Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag, för två år sedan, fick vi beskedet att jag hade cancer.

 

Oj, nu kom tårarna.. Uppenbarligen är det fortfarande ett starkt minne. Medans jag skrev den första meningen började jag tänka tillbaka på den dagen. Telefonsamtalet från Akademiska där en kvinna undrade om vi kunde komma in under eftermiddagen. "Det är viktigt att din sambo följer med", en mening jag inte tänkte så mycket på just då. Nu vet jag att det inte bådar gott om han måste med.

 

Jag minns hur vi fick sitta i det lilla undersökningsrummet på varsin stol och vänta på att kvinnan skulle börja prata. När hon väl öppnade munnen sa hon inte mycket vi förstod. Tillslut fick vi be henne att prata enklare, och utelämna alla dessa fina läkarord. 

"Vi har hittat en cancertumör i din livmoderhals. En elakartad och aggressiv sort"

Jag minns att hon tystnade. Väntade på en reaktion. Vi satt bara där, tysta. Vill minnas att någon av oss utbrast "Jaha?" lite fundersamt. Hon satt fortfarande tyst. Som om hon verkligen väntade sig att vi skulle bli smått hysteriska.

Vore kanske naturligt att visa lite mer känslor, framförallt då jag satt där med ett barn i magen.

När reaktionen uteblev fortsatte hon berätta om hur vi skulle gå vidare. Läkarbesök, undersökningar och röntgen. 

Vi lyssnade, men jag vet inte hur mycket vi egentligen hörde och förstod.

 

Det var först på hemvägen som min reaktion kom. Jag grät tyst medans jag tittade ut genom bilfönstret. Är det såhär mitt liv ska sluta? Redan?

 

När vi kom hem gick jag in i vårat sovrum och stängde dörren. Måste ringa mamma och förklara vad som pågår. Jag förklarade gråtandes hur läget såg ut och undrade om hon kunde ringa mina syskon och berätta. Jag skulle inte orka.

Hon lät samlad och lugn samtidigt som hon förklarade att vi skulle klara detta. Senare fick jag veta att hon inte låtit lika lugn när hon pratat med mina syskon.

 

Inte långt senare kommer min bror Jimmy in genom ytterdörren. Han hade åkt direkt från jobbet för att finnas tillhands.

Kvällen spenderade jag gråtande i soffan. Sms:ade min chef så att han skulle veta. Inget mer jobb för min del på ett bra tag.

 

Sen blir allt lite suddigt. Man brukar prata om att man går in i sin "mammabubbla" eller liknande efter en förlossning, jag gick in i min "Cancerbubbla". Jag hade väldigt liten erfarenhet av cancer, och i mina ögon innebar det död.

Men att dö fanns inte riktigt som alternativ, vi skulle ju få barn!? Ludde har hjälpt mig att kämpa både innan och efter kejsarsnittet. När han låg i magen kämpade jag för hans liv, inte mitt egna. Och när han var född fick han mig att tänka på annat än sjukdomen och "hålla huvudet över vattenytan".

 

Johnnie har varit fantastisk, och jag är helt övertygad om att vårat förhållande blev starkare av det vi varit med om.

Min och Johnnies familjer har varit underbara. Alltid funnits där och hjälpt till. Besökt oss på sjukhuset, hjälpt till med Ludde och fick oss att glömma eländet för en stund genom telefonsamtal, aktiviteter och liknande.

Våra vänner har hört av sig, stöttat, pratat och gjort allt dom kunnat. Ni anar inte hur mycket era stöttande kommentarer hjälpt!

Min chef ringde och sms:ade regelbundet, besökte mig på sjukhuset och fanns alltid där om jag behövde prata. Han har utan tvekan varit en av dom viktigaste personerna under min sjukdomsperiod.

 

Jag kan inte tacka er nog för erat stöd, men jag hoppas att ni själva förstår hur mycket ni hjälpt mig.

 

Det var ett tag sen jag skrev ett så känslosamt inlägg. Tårarna har runnit ordentligt!

 

På ett sätt är jag glad över att sjukdomen drabbade mig, för jag är mycket tacksammare över livet nu än tidigare. Samtidigt fick jag offra min fortsatta förmåga att få fler biologiska barn, vilket har varit tufft att inse. Jag har accepterat det nu, i alla fall nästan. Jag har sörjt dom barn jag hade velat ha, och lämnat det bakom mig. Jag har Ludde, och han skänker mig oändligt mycket glädje varje dag.

 

Jag mår riktigt bra nu, för jag har allt jag önskat mig och mycket mer!

 

Life is easy if you wear a smile.