Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag är det fyra år sedan jag fick mitt cancerbesked. 4 år! Tiden går i en rasande fart.

 

Tiden går och alla minnen från 2013 bleknar allt mer. Men trots det berör cancern mig fortfarande väldigt mycket. Ibland när ämnet kommer på tal och jag berättar om min tidigare diagnos kan jag få tårar i ögonen, detta trots att jag berättat min historia så otroligt många gånger.

Jag har avdramatiserat ämnet så mycket jag kunnat och jag kan till och med skämta om det. Trots det så är det ett så otroligt starkt ämne, varesig jag vill det eller inte.

 

Men trots detta vill jag att folk ska kunna prata om det. Med mig eller om mig, jag vill inte att folk ska vara rädda att trampa på ömma tår.

Jag har till och med skojat om det faktum att jag inte kan få flera barn. Det är på ett sätt ett väldigt känsligt ämne än idag, men det går framåt och jag har kommit långt i arbetet att acceptera detta.

Att skoja om det är helt enkelt mitt sätt att skaffa mig en distans till det svåra. Det är mitt sätt att se på det med andra ögon. Ni vet hur jag är vid det här laget, försöker se något positivt med allt som sker.

 

Jag har fått en otroligt klok liten kille. Han har energi, tänker och funderar mycket, har en elefants minne(dvs otroligt bra) och har sinne för detaljer. Det är helt fantastiskt att se honom växa upp och utvecklas. I vår fyller han 4.

Den lilla 2-kilosklumpen har blivit stor.

Cancern var ett riktigt elände, och än idag kommer det stunder när ett ljud, en doft eller en syn får mig att minnas vad jag gått igenom. Det går som en obehaglig rysning genom kroppen.

Det är som dom säger på reklamen: "Vart än cancern har suttit så når det hjärnan tillslut" eller något i den stilen. Cancern är numera mitt lilla hjärnspöke som hemsöker mig då och då. Det blir dock allt längre perioder emellan dessa gånger.

Men även om diagnosen varit svår så gav den mig så mycket. Jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv och min omgivning. Jag kan se saker på ett helt annat sätt och kan förstå andra så mycket bättre.

Dessutom uppskattar jag vardagen mycket mer än förr. Jag har blivit en väldigt tacksam person.

Igår sa en äldre dam detta till mig: "Man ska vara tacksam för denna dag, morgondagen har man nämligen ingen garanti för".

 

Jag känner mig lite vilsen just nu. Jag som brukar kunna klottra ner något vettigt tycker att det jag skriver nu bara blir något luddigt tjafs. Känns som om jag skriver mening efter mening men får inget sagt. Äh, läs mina inlägg från tidigare år istället(20/2), där har jag formulerat mig lite renare.

 

Förövrigt så mår jag väldigt bra just nu. Varje helg den senaste tiden har jag åkt långfärdsskridskor, något jag tycker är otroligt roligt. Det ger mig både träningen och en underbar frihetskänsla. Jag känner mig fysiskt stark för första gången på länge. Jag har även börjat jogga igen, och även där svarar kroppen bra.

Jag älskar min starka, envisa kropp!