En ordentlig löprunda

Är riktigt glad just nu, och framförallt stolt!
Träningen går riktigt bra just nu, och jag har gjort stora framsteg under dom senaste veckorna. Jag har inte kunnat planera träningen speciellt bra, eftersom allt beror på Johnnie. Kommer han hem rätt tidigt och kan ta Ludde sticker jag ut och joggar, annars tränar jag inne framför tv:n när Ludde somnat.
Dom senaste två veckorna har jag tränat runt 5-6 dagar i veckan, lite beroende på hur kroppen känns. Minst en vilodag i veckan ska jag ha, och om jag känner mig sliten, har kraftig träningsvärk eller liknande blir det fler vilodagar.
 
Jag fick ingen rutin på träningen förut, och motivationen sviktade. Men när jag insåg hur snart Tjurruset går av stapeln blev det fart på mig. Tjurruset är(om jag minns rätt) Sveriges tuffaste terränglopp, och jag hade länge varit sugen på att delta. Och efter sjukdomen såg jag till att anmäla mig, vilket jag bestämde mig för att göra när jag låg där i sjukhussängen dag ut och dag in. Det kommer(förhoppningsvis) bli min revansch mot sjukdomen, ett sätt och visa mig själv att jag är tillbaka igen. På riktigt.
 
Nu på kvällen stack jag ut och joggade, och jag hade planerat att jogga en lite längre sträcka. Tyvärr laddade träningsklockan ur, så jag fick varken en tid eller en mer exakt sträcka. Men om jag räknat rätt bör det vara ungefär en mil. Och då ska jag tillägga att jag bara sprungit en mil rakt av en gång, och det var under Tjejmilen för några år sen. Då var jag bättre tränad än nu.
Dom två senaste gångerna jag joggat/sprungit har det känts så förbannat bra, och detta gör mig så sprudlande glad! Jag har kunnat hålla ett bra tempo, sprungit utan avbrott hela sträckan och ändå inte tagit ut mig helt. Idag när jag var ca 500m hemifrån ökade jag farten utan problem, trots att jag sprungit så långt. Den gamla Anna är äntligen tillbaka, starkare än någonsin.
Jag vet massor av gånger då jag sprungit och känt: "Varför utsätter jag mig för detta??" medans benen värker och lungorna vill sprängas. Idag hade jag sånt underbart flyt, och trots distansen var jag varken speciellt flåsig eller trött. Det var först den sista kilometern som jag började krokna en aning.
 
Även motivationen är som förbytt. Jag riktigt längtar efter att få springa en runda, längtar så mycket att det till och med kan pirra i magen. Vet inte om jag någonsin har känt såhär.
Jag är så förvånad över framstegen, det har gått så bra den senaste tiden.
 
Mitt liv är verkligen underbart just nu!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0