Reproduktionscentrum
Förra veckan fick jag en kallelse till Reproduktionscentrumet i Uppsala. Kallelsen var väntad då min läkare skickat en remiss dit efter senaste läkarbesöket.
Jag har bearbetat hela cancergrejen och känner mig redo att ta nästa steg i ledet. Och nästa steg är att operera in äggstocken(riktigt så enkelt var det ju inte, men mer exakt hur det går till får jag ta senare).
Nu när jag känner mig "Fit for fight" igen vill jag ta in ny info om vad som komma skall. Så vi är redo när det är dags att sätta igång.
När cancern upptäcktes gick allt så fort, vilket jag självklart är tacksam för. Men hjärnan hann inte riktigt med och det tog många långa promenader innan jag funderat, klurat och bearbetat allt som hände ordentligt.
Nu vill jag vara ordentligt förberedd och veta exakt vad som ska hända framöver. Ja, så mycket jag kan få veta och förbereda mig på alltså. Eventuella återfall kan dyka upp, men sånt kan inte jag styra över.
I slutet av februari ska vi alltså in och prata med en läkare.
Sparkåkning med barn
Nu fick jag rumpan ur vagnen och svarar på frågan jag fick för några dagar sedan. Frågan var hur jag satt fast Luddes barnstol på sparken, och här har vi några bilder som visar hur jag gjorde.
Hade först och främst spanat in en s.k. "bläckfisk" i pannrummet, som visade sig vara perfekt till ändamålet.
Här ser ni hur jag satt fast den. Som pricken över i:et fanns det en liten plastflik/krok att sätta mittenringen i. På så vis hålls allt på plats i framändan.
Kan rekommendera dessa reflexer till barnvagnen, sparken, stigbyglarna på hästens sadel.. Dom är ju till för det sistnämnda, men är väldigt praktiska till allt. kardborrbanden gör att dom är enkla att fästa varsomhelst.
På bilden satte jag dom i framändan på sparken, men hängde dom där bara för att veta vart jag satt dom. Den röda sidan ska självklart vara vänt bakåt och den vita framåt(dom är nämligen tvåfärgade).
Finns att köpa billigt på till exempel Hööks.
Min lilla städassistent
Har hört föräldrar berätta att deras barn är rädda för dammsugaren. Det problemet har inte vi. Vårat problem är raka motsatsen... Ludde är som en svans efter mig och dammsugaren när jag städar. Han trasslar in sig i sladden, är i vägen och allmänt närgången. Och hela tiden väldigt fascinerad av den låtande saken med den långa snabeln.
Tröttisar...
Trötta grabbar jag har..
Minibebis
En kompis till mig hade länkat till detta på facebook, och jag var tvungen att se klippet. Det handlar nämligen om en väldigt tidigt född liten bebis, och pappan filmar barnets första år i livet.
Ni som tycker att erat barn var litet och skört när den var ny(och född när den skulle födas) bör se detta, för dom kan vara ännu mindre och ännu skörare..
Från att modern börjar gråta i början av klippet, och sen hela klippet igenom, grät jag så att tårarna forsade. Nog för att Ludde var en riktig bamse om man jämför med många av dom andra barnen som låg på Neo, men vi varit med om alla dessa slangar, kuvöser, sköterskor m.m. Eller rättare sagt Johnnie har upplevt det. Jag var bara ner en gång till intensivavdelningen där dom minsta ligger. Ludde var så stark att han inte behövde ha andningshjälp och liknande utan kunde flyttas till den andra avdelningen rätt snabbt. Där dom starkare barnen fick bo med sina föräldrar i små rum.
Hur som helst, se klippet och fascineras av denna lilla bebis.
Blivande klättrare?
Igår följde Ludde med och klättrade i stan tillsammans med mig, min ena bror och hans kompis. Jag var lite orolig hur det skulle gå med Ludde, men han skötte sig exemplariskt! Han satt och tittade, funderade och tuggade på sina strumpor(en var så blöt att jag kunnat vrida ur den).
Mot slutet plockade jag upp honom så att han fick sträcka på sig. Då skrek han av skratt, så han verkade tycka att det var roligt att följa med. Han hade ju mycket att titta på, och det är huvudsaken.
Några tittade lite fundersamt och nyfiket på Ludde, men det är väl helt enkelt inte så vanligt att man släpar med sig så små barn när man ska klättra.
När vi var nöjda fick Ludde lite mat och sen åkte vi hemåt. Körde hem grabbarna mot att dom passade Ludde medans jag handlade. Ludde var trött och lite småtjurig i bilen, men det kan jag förstå. Inte varje dag man hänger med och klättrar!
Tänkte gå och lägga mig tidigt men fastnade framför "Det Okända" på tv:n. Ville se början och höra vad det handlade om, och det visade sig vara filmat här från trakten. Så både jag och Johnnie blev kvar uppe. Ludde gick och la sig och sov sen fram tills 8 idag, duktig pojk! Han börjar lära sig sova hela nätter nu, och det är jätteskönt.
Nu ska jag och Ludde gå ut och skotta snö.
Ludde idag:
Haha, det är helt klart min avkomma! Finns inga tvivel!
kan inte låta bli att skratta när jag ser den här bilden.. En liten psykopat!
Barnmat
Funderar på att gå och lägga mig.. Klockan är inte ens halv 9 på kvällen, men jag är förkyld och huvudet värker. Jag sover dåligt på nätterna, vilket inte är något nytt eftersom det varit så sen jag fick ont i ryggen för nästan ett år sen. Men nu dom senaste dagarna har jag haft ont i nacken och det brukar sluta med huvudvärk.
Jag tror att det är sängen som är problemet. Vi har pratat jättelänge om att köpa ny, men det har helt enkelt inte blivit av än. Men nu börjar det bli akut, för jag kan inte gå runt med öm nacke och huvudvärk varje dag.
Jag har även mått illa till och från under början på det nya året. Johnnie och hans kompisar skojade om att jag kanske var gravid och vilka superspermier Johnnie måste ha eftersom jag inte kan bli med barn(ska i alla fall inte kunna de just nu). Det låter kanske taskigt att dom skojar om de, men det gör inget alls för min del. Jag satt bredvid och skrattade åt deras sjuka samtal!
Självklart känns det tråkigt att inte vi, som dom flesta andra, kan bli gravida relativt lätt. Men jag måste ha lite självdistans och kunna skoja om allt från cancern och döden till barntillverkning och sjukhus för att kunna hantera hela händelsen.
Nog om det. Nu har jag lagat mat och ätit. Ludde ville också vara med och äta, så jag tog lite kokad potatis och morötter och kastade i mixern. Blev en fin puré som han glatt smaskade i sig tillsammans med ett och ett annat litet finger.. Det som blev över stoppade jag ner i en gammal barnmatsburk, så han har lite till imorgon också.
Nä, nu ger jag upp för idag! God natt!
Julgransvandalism...
Ludde körde in i granen idag. Inte första gången det händer då jag fått rädda honom från den några gånger. Nu skulle han antagligen hämnas för att den fått honom att gråta, för han körde in i det så att den välte..
Efteråt satt han nöjt och betraktade sitt mästerverk. När hans mor ställt upp granen igen skuttade han glatt vidare mot nya äventyr.
Mitt snitt, från maj till dec 2013
Verkar som om intresset för att se mitt snitt på magen var stort, för det var många som klickade sig in här på bloggen och läste de inlägget.
Därför tänkte jag passa på att göra ett ordentligt inlägg om mitt snitt från att Ludde kom ut tills nu. Är man lite känslig kanske man ska vara lite beredd, för alla kanske inte tycker om att se häftklamrar i magen!
Första bilden är tagen den 10/5 -13, två dagar efter att Ludde plockats ut. Det första jag gjorde när jag började vakna efter snittet var att lyfta på täcket och kolla. Vet inte riktigt vad jag förväntat mig, för allt jag hittade var en platt mage och ett stort plåster men de kändes som om jag väntat mig mer..
15/5 -13, en vecka efter kejsarsnittet. Dags att dra loss plåstret och ta bort häftklamrarna. Minns diskussionen jag hade med sköterskan(eller läkaren, minns inte vem det var). Jag trodde det skulle göra ont, men personen sa att det knappt kändes.
"Knappast, det måste kännas!" svarade jag.
"Tro mig, det är inte farligt"
"Så säger ni sjukhusmänniskor alltid, vare sig det verkligen gör ont eller inte!"
"Säger JAG de, så menar jag de. Jag ljuger inte för mina patienter" Svarade hon glatt.
Hon tog fram en stor tång och satte igång. Och nä, hon hade rätt(vilket jag erkände) för det kändes nästan inte alls. Fast jag var väl så drogad och bedövad av allt morfin, tabletter, ryggbedövning m.m. att det kanske var därför det inte kändes.
Sista häftklammern däremot, hade satt sig lite snett och den kändes. Men det kunde jag leva med, för om 1 av 13 möjliga krånglar ska man inte klaga!
6/7 -13 (Ludde föddes 8/5) Snittet har läkt jättefint! Är dock öm fortfarande och kan inte ha shortsen stängda då dom lägger sig med kanten i snittet. När man går skär kanten alltså in i snittet vilket inte känns kul. Så hela sommaren har jag haft antingen mjukisbyxor, mammabyxor(finns inga kanter som lägger sig i det ömma området) eller vanliga byxor som jag får ha lite öppna.. Men en lång tröja eller linne täcker så att det inte syns att byxorna är lite öppna!
Den ritade ringen visar vart min tatuering är. Dom gjorde en liten prick för att personalen som gav mig strålning ska se vart dom ska stråla. Tatueringen fick jag strax efter snittet, och eftersom min mage drog ihop sig blev det allt svårare för dom att se pricken. Därav ringen.
4/8 -13, märkena efter häftklamrarna har försvunnit, och läkningen ser fin ut. Men nervtrådarna i området har inte hittat på varandra än så känseln är konstig runt snittet(helt normalt)
12/12 -13, Och så har vi bilden jag tog häromdagen. Nervtrådarna har så gott som helt funnit varandra igen så känseln är nästan helt bra. Är bara lite öm vid vissa tillfällen, som när Ludde sparkar rakt på snittet till exempel.
Om jag någon gång blir gravid igen måste jag snittas på nytt. Inget jag ser fram emot eftersom det gjorde bra ont i flera månader, men slipper jag diverse cancertumörer och behandlingar så är jag nöjd!
Myyyysigt..
När ska Ludde lära sig att det inte är en god idé att ligga på mage precis efter att ha ätit? Förut såg man till att han låg på rygg efter maten så magen hann ta hand om de innan han fick börja ligga på mage, men nu har han blivit expert på att rulla runt och man kan inte längre ha honom på rygg(om han inte själv vill).
Slutar 80% av gångerna med att han spyr på grund att trycket som blir mot den lilla fulltankade magen. Ibland lyckas han även lägga både armar och ansikte i kladdet...
Nu ska jag och Ludde gå och byta kläder, vi luktar bäbisspya. Underbart!
Sådan mor - sådan son
En kompis berättade nyligen att hon tyckte Ludde fått mina ögon. Frågade hur mina ögon ser ut, med tanke på att folk tycker att Ludde har så uppspärrade, stirrande ögon. Hon menade på att jag hade stora ögon, vilket Ludde verkligen har ärvt.
Har funderat lite över detta, och konstaterat att vi nog har samma lite halvgalna ögon! Eller vad tror ni efter att ha tittat på dessa bilder:
Haha, sådan mor- sådan son! Vad ska Johnnie säga när han inser att han avlat fram en liten kopia av mig? Lika galen och energisk, han tycker ju att det räcker att hålla mig i styr..
Syskon eller inte syskon, de är frågan..
Idag blir Ludde 7 månader, eller 5 månader.. Beror på hur man räknar. För oss kommer han alltid vara lika gammal som den tid han varit utanför min mage, men läkarna/barnmorskor m.f. vill att vi räknar honom som så gammal han skulle vara om han kommit ut normal tid. Men han är inte som andra 5-månadersungar, och inte heller som 7-månaders. Han är, och kommer nog vara ett tag till, i en gråzon mitt i mellan.
Jag bryr mig egentligen inte om hans ålder, så länge han är frisk och utvecklas. Det jobbiga är all förvirring som blir. Numera svarar jag alltid samma sak om någon undrar om hans ålder:
"Han är 7 månader för oss, men skulle egentligen varit 5. Han kom 2 månader för tidigt"
Senast jag vägde och mätte Ludde sa barnmorskan/barnläkaren(eller vad hon nu har för titel) en väldigt konstig sak. "Ja, det måste ju vara jobbigt när man kommer till födelsedagen. När man ska fira honom liksom". Hans födelsedag är, och kommer alltid vara 8 maj. Man kan ju inte ha födelsedagen när han skulle ha kommit ut, för hur många ungar skulle då ha sina födelsedagar på rätt dag? Dom flesta är ju inte födda på dagen dom är beräknade att ploppa ut.
Ludde växer så det knakar, och är en frisk och glad liten kille. Än så länge har man inte hittat några tecken på att han tagit skada av cellgifterna jag fick under graviditeten. Jag har skrivit det förr och skriver det igen: Det är helt otroligt att man kan få cellgifter under graviditeten och sen föda ett friskt barn. Man tycker att ett sånt litet känsligt liv borde ta skada av nåt som faktiskt kan bota en från cancer.
Jag ska nu berätta nåt som inte många vet än. Jag har, under flera månader, mått dåligt över vetskapen om att jag kanske inte kommer kunna få fler barn efter cancerbehandlingen. Inte så att jag är deprimerad, men det har känts som en tyngd i mig. Jag tycker att det är jätteviktigt att ha syskon, alla barn bör ha de.
Hittills har jag inte mött ett enda ensambarn som inte saknade att ha syskon. Och det är just detta som alltså tynger mig, jag vill så gärna att Ludde ska ha ett syskon att leka med.
Jag var ofta lite av en ensamvarg som liten, och lekte ofta själv. Men jag har också haft så otroligt roligt med mina syskon under åren. Extra kul var det att vi var så många(4 st) för då kunde man leka fler lekar.
Men det är ju självklart inte bara för Luddes skull jag vill ha fler barn. Jag vill egentligen ha en liten flock på 3-4 stycken, men Johnnie har ställt ner foten och vill max ha 2.
Nu vet jag hur allt detta låter. Jag ska vara glad att jag har ett friskt barn, och att jag överhuvudtaget överlevt cancern. Det är mer än vad många andra lyckas med..
Och jag vet att det finns andra alternativ om man vill ha barn. Vi har pratat om de, och har en liten plan.
Men denna sorg och saknad har sakta avdunstat. Jag tänker inte lika mycket på det längre, det var nog helt enkelt bara en fas jag behövde ta mig förbi såhär efter sjukdomens framfart.
Dessutom kändes det lugnande att läsa om barnet som föddes häromdagen av en kvinna som genomgått min typ av cancerbehandling. Det finns hopp. Det visste jag ju i och för sig, men har inte vågat hoppats. Det vågar jag inte nu heller, men nu vet jag att det KAN gå. Det har funkat en gång hittills!
Vi tar det som de kommer, och kan vi inte få fler biologiska barn får vi övergå till plan B.
Tills det blir aktuellt att ta tag i syskonfrågan på riktigt, tänker jag njuta av det lilla livet vi hittills skapat. Tänk att jag och Johnnie tillsammans kan få en sån fin liten piggelin!
Luddes nya påhitt!
Nu på eftermiddagen har Ludde verkligen kommit på snitsen att rulla från rygg till mage. Han rullade runt som en boll en bra stund, sen blev han trött och fick gå och lägga sig. Något som han själv inte uppskattade först, tills han somnade och nu sover han som en stock.
Dessutom älskar han snörena på mina huv-tröjor. Varje gång jag har honom i famnen greppar han dessa och vägrar släppa när man lägger ifrån sig honom. Andra handen använder han till att hålla i mitt hår eller öra. Ofta ska han även peta mig i örat, mysigt!
Luddes och min förmiddag.
Gick upp rätt tidigt idag. Eller rättare sagt skulle upp rätt tidigt för jag försov mig lite. Men allt gick som planerat sen i alla fall. Duschade, åt frukost, gjorde iordning Ludde och sen åkte vi hemifrån.
Vi skulle nämligen till Kyrkis för att träffa andra mammor med barn. Idag hade vi dessutom besök av en psykolog.
Hon sa en del vettiga saker, men de är sånt man själv redan räknat ut. Kul att träffa dom andra i gruppen i alla fall, och kul för Ludde att se lite jämnåriga. Han var snäll(men energisk) större delen av tiden men mot slutet började han lessna. Lyckades lugna honom lite med nappen, som han faktiskt accepterade en stund idag, men det var nog mest för att han började bli lite hungrig. Efteråt fick han mat och blev vägd. Tyvärr i den ordningen, så lite av den extra vikten var ren mjölk.
Han började även bli trött, så när vi kom hem kröp vi ner tillsammans i sängen en stund. Ludde somnade nästan direkt, jag däremot hade för mycket energi för att sova en stund och gick upp.
Hann äta lunch och bullar innan Ludde vaknade, och nu ligger han och pratar på golvet.
God morgon!
Johnnie gick upp tidigt och Ludde likaså. Men inte ens en timme senare ville Ludde ha mat och blöjbyte, så det var bara att masa sig upp. Kan tillägga att Johnnie gått ut för att jobba med timmerbilen, så ni inte tror att jag var tvungen att ta Ludde trots att han var inne!
Nu har både jag och Ludde ätit frukost. Ludde har dessutom sjungit med till MTV´s musikvideor, jag lät dock bli de.
Jag sitter i soffan, och reagerade just på att Ludde(som ligger på golvet framför vardagsrumsbordet) blivit ovanligt tyst. Jo då, precis som jag trodde. Han har slocknat, det är ju jobbigt att kliva upp tidigt, äta och sjunga!
Nu ska jag pyssla lite ett tag. Senare idag vill jag hinna med att baka, gå en promenad, träna och laga mat. Sånt är livet som hemmafru! Eller rättare sagt hemmasambo, vi är ju inte gifta..
På tal om träning så hoppade jag över klättringen igår. Kände att jag hade förmycket annat att göra, och dessutom är det bra om jag sparar lite pengar nu när snowboardsäsongen närmar sig!
Vår lilla badanka Ludde
Dagen har börjat med att Ludde tittade på tv och jag stod i köket och gjorde iordning min frukost. Ludde börjar låta konstigt så jag går och tittar. Lillponken har åter igen rullat över från rygg till mage, vilket han såg mycket stolt ut över. Han sprattlar omkring allt mer, så man vågar inte gå ifrån för länge.
Han var dock nyäten när han började sprattla omkring nu på förmiddagen, så han spydde såklart. Blir alltid så. Kan inte lillen lära sig att låta maten ligga i lugn och ro i magen en stund innan han börjar med sina övningar? Han lyckades i alla fall spy och kladda in hela ansiktet, härligt med ett barn som luktar spya i hela ansiktet...
Grabben fick bada, vilket blir allt svårare då han sprattlar som en fisk på land. Skulle nog behöva en större balja, för han trycker ifrån med fötterna i ena änden och slår i skallen i andra. Hur jag än gör blir de så.. Men han håller god min ändå, för han är så upptagen med att lära sig simma.
Man kanske skulle fråga grannen med badtunna om Ludde kan få simma lite i den. Med sin mor eller far självklart! Alla nöjda och glada! Förutom ägaren som har en naken bebis i tunnan som skvätter vatten hit och dit..
Nybadad Ludde:
Ludde var väldigt trött efter badet, så jag fick lägga honom i sängen. Nu sover han som en stock och har gjort det någon timme. Börjar bli ovanligt, för den senaste tiden har han mest tagit "Powernaps" på ca en kvart i taget.
Nu ska jag röja upp lite här hemma, städa och pyssla i väntan på att Johnnie ska komma hem med dom "nya"(begagnade) vinterdäcken till passaten. Då ska jag sätta på dom så jag har en bil att köra.
Ludde har fötter!
Stort grattis till lilla Ludde som i söndags, när jag skulle byta blöja på honom, hittade på sina egna fötter för första gången!
Nu ska han hålla i dom jämt och ständigt. Ser så kul ut, för han ser så nöjd men samtidigt överraskad när han tar tag i sina små tassar!
RallyLudde!
Ludde har börjat använda sin lilla gåstol/bil och älskar den! Vi trodde att det skulle vara för tidigt, att han inte skulle kunna ta sig fram i den. Men efter några minuter lärde han sig hur han skulle göra, och nu skuttar han omkring i en rasande fart över golvet!
Ja, han skuttar verkligen. Det ser jättekul ut! Alla sätt är ju tillåtna så länge dom funkar.
Han tycker dock att vi har på tok för mycket grejer överallt, för han kör fast då och då. Och det märks att han är vår son, för han har min energi och bristande tålamod och helt klart Johnnies humör. Varje gång ha kör fast och inte kommer loss direkt blir han vansinnig. Det är hårt att vara liten..
Vi skulle behöva en stor öppen yta som han kunde rulla/hoppa omkring på helt obegränsat. Då skulle han kunna underhålla sig själv en lååång stund. För han gillar att kunna ta sig runt på egen hand utan att behöva vår hjälp hela tiden. Han njuter nog av samma känsla jag hade när jag fick körkort!
Vattentålig och synlig!
Igår smet jag in i en affär och köpte regnskydd till barnvagnen. Äntligen! Nu kan jag gå på promenad även när det regnar. Extra glad blev jag över att hitta ett med reflexer, jag föredrar att använda så mycket reflexer som möjligt nu när mörkret kommit.
