Present till sin far
Johnnie har blivit pappa, och är man en pappa ska man självklart ha en present på Fars dag!
Ludde knåpade ihop en liten present till sin far(med lite hjälp av sin mor):
I paketet fanns två stora, goda kakor. Mycket enkelt, men ack så uppskattat!
Pigg Ludde!
Idag vaknade Ludde kl. 05.30 och var superpigg. Försöker alltid få honom att somna om ifall inte klockan passerat 6, men idag gick det inte. Som pricken över i:et ville han öva på sin allra hemskaste stämma(för mina öron) nu på morgonen.
Nu, efter att ha fått prata/sjunga/skrika oavbrutet i ca 2 timmar, har han slocknat på golvet. Kryper nog ner i sängen en stund till! Bäst att passa på!
Mor och son
Glad Ludde i Stockholm:
Och hans mor:
Jag var trött och sliten efter dagen, Ludde sprudlande glad. Ska nog ta en slurk från nappflaskan jag med..
Luddes läkarbesök avklarat
Kom nyss hem från ett besök på Akademiska sjukhuset. För en gångs skull var det inte jag som skulle på läkarbesök, utan Ludde. Jag vet aldrig om det är en vanlig kontroll(nåt som alla ungar går igenom) eller nåt Ludde ska på bara för att han är tidig.
Ludde blir ett halvår nu den 8:e, så besöket var en sorts halvårskontroll.
Vi fick träffa en sjuksköterska(som vi även träffade nere på neonatalavdelningen, dvs avdelningen för förtidigt födda barn), en barnläkare och en sjukgymnast.
Vi har träffat en sjukgymnast en gång tidigare, och jag fick veta av en bekant att det inte är "normalt" att träffa en sådan. Så det är bara för att Ludde plockades ut för tidigt.
Sköterskan hämtade oss ute i väntrummet(där Ludde vägrade sitta still utan skulle stå i mitt knä hela tiden) och visade in oss i ett rum.
Började dra av Luddes kläder för vägning och mätning. Vi har som sagt inte vägt och mätt grabben på länge, något som försvårade för läkaren lite när hon skulle bedöma om han följde kurvorna. Dom ville att vi skulle komma iväg till vårdcentralen och fixa detta ca varannan vecka, så vi får skärpa till oss..
Hur som helst, Ludde vägde 6935g nu, så inom kort är han en 7 kilosklump! Hur lång han var minns jag inte, för vi pratade så mycket samtidigt. Vi diskuterade mat, sömn, vitaminer m.m. Gick igenom lite allt möjligt så att dom skulle få en överblick.
Efter vägning och mätning var det dags för sjukgymnasten att ta en titt. Till en början gick allt bra, men sen blev Ludde lite rädd och nervös på grund av den nya människan som ville han hans uppmärksamhet. Dessutom hade han inte hunnit sova så mycket på förmiddagen, vilket inte gjorde saken bättre.
Han blev jätteledsen, tårarna sprutade! Upp i mammas famn för tröst- blev glad-ner på bordet igen- åter igen ledsen.
Med min hjälp såg hon det mesta hon ville se. Hur han rör huvud och blick, hur han ligger på mage, hur han sitter, balans m.m.
Precis som dockorna i "Kalle Ankas Jul" fick han tillslut ett stort "OK" i rumpan av både läkaren och sjukgymnasten.
Dom fick sig ett gott skratt när denna lilla ledsna kille fick komma till sin mor och stå i hennes knä. Då skrattade han glatt och viftade med armarna. Duktig pojke, man ska passa sig för främmande människor :)
Dom frågade även om han pratar mycket. Haha, munnen går varm på Ludde dagligen! Från vem/vilka har han ärvt den egenskapen månntro?
Han har pratat oavbrutet sen vi kom hem, men blev just tyst. Så bristen på sömn tog nog ut sin rätt nu!
Ludde lär sig krypa
Idag gjorde Ludde sitt första ordentliga försök att krypa. Han har gjort lite halvhjärtade försök tidigare, men nu kämpade han verkligen. Vår lilla mirakelpojke växer och utvecklas!
Han låg på mage i sängen medans jag bytte om. Plötsligt kör han upp rumpan i vädret, drar in benen under sig och trycker ifrån. Han gjorde det om och om igen och tog sig ca 2 dm framåt. Sen blev han trött och behövde vila, det är jobbigt att lära sig krypa!
Fika :)
Idag har jag inte gjort mycket. Duschade och åt frukost innan det var dags att packa in Ludde i bilen och åka hemifrån. Var nämligen hembjuden till en tjej från föräldragruppen på fika. Hon hade även en massa grabbkläder hon ville bli av med, så jag fick med mig en del trevligt hem.
En bekant till mig kom också dit med sin lilla grabb, så vi hade vår egna lilla mammagrupp! Supergod äppelpaj och väldigt trevligt sällskap, inte alls ett dåligt sätt att spendera några timmar på torsdagen.
Ludde var lite småkinkig, men han var nog mest trött. Han har fortfarande svårt att sova när han inte är hemma, men det blir nog bättre snart. Han får ju miljöträna flera gånger i veckan!
Nu väntar jag på att Johnnie ska komma hem så att jag kan smita iväg och handla.
För tidigt född.
Det känns bra att vi fick Ludde just i Uppsala:
Nu var ju inte Ludde jättetidig, "bara" 2 månader tidig och 2 kilo tung. Men det kändes ändå bra att vi fick vård på ett av dom bästa ställena i landet för för tidigt födda.
Vi träffade flera personer på neonatalavdelningen som jag fortfarande går och tänker på. Dom hade barn som vägde runt 500g när dom föddes, och som låg på intensivavdelningen när vi var där. Läget var kritiskt för dessa små liv och dom hade mycket problem.
Jag beundrar dessa människor som trots sina problem kunde sätta sig och berätta sin historia för oss. Berätta om sina känslor, funderingar och rädslor. Jag tänker ofta på dom och undrar hur det gick, eller hur det går.
Om någon av er mot all förmodan har hittat in här på min blogg, hör gärna av er!
Kom ihåg att man kan skänka pengar till forskning kring tidigt födda, det tänker jag göra när jag har en ordentlig inkomst igen. Man kan även ge sin mjölk till dessa neonatalavdelningar då dom små behöver bra modersmjölk i början. Har du mycket mjölk, kolla upp det! Man får även en slant för mjölken.
Ludde fick "äkta" mjölk i början som donerats då jag inte hade nåt att erbjuda. Jag gick på så mycket behandlingar då så jag och läkarna kom överrens om att det var bäst att inte ens försöka få igång produktionen. Men jag hade gärna velat ha egen mjölk till honom.
Vår älskade lilla Ludde.
Att få barn mitt i cancerbehandlingen har verkligen inte varit lätt. Det är omtumlande att bli föräldrar för första gången ändå, och att dessutom bli det mitt i allt detta kaos var verkligen en prövning.
Ludde var planerad, eller rättare sagt: "Vi får se om det blir nåt". Han var därför väldigt välkommen och jag minns mycket väl den kväll jag skulle berätta för Johnnie. Ringde Johnnie direkt efter att jag fått reda på de, och frågade när han skulle komma hem. Ville verkligen inte berätta en sån sak över telefon!
"Jag är ledsen, det kommer ta tid de här...Det har inte gått som planerat, så jag måste vara kvar ett bra tag till.."
Johnnie var nämligen hos sin syster för att hjälpa dom gjuta en platta, men blandningen var felblandad och stelnade inte som den skulle.
Jaha.. Åkte därför dit lite oskyldigt med förklaringen att jag hade tråkigt hemma. Vi blev dock aldrig ensamma, så när vi skulle gå ut från huset drog jag honom lite åt sidan och berättade. Han blev väldigt glad, men vi fick inte visa det då det skulle vara hemligt fram till vecka 12.
Den 23:e december firade vi jul med min familj, och då berättade vi den goda nyheten när alla var samlade. Dom blev alldeles chockade, men väldigt glada. Dom trodde nog inte att vi skulle skaffa ungar än.
Första bilden är från 23:e december. En liten kula kan anas, fick gå och hålla in magen tills vi berättat, så ingen skulle misstänka nåt..
Mars, när jag var inlagd på sjukhuset första svängen. Hade fått min piccline, dvs slangen i armen jag skulle få cellgifterna genom.
Ludde fick stå ut med 3 doser cellgifter innan han kom ut. Smaskens! Bilden är tagen när jag får cellgifter, droppställningen syns i bakgrunden.
Tjockis! Håret hade fått falla och peruken hade invigts.
April -13. Strax innan min födelsedag. Trots sjukdomen ville jag och Ludde njuta lite av vårsolen. Tur att vi hann det, för på sjukhuset fick man inte mycket sol.
6 dagar innan Ludde plockades ut.
Sista utflykten innan vi blev föräldrar. Vi fick tillåtelse att åka iväg en sväng, så vi tog bilen till en strand i utkanten av staden. Där satt vi och pratade om framtiden. På min vänsterhand har jag en infart(som sjukhuset kallar det) dvs en nål in i blodkärlet.
Morgonen då Ludde skulle plockas ut. Tummen upp!
10 maj, två dagar efter Luddes födelse. Var för dålig dom två första dagarna så jag träffade honom bara en gång lite snabbt när jag vaknat efter kejsarsnittet. När jag sen piggnat till kom Johnnie och Ludde upp och hälsade på. Dom låg nämligen på avdelningen för tidigt födda och jag på BB-avdelningen.
Första veckorna fick jag bo på BB-avdelningen och bara hälsa på grabbarna under dagarna. När jag var pigg nog och det värsta var över flyttade jag ner till deras "Ungkarlslya" som jag kallade det. Johnnie gjorde nästan allt med Ludde då eftersom jag var för sliten, och det innebar bland annat matning varannan timme...Inte undra på att han var trött!
Dessutom var det väldigt varmt på avdelningen för barnens skull, och det gjorde oss inte piggare direkt..
Äntligen hemma efter en månad på sjukhus sen Luddes födelse.
Ludde på IKEA för första gången, ca 3½ månad gammal.
Brorsan och Ludde samtalar på föräldrarnas köksgolv.
Mys i sängen.
Vår lilla gårdstomte måste också sova ibland!
Bilden är tagen nu i början på oktober. Det är jobbigt att se på när Johnnies syskon hjälper deras mor att flytta möbler!
Bild tagen idag på förmiddagen när jag precis vaknat efter sovmorgonen. Det finns en kille som har Johnnies tillåtselse att umgås med mig i sängen, och det är lilla Ludde!
Min fina lilla kille.
Jag hade jättesvårt att ta till mig Ludde i början, vilket var otroligt jobbigt. Alla pratar om den där underbara kärleken man ska känna till sitt barn när det är fött, men jag kände ingenting. Antagligen på grund av allt med cancern och dess behandling, det var helt enkelt för mycket annat just då. Att jag var sövd under snittet gjorde nog inte saken bättre eftersom jag missade hela förlossningen.
Jag kan erkänna att jag många gånger ångrat Ludde då jag helt enkelt tyckt att allt med honom varit för jobbigt. Jag fick inget känslomässigt band till honom, jag hade inte ork att ta hand om min egen son och jag hade skuldkänslor över att Johnnie fick dra hela lasset själv.
Jag minns speciellt en gång då jag försökte trösta en ledsen Ludde. Jag grät hysteriskt då jag inte orkade varesig psykiskt eller fysiskt att ta hand om honom. Johnnie fick självklart ta över. Det var hemskt att inte kunna ta hand om sin egna son och ännu hemskare att jag inte älskade honom så som jag borde gjort.
Han förtjänade en mor som älskade honom över allt annat.
Johnnie hade pratat med barnmorskorna om detta och fick rådet att låta mig försöka umgås så mycket som möjligt med Ludde, utan att behöva mata och så.
Skrev om det här på bloggen, och en bekant hörde då av sig. Hon berättade att hon, trots en "normal" förlossning inte heller känt den där självklara kärleken till barnet och att det inte alls var ovanligt att det blev så i början. Det hjälpte mig mycket att inse att det inte var mig det var fel på, och att det blev bättre med tiden.
Efter ca 3 månader, när min behandling gick mot sitt slut och jag började piggna till, började jag äntligen knyta an till Ludde.
Det tog tid, men det blev bra tillslut. Nu känns han inte längre som bara ett barn, utan som MITT barn. Vårat barn!
Nu älskar jag honom som en förälder ska göra. Och jag är glad över att jag valde att skaffa barn med just Johnnie, för sötare barn än Ludde kan jag väl knappas få!?
Ludde gjorde allt mycket värre, men när allt var över var han min lilla belöning. Då kunde jag äntligen njuta av att ha honom i mitt liv, något jag inte kunnat mitt i allt elände. Då kändes han mer som en börda.
Dessutom har nog Ludde räddat livet på sin mor. För hade inte han legat och växt i min mage, hade det inte blivit trångt för tumören vilket hade gjort att jag aldrig fått ont i ryggen. Då hade kanske tumören legat och myst i mig ett bra tag till utan att jag reagerat, och när jag väl gjort det kanske det hade varit försent.
Vem vet?
Hoppkossa
Folk gillade Luddes lilla gungkossa han fått nyligen av bekanta. Kan spinna vidare på det temat och visa denna lilla figur som snart ska få flytta hem till oss:
Jag är absolut inte pryltokig, äger bara det nödvändigaste till Ludde. Men vissa saker måste man bara ha, och vem vill inte ha en sån här underbar liten hoppko!?
Finns i flera färger, och har inte bestämt vilken jag ska ha.. Eller Ludde ska ha menar jag! (nu höll jag på att avslöja att det i själva verket är jag som ska skutta runt på den här hemma! Hehe..)
Råkade snubbla in på en underbar sida när jag kollade på dessa små tjocka kor. Jag måste ha tittat min själsfrände, för detta är precis nåt som jag skulle kunna hitta på att göra(om jag hade ett gäng hoppkor):
Helt och hållet på pricken min enkla, barnsliga humor!!
Present till Ludde
Igår när jag besökte Kyrkis tillsammans med Ludde för att delta i föräldragruppen fick lill-grabben en present. En bekant som också går dit, berättade glatt att hon hade en sak åt Ludde i bilen. Men hon fyllde i att jag nog skulle tycka mest om den.
Nyfiket följde jag med henne till bilen, och nyfikenheten steg ju lurigare hon såg ut. Hon öppnar bakdörren och lyfter ut en liten gungko! Som en gunghäst fast ko. Underbar!
Även Johnnie tyckte att den var jättefin. Ludde har provsuttit den, men hälsar att han måste växa lite till innan han kan använda den på egen hand.
Tack så jättemycket Jane, Wille, Elli och Theo för presenten!
Ludde på IKEA!
Ludde testar soffor på IKEA:
Trött son
Nu är vi hemma igen, Ludde har fått mat, ny blöja och sover sött i sängen. Vår säng dock, men jag har fått för mig att han sover mycket bättre där. Kanske luktar det oss, vilket gör honom lugn?
När vi sover i sängen får Ludde dock sova i sin egen. Men ibland när Johnnie gått upp/inte kommer gå och lägga sig på ett tag får Ludde sova bredvid mig i sängen. Har aldrig gillat tanken på att ha ungar i sängen, men ibland kan de vara tillåtet. Så länge det inte förstör myset oss vuxna emellan!
Ludde har varit med mig hela dagen ute hos mina föräldrar. Tyvärr har han varit lite småtjurig. De är det vanliga "problemet", att han inte tycker att han ser tillräckligt mycket när han är i vagnen. Jag behövde ha händerna fria om jag skulle hjälpa till med hönsen, men jag var tvungen att ta hand om Ludde eftersom han vägrade sova och ville vara i händelsernas centrum.
Det mesta av tjurigheten berodde med all största säkerhet på att han inte sovit tillräckligt, det är nackdelen med att ha med honom till gården. Där händer det så mycket, och finns så mycket att se att han inte vill sova.
När han fick vara med inne hos hönsen slocknade han dock efter en stund i min famn, trots hönsens kackel och flaxande.
Syrran kom hem från Stockholm också, vilket alltid är kul. Gillar att umgås med syskonen!
Gårdstomte
Gårdstomtar finns visst! Sen om dom sköter om gården är jag tveksam till. Tigger mat, kollar på tv, kräver blöjbyte och sover mest..
Promenad
Tänkte gå en sväng med barnvagnen idag för att få frisk luft. Ludde anser dock allt oftare att han inte ser tillräckligt därifrån, trots att hans ryggstöd är uppfällt. Det tog inte lång tid innan jag vände och gick hem igen, tog på mig bärselen och satte honom i den.
Sen var han hur nöjd som helst hela promenaden. Somnade dock efter någon kilometer, det är ju jobbigt att vara på promenad!
Det har hänt att folk kallat Ludde för bortskämd som vill upp i famnen. Men jag kan meddela att det kvittar vems famn han är i eller vart han sitter överhuvudtaget, så länge han har bra sikt och kan hålla koll på omgivningen. Sjukt nyfiken skulle jag snarare säga. Han är inne i en sån period nu nämligen, han ska ha stenkoll på allt och alla.
Var dock lite väl kallt, och jag har inga vantar som passar honom just nu. Så han fick låna mina:
Gick bara några km, för jag är inte van vid selen än. Tycker att det är jobbigt för överkroppen att gå med den där klumpen i selen. Det är nog en blandning av att jag inte är speciellt tränad än och att jag är ovan vid selen. Knät skötte sig i alla fall bra, vilket uppskattas.
Piggelin
Ludde sov länge mellan matningarna nu under natten, skönt! Vanligtvis brukar det ligga på 3-4 timmar mellan matningarna, men nu blev det 6. På dagtid spelar det inte så stor roll, men på nätterna är jag bara glad om vi får sova mer.
Däremot var han väldigt pigg när han skulle somna om, så jag la honom och gick för att pyssla med annat. Tycker att det är skönt att se så att han somnar ordentligt och stoppa om honom en gång till innan jag själv går i säng. Inte nödvändigt men jag gör så ibland om jag inte själv är jättetrött.
Var ca 30 minuter sen nu, och man hör små jollrande ljud ibland. Han har nog somnat nu, för nu har det varit tyst en stund.
Igår var han kinkig mitt på dagen, men efter lite sömn, mat och blöjbyte låg han resten av kvällen och jollrade på golvet. Tv:n stod på och det verkade underhållande, för han verkade nöjd över programmet. Efter en bra stund slocknade han och vaknade först vid 11 då det var dags för mat.
Det är skönt när han sköter sig själv, för då hinner jag städa och laga mat under tiden.
På tisdag ska jag infinna mig på "Kyrkis" för att delta i mammagruppen som startar nu. Tjejen som har hand om Ludde på vårdcentralen ville verkligen att vi ska gå, så vi pallrar oss dit i hopp om att vi ska träffa trevligt folk och lära oss något nytt.
Morgondagens sjukhusbesök
Imorgon ska Ludde in till sjukhuset. Kul att det emellanåt inte är jag som ska in!
Han ska träffa en sjukgymnast, varför vet jag inte riktigt. Jag har numera ingen koll på vilka grejer som är rutin när det gäller små barn och vilka som beror på den tuffa start Ludde fick i livet.
Det spelar ingen roll, vi har i alla fall en tid, en plats och en(i det här fallet) sjukgymnast att besöka.
Vi ska vara där kl. 9 på förmiddagen, så det blir en relativt tidig uppstigning för min del. Brukar nämligen sova rätt länge på dagarna då Ludde ser till att väcka mig regelbundet under nätterna för matning.
Slött kan man tycka med sovmorgon nästan dagligen, men det är bäst att passa på när man har chansen :)
Ludde
Min lilla älsklingpojk!
Blodprovet
Idag var det dags för något jag faktiskt fasat för några veckor nu. Blodprovet inför läkarbesöket nästa vecka.
Jag hade inga större problem med nålar tidigare, donerade blod bland annat. Visst, att bli stucken har aldrig varit en rolig sak, men jag har inte känt såhär tidigare. Nu knyter det sig i magen bara jag tänker på smärta, nålar och sjukhus.
Med bestämda steg traskade jag in i vårdcentralens väntrum och slog mig ner. När mitt nummer dök upp på skärmen gick jag lydigt in och hälsade på sköterskorna i provtagningsrummet. Den ena kände jag igen, och hon sken upp så hon kände igen mig med. Hon frågade försiktigt hur det gått med graviditeten, och jag svarade att allt gått bra och berättade att det blivit en liten Ludde.
Själva provtagningen gick sådär, men sköterskan var i alla fall trevlig. Hon missade kärlet första sticket, vilket inte förvånar mig ett dugg.
Kärlen är så slitna nu efter alla stick att dom helt enkelt är svårare att pricka. Alla säger samma sak. Nu får dom ofta sticka längre ner på armarna där dom inte stuckit så mycket.
Andra försöket gick i alla fall och sen rann blodet med god fart ner i provrören. Aldrig är det så skönt att se blodet rinna som vid dessa provtagningar. Sen är det bara att andas och hoppas på att kärlen inte drar ihop sig och stryper flödet. Det har hänt några gånger.
Jag vill inte skrämma upp någon, det är ju inte alls farligt att bli stucken. Men blir man det för ofta mot sin vilja börjar kroppen helt enkelt sätta sig i försvarsläge, och man blir rädd.
Skönt att det inte är lika ofta numera, och förhoppningsvis ska jag inte behöva lämna så många prov i fortsättningen.
Jag hoppas att jag någon gång glömmer bort rädslan för stick, och kanske till och med kan börja donera blod igen. På så vis kopplar jag kanske åter ihop det med något bra, och inte cancer.
Vi får vänta och se!
Morgonmys
Ludde har skött sig exemplariskt i natt när jag skötte alla matningar själv. Han har vaknat och sagt till att han är hungrig, ätit och sen somnat om.
Nu på morgonen vaknade han innan han borde bli hungrig, men det visade sig att han var kelsjuk. Så han fick ligga bredvid mig i sängen och gosa en stund.
Vaccination
Nu är Ludde nyvaccinerad och allt gick bra. Han blev självklart lite ledsen precis när dom stack, men så fort han kom upp i min famn blev han glad igen.
Han vägdes och mättes också, och lite har han ökat sen förra veckan. Nu väger han nämligen 5160g. Förra veckan låg det på exakt 5kg.
Nu ska jag och Ludde ut på vår dagliga promenad.
