Anna - Life is easy if you wear a smile!

Igår röntgades jag inne på Akademiska. Allt gick bra och enligt planerna, infarten fick dom på plats direkt och sprutan i låret kändes men inte mer än så. Jag är ju lite räddare för sprutor nu än innan jag blev sjuk, så jag fasar alltid lite för just dom momenten. Dessutom har blodådrorna i armvecken blivit svårare att sticka i efter alla infarter, blodprov och sprutor, vilket resulterar i att dom ofta får sticka flera gånger för att komma rätt.

Dom fick dock ta om några bilder som dom inte var helt nöjda med, men annars var allt som vanligt. Haha, får det att låta som om det är vardag att röntgas, men som ni säkert förstår har jag varit med om det några gånger nu. Ludde med för den delen, för han låg i magen dom första gångerna.

 

Tror till och med att jag nickade till en sväng, för jag var så trött och inte blev man piggare av att ligga där och lyssna på musik.

 

I vanlig ordning kan jag inte svara på hur röntgenplåtarna såg ut eftersom läkarna ska ta sig en titt och sen återkomma med "domen". Som jag skrev häromdagen lägger jag inte ner någon energi alls på att oroa mig över resultatet, så jag känner mig helt lugn i väntan på samtalet.

Ska rent utsagt bli intressant att höra om allt är i sin ordning fortfarande. Jag går ju bara på känsla, men har ingen aning om hur det egentligen går där inne i min kropp. Men det känns bra, så det är lovande!

 

Efter röntgen får jag alltid några kex och juice, så att min fastande kropp ska få lite nytt bränsle. Johnnie och Ludde följde med in den här gången så vi åkte tillsammans och åt efteråt. Blev dock inte som tänkt då jag lagom tills att maten serverades började må väldigt illa.

Jag är den sortens person som är väldigt känslig för hunger, och blir ofta väldigt knepig och sur om jag inte ätit i tid. Dessutom kan jag, om jag blir alltför tom i magen och sen äter mycket på en gång, må väldigt dåligt.

När min "hungergrinighet" kommer på tal brukar jag skoja med Johnnie och säga att han borde, precis som i reklamerna, säga "Hey, have a snickers!" och räcka fram en Snickerschoklad när mitt humör tryter. Vi vet dock båda två att om Johnnie skulle få tag i en Snickers, skulle den inte vara kvar tillräckligt länge att jag kunde äta den när magen skriker. Den skulle nämligen hamna i Johnnies mage snabbare än kvickt.

 

Hur som helst, jag började må illa och det blev så illa att jag spenderade större delen av matpausen på toan, beredd att spy. Misstänkte att illamåendet berodde på matbristen, så jag försökte pina i mig lite av födan. Spydde inte, men mådde inte helt bra resten av den kvällen. Nu mår magen dock prima, och får mat relativt regelbundet igen!

 

Kan tillägga att Casanovan Ludde raggade upp en tjej(igen!) när vi satt och åt. Han spanade in en kvinna i min ålder och när han fick ögonkontakt fick han hundvalpsögon och kråmade sig som en hingst i en stoflock. Tjejen blev självklart charmad och tyckte att han var sååå söt. Vad ska det bli av den grabben!?

 

Nu ska jag krypa till kojs och försöka bli av med den här jobbiga förkylningen Ludde så snällt delat med sig av..