Anna - Life is easy if you wear a smile!

Det blev en trasslig helg för min del.

 

På torsdag jobbade jag som vanligt och ja, allt var som det brukar. På kvällen började det ömma i ryggen och jag tog en värktablett, så som jag fått göra en period eftersom stenten irriterat nedre delen av ryggen. Kroppen hade ju känts bättre på sistone, men någon tablett då och då fick jag ta.

Värken ökade trots att jag låg och slappnade av efter att ha tagit tabletten, och till slut började jag må illa. La mig i sängen medans Johnnie tog fram en påse ifall illamåendet skulle bli värre.

 

Smärtan ökade och tillslut fanns det inga alternativ. Jag behövde åka till sjukhuset. Det som övertygade mest var att ju värre smärtan blev, desto mer insåg jag att det inte var ryggen utan njuren som gjorde ont.

Pappa kom som ett skott för att köra mig in så att Johnnie kunde stanna hemma med Ludde. Innan pappa hann komma spydde jag upp hela middagen vi nyligen ätit. Härligt.

På vägen in spydde jag regelbundet i en påse(det lilla som jag kunde få upp) och mellan spyorna låg jag i baksätet och kved.

 

När vi kom till akuten fick vi komma in direkt, och eftersom jag hade så ont och spydde hoppade dom över blodtryck och annat för att gå rakt på sak. I med nål och inom en timme från att vi kom in fick jag det efterlängtade morfinet(Måste träffa läkare osv innan). Äntligen fick man slippa den fruktansvärda smärtan!

 

Röntgades och det visade sig att stenten knycklat ihop sig en aning, och att det var därför jag hade ont. Är nästan helt säker på att läkaren sa att flödet var fint, men det visade sig sen att det var en del blod och vätska i njuren.

 

Alla som varit på akuten vet att man inte får stressa. Stackars pappa satt och sov på en stol och jag i en säng i korridoren. Då och då vaknade vi till, tittade på varandra, utbytte kanske några uppdaterande meningar och somnade sedan om.

På morgonen fick jag komma upp till urologen och tilldelades en säng där. Pappa åkte hem och jag fick, med morfinets hjälp, sova lite bekvämare.

En lång väntan påbörjades. Stenten skulle ut, men det tog tid att få det gjort eftersom många andra behövde opereras. På lördag kväll var det min tur och jag sövdes under ingreppet. Allt gick bra och läkarna var nöjda.

 

När jag kom tillbaka till rummet fick jag äntligen börja äta och dricka. Eftersom operationen/ingreppet kunde bli av närsomhelst fick jag varken äta och dricka under tiden fram tills att det var min tid. Det blev en fasta från torsdag kväll till lördag kväll. Det jag levde på var morfin och dropp.

Från att ha fått morfin mer eller mindre regelbundet fram tills operationen, behövdes inget alls efteråt. Inga problem att komma igång och äta heller, det gick som en dans.

 

På söndagen, alltså igår, fick jag komma hem igen. Jag försökte få läkarna att kolla flödet i urinledaren innan jag åkte hem, men det ville dom inte. Jag tyckte att det kanske vore bättre för alla parter i och med att det inte gick bra förra gången, men jag får lita på att dom vet vad dom gör.

 

Egentligen har jag massor att berätta, olika detaljer och intressanta möten med folk, men det får ni kanske höra om framöver. Orkar inte ta exakt allt just nu.

 

Så, hur mår jag nu då?

Kroppen känns jättebra, det märks att stenten är borta. Inga problem med ryggen, vilket innebär att jag inte behöver ta värktabletter. Ingen sveda, ingen "kissnödig-känsla" som dyker upp ständigt trots att jag just varit på toa, ingen känsla av att inte tömt blåsan ordentligt... Ingenting! (dessa saker är vanliga besvär när man har en stent i urinledaren)

 

Däremot känner jag av njuren lite svagt ibland. Det är mycket troligt att detta beror på den pärs den just gått igenom och känslan har inte blivit värre. Pratade med en sköterska idag om det, och han trodde precis som jag att den var lite mörbultad.

Men även om det akuta problemet är löst så återstår det att se om urinledaren funkar eller inte. Förra gången mådde jag också jättebra några dagar innan den höga febern slog till.

 

Nu går jag som på nålar. Att jag känner av njuren sådär svagt gör inte saken bättre utan stressar mig ännu mer. Jag vågar inte hoppas på att allt är bra, utan tar nästan för givet att det blir problem igen.

Jag känner mig som ett rådjur i en skog full av jägare. Frågan är inte om det kommer ett skott, utan när.

Jag låter fruktansvärt negativ, jag vet. Men min positiva inställning har fått sig en ordentlig törn.

 

Jag grät mig till söms igår, tankarna malde på och vägrade tystna. Somnade tillslut och sov oroligt. Var fortfarande rödgråten när jag vaknade så jag sminkade över det värsta lite snabbt innan jag åkte till jobbet. Jag vet att jag inte har något att dölja eller skämmas för, alla på jobbet vet att jag har det tufft just nu.

Men jag ville inte se så hemsk ut när jag anlände till jobbet efter helgens bravader.

När jag stannade bilen utanför Kyrkans hus kom Erik till mötes och gav mig en ordentlig kram samtidigt som han frågade hur det var. När vi sen pratat igenom min helg kunde vi sätta igång och jobba.

Skönt att få prata med folk och göra olika sysslor, allt känns så mycket bättre. Ångrar inte en sekund att jag åkte till jobbet idag trots att jag knappt hann landa hemma efter sjukhusvistelsen.

 

Vad som orsakade stentens lilla felläge är väldigt oklart. Det första jag tänkte på var självklart min lilla joggingtur, men samtidigt så var det lugn jämfört med allt bus jag och Ludde hittar på. Vi ålar under stolar, jagar varann, kryper och hoppar. Inget jag gjort senaste tiden känns som en självklar anledning.

Skulle även kunna vara så att dom fick den lite "ur balans" när dom försökte dra ur den förra veckan. Vem vet?

 

Nu ska jag bara vila, vila och åter vila i en vecka framåt(förutom jobbet). Det är inget läkarna sagt utan mina egna order. Om allt är frid och fröjd då, kan jag börja gå tillbaka till gamla vanor. Jag ska försöka vila i alla fall, ni vet ju hur jag är..