi(men mest Heidi) mat till oss. Gott med lite ordentlig köttfärssås! Den senaste tiden har det inte blivit mycket mat tillagad här hemma, jag orkar inte riktigt och Johnnie är inte så bra på matlagning.
Visst, har faktiskt varit rätt pigg den senaste tiden, trots behandlingar. Men just att stå still klarar jag inte länge, är jag däremot i ständig rörelse klarar ryggen sig längre utan att bli trött.
Sen kom Johnnie hem med Ludde, så Heidi fick sitta och mata honom. Den lilla grabben är jämt så pigg numera, så trots massor av mat ligger han nu och småpratar för sig själv här bredvid. Kan tillägga att han pratat större delen av natten.. Han är sällan gnällig, mest pratglad och nyfiken.
Hoppas han fortsätter vara relativt lättskött, för just nu är det så mycket annat.
Johnnie berättade att han träffat på en kompis mamma idag. Hon hade haft cancer och blivit friskförklarad i december, men nu hade hon varit på återbesök och cancern var tillbaka.
Det är min stora skräck, och jag kommer nog aldrig riktigt kunna slappna av helt när detta är över. Jag brukar gå efter ordspråket "Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken" och det passar verkligen in här.
För självklart kommer det vara skönt att bli friskförklarad, men cancer är en lurig sjukdom som gärna dyker upp igen.
Man har hört om flera fall där läkarna missat sjukdomen, så att det sen går så långt att det tillslut inte går att rädda personen. Visst, nu vet vi ju att jag har sjukdomen, men läkarna kan missa nåt för de.
Jag är livrädd för att detta aldrig ska gå över. Jag kämpar dagligen i hopp om att det ska vara klart när dom här sex veckorna är över, eller i alla fall innan året är slut.
Jag vet att jag inte ska tänka negativt, men självklart funderar man emellanåt på hur allt blir om cancern kommer tillbaka.
Jag har även tänkt på min egen död. Hemskt, jag vet. Men klart tankarna hamnar där eftersom jag har en sjukdom jag trots allt kan dö av.
Min största skräck har alltid varit att förlora en familjemedlem alldeles för tidigt, men nu blev det plötsligt jag som är den familjemedlemmen som skulle kunna gå förlorad. Jag vill inte att mina föräldrar ska förlora sitt barn, och jag vill inte att mina syskon ska se sin syster dö.
Och jag vill absolut inte att lilla Ludde aldrig ska få lära känna sin egna mor.
Om allt skulle gå så illa, har jag faktiskt pratat med mamma om hästarna. Jag köpte en unghäst för inte så längesen, och det finns en tjej som har första tjing på henne. Nämligen Susan, som äger modern till min unghäst. Då vet jag att hon får det bra.
När jag fick Bullen av hans tidigare ägare lovade jag att han inte skulle byta ägare igen. Och det ska han heller aldrig göra, så mamma och pappa får själva bestämma om dom ska ha kvar honom eller avliva honom.
Förutom hästarna äger jag inget av värde, för i mina ögon är det bara levande varelser som betyder nåt i ett nödläge. Sen har jag ju min gamla Galant, men den är inte viktig i ett sånt läge. Bara djuren får det bra.
Äger några nötkreatur också, men dom får självklart mamma och pappa göra vad dom vill med.
Men det ska inte gå så illa. Jag är inte klar här än, har ju både ett barn att uppfostra, en unghäst att rida in och en pojkvän att driva till vansinne!
Kommentarer
Trackback
