Urinkateter
Dagarna känns rätt värdelösa just nu eftersom jag inte kan göra så mycket. Katetern jag har från njuren begränsar mig en hel del just nu, men jag tycker mig känna en liten förbättring. Jag tycker att det inte känns fullt lika mycket från själva insticksstället, och det underlättar.
Jag hoppas på att kunna småpyssla lite i alla fall. Diska lite, tvätta, dammtorka någonstans.. Så man kan fördriva tiden.
Igår tog jag mig ut på en liten promenad med Viggo. Jag fick vara på min vakt och säga åt honom några gånger, då han gärna är lite ivrig och vill dra i kopplet. Alla rörelser måste ske med försiktighet än så länge.
Blev en trevlig promenad, men vi gick väldigt långsamt. Kändes skönt med lite frisk luft efter sjukhusvistelsen.
Dagens stora projekt var "personlig hygien" för min del. Håret skrek efter schampo och jag kände mig allt annat än fräsch. Men eftersom jag har katetern var det lite bökigt. Jag kan nog duscha som vanligt, men då ska bandaget/plåstret över njuren helst bytas direkt.
Jag valde att tvätta håret för sig, underkroppen för sig och sist överkroppen. På så vis blev inte katetern blöt.
Tog mig en timme men det är jätteskönt att känna sig lite ren och fräsch igen.
Ska pallra mig ut på en promenad igen under dagen, så att jag håller igång kroppen så gott jag kan.
För att ni ska förstå mer och få en bra bild utav läget, har jag valt att ta en bild på katetern. Känsliga personer varnas, men jag har svårt att tro att bilden skulle få någon att misstycka. Har ni stått ut med bloggen såhär långt så borde ni kunna se en kateter.
Såhär ser jag alltså ut just nu. Från njuren går en slang ner till en påse. Eftersom jag skulle hem fick jag en liten smart påse att ha på låret under kläderna. Påsen stoppas in i en liten ficka på "strumpan"(eller vad man nu ska kalla det) som jag har på låret.
Påsen är på bilden lite ihopknycklad i fickan, men det är bara för att slangarna upp till njuren ska ligga bra. Jag kontrollerar ständigt slangarna så att den inte blivit något veck någonstans.
Längst ner på påsen sitter en liten pip med kran så att jag enkelt kan tömma påsen. En del av er uppmärksammar säkert redan nu att urinen är lite lätt blodblandad, men det är ingen fara. Det är mycket bättre nu än tidigare.
Vid flera tillfällen har dom sköljt njuren. Låter jätteobehagligt, men det blir bara lite kallt just där.
Nu när ni ser hur det ser ut förstår ni säkert varför jag är så fruktansvärt rädd för Ludde och hans busande. Han menar ju inget illa, men glömmer snabbt att han skulle vara försiktig med mamma. Han är ju van vid att vi ligger och brottas på golvet och liknande, så för honom är det jättekonstigt att jag inte vill leka.
Dessutom tar han det väldigt personligt när han hindras från att klättra på mig. Han blir ofta ledsen och upprörd, trots att vi verkligen försöker förklara att mamma är sjuk och ömtålig just nu.
Vi har även börjat få lite klarhet i en del av hans beteenden. Jag tror helt enkelt att han är rädd att jag ska försvinna i flera veckor, igen. För när pappa försvinner kommer han tillbaka efter några timmar, mamma kan försvinna i en månad eller två.
Barn är smartare än man tror, och jag tror att Ludde just nu är väldigt förvirrad över sommarens och höstens händelser.
Att han i perioder bara får vara med pappa medans mamma är borta, och när mamma är hemma får han inte vara med mig. Sen kan vi leka och busa som vanligt en period innan allt börjar om igen. Vem skulle inte vara förvirrad då?
Detta ger mig självklart dåligt samvete. Vem vill inte kunna leka med sitt barn? Jag vill ju att Ludde ska känna sig trygg och veta att vi alltid finns där när han behöver oss. Inte att han ska bli osäker och rädd att vi ska försvinna från honom helt plötsligt.
Men förhoppningsvis kommer allt snart bli bra och vi som familj kommer gå ut ur striden som starkare och klokare människor.
Hur som helst. Den 22 oktober ska jag in och kolla njurar och urinvägar genom röntgen. Vad som sker innan dess vet jag inte riktigt. Vi får se.
Idag är det Rimbo marknad, något jag brukar försöka gå på varje år. I år får dock mamma och min syster gå själva, för jag vågar inte gå bland allt folk såhär. Tänk om någon tränger sig förbi och lyckas knuffa mig rakt över njuren? Den smärtan vill jag inte riskera att känna.
Nu ska jag pallra mig ut på en promenad.
Förresten: Inga funderingar är dumma, så undrar ni något är det bara att fråga. Men skriv här på bloggen i så fall, min facebook funkar inte riktigt som den ska. Eller mejla för all del. [email protected]
Kommentarer
Trackback
