Längtar efter vintern

Igår besökte jag Vårdcentralen och fick hjälp att byta kompressen som sitter där kateterslangen går in till njuren. Numera skrämmer det mesta som har med sjukvård mig, eftersom jag är så rädd att det ska göra ont. Därför gick jag dit något nervös. Detta hade inte oroat mig det minsta för 2 år sedan, men alla sjukhusbesök har satt sina spår.
Men när jag kom på att detta inte borde vara värre än den piccline jag hade när jag var cancersjuk, kändes det bättre.
För er som inte vet: När jag hade cancer fick jag en liten slang i armen som sen gick hela vägen in till hjärtat. Genom denna slang fick jag mina cellgifter varje vecka. Denna lilla smala slang kallas piccline.
 
Hur som helst: Sköterskan var jätteförsiktig när hon tog loss den tidigare kompressen och gjorde rent. Allt såg bra ut och en ny kompress sattes på. Klart!
Sen åkte jag till jobbet en sväng för att lämna lite sjukskrivningspapper och annat. Alla var glada över att se mig och jag blev kvar en bra stund.
 
När jag kom hem igen passade jag på att gå en sväng med Viggo eftersom vädret var så fint. Men det ömmade lite lätt från njurpartiet på grund av slangen, så det blev en kortare tur än jag egentligen velat. Man får gå lite efter dagsformen förstår ni. För även om det säkert inte är någon fara att gå längre även om det ömmar lite, så kan man inte precis njuta av promenaden om det ömmar till i varje steg.
 
Istället gick vi ut på åkern så att Viggo fick springa lite fritt. Själv gick jag och drömde mig bort till vinterns längdskidåkning. Får vi klartecken från bonden så ska vi helt klart dra spår på den åkern i år igen, då det var jättesmidigt att ha 50 meter(om ens det) till skidspåret. Då kunde vi åka en sväng så fort man fick möjlighet.
Och åkern är stor så det räckte med 2 varv i vårat spår så var vi helt slutkörda, otränade som vi var och fortfarande är.
 

Förövrigt känns det rätt bra just nu. Jag kan röra mig mer och mer utan att det gör ont så jag kan roa mig allt bättre om dagarna. Städa, gå promenader m.m. Lätta saker men ändå roligare än att ligga och titta på tv hela dagarna. Det är så tråkigt att vara hemma utan Ludde. Det händer inget här utan honom..
 
Igår körde jag ett superlätt styrkepass. Bara så att kroppen kommer igång lite i väntan på att läkarna ska få ordning på mig. Någonstans måste man börja. Måste ju vara i form till i vinter när det är dags för längdskidåkning!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0