Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag var Ludde i vanlig ordning väldigt rastlös på förmiddagen. Efter att vi båda ätit frukost drog jag på honom jacka, sockor, mössa och den lilla oanvända cykelhjälmen jag införskaffat åt honom. Till en början var han bara grinig och sur, för han skulle minsann inte ha en hård hjälm fastsatt på skallen.

Och muttrandet från hans sida blev snäppet värre när jag skulle sätta fast honom i barnstolen på cykeln. Är han tjurig så protesterar han ofta högljutt om man försöker sätta fast honom någonstans, som i sittvagnen eller bilbarnstolen.

 

Men gnället avtog direkt när jag började leda bort cykeln till vägen. Då började han inse att det var något skoj han skulle ut på.

Sen satt han som ett ljus hela turen, hörde inte ett pip från honom. Jag tar det som ett tecken på att det var roligt att vara på cykeltur. Om ni inte förstått det än så var detta hans första riktiga tur på cykeln.

 

När vi kom hem var han mycket gladare, och jag med för den delen då jag fått komma ut och röra på mig. Strax efter turen började regnet ösa ner, så vi hade tur.

Imorgon hoppas jag på att kunna cykla iväg en sväng igen, men det beror helt på vädret. För min del spelar det ingen roll om regnet öser ner, men Ludde bör inte bli blöt och kall.

 

Sura Ludde innan vi cyklade iväg:

Mitt på dagen gick jag faktiskt och la mig en sväng när Ludde sov, kände mig så otroligt trött och jag vet inte varför. Men efter en timme vaknade Ludde och ville gå upp, själv hade jag kunnat sova en bra stund till. På eftermiddagen stack vi iväg till stan för att klättra lite. Johnnie jobbade så Ludde fick hänga med.

Man kan inte träna lika effektivt, men det funkar rätt bra ändå. Både brorsan och hans kompis Anders gillar Ludde och vi hjälps åt så att även jag får klättra så mycket som jag orkar och vill.

Ludde är glad så länge han får vara uppe och titta på allt runtomkring. Förut kunde han sitta kvar i bilbarnstolen och titta, men nu vill han allt snabbare loss därifrån. Han blir snabbt äldre och mer krävande!

Men jag kan absolut inte klaga, han sköter sig exemplariskt när han är med på klättringen. Han skrattar, ler och tittar nyfiket på alla som klättrar. En riktig charmör är han också, för han sitter gärna i min famn och ler åt folk som går förbi. Så pass att dom inte kan hålla sig från att le och skratta tillbaka.

 

Nu sitter jag här och känner mig riktigt mör i kroppen, men på det där sköna viset. I natt kommer jag sova som en stock, för nu behöver verkligen kroppen vila.

 

God natt!

 

Ludde inspekterade föräldrarnas tvättmaskin medans jag gick på toa..

 

Nu var det ett tag sen jag satte mig vid datorn senast! Har haft fullt upp, så jag har helt enkelt inte hunnit. Tycker faktiskt att det är skönt att bli lite "avvand" från internet emellanåt, så man inte glömmer att njuta av livet. Har ju ingen klösbräda att fingra på jämt och ständigt heller som alla andra(förutom Johnnie som också envisas med att ha en gammal knapptelefon).

Så ni får helt enkelt stå ut med lite sämre uppdatering här på bloggen en period. Men jag verkar ha min trogna skara läsare även om jag knappt uppdaterar, vilket är roligt!

 

I fredags åkte jag, syrran, mamma och Ludde till Västerås(Strömsholm, välkänt i hästkretsar) för att se på dom årliga hästtävlingarna och kanske handla lite nytt till oss och hästarna.

Vädret var bra trots att det såg oroväckande ut på Nyheterna, nästan lite väl varmt dock. Hittade inte på speciellt mycket att köpa på mässan, även om jag var lite sugen på vissa grejer. Men det känns onödigt att handla en massa grejer till unghästen när jag inte börjat rida henne än.

Och dom andra pållarna har det mesta dom behöver(och lite till). Men lite smått och gott blev det.

 

Ludde skötte sig fint men blev lite trött på slutet. Efter tävlingarna åkte vi alla förutom syrran(som skulle upp tidigt dagen efter och jobba) till min moster som bor i närheten för att fika och prata. Kom hem väldigt sent, men det var det värt!

Idag åkte jag, Ludde och Johnnie till Strängnäs för att gå på lastbilsutställning. Även Peter och hans lille Liam hängde med, så det blev måttligt fullt i bilen!

 

Regnet öste ner på ditvägen, men vi höll gott mod och när det väl var dags att kliva ur bilen hade regnet dragit vidare. Så vi hade tur som kom iväg lite senare än tänkt hemifrån.

 

Peter hade lånat en syskonvagn, så hanteringen av smågrabbarna blev något enklare. Förövrigt skötte sig båda exemplariskt när vi gick där och tittade. Knäpptysta, trots att dom var vakna hela tiden. Även dom stora grabbarna skötte sig bra, lika bra som sina söner.

Hälsade och pratade med några bekanta här och var(flera från hemtrakterna ställde ut sina lastbilar), och sen styrde vi bilen hemåt igen. Stannade till och åt pizza, vilket var välbehövligt!

 

När vi kom hem märktes det på Ludde att han suttit still hela dagen, för han far runt som en iller fulltankad med energidryck. Nu är han nattad och Johnnie har sen länge snarkat på soffan. Jag har piggnat till, men tänkte krypa till kojs jag med. Vill försöka sova bort denna envisa förkylning..

 

Pappa Peter och lille Liam, framför går pappa Johnnie med Ludde i vagnen:

 

I lördags firades Johnnie, Ludde och jag. Vi fyller år rätt tätt så vi valde att slå ihop firandet, enklare för alla involverade(och bra för hälsan eftersom vi annars skulle äta tårta var och varannan helg!).

 

Syrran hade i vanlig ordning bakat all efterrätt och Ludde fick en alldeles egen tårta. Han var till en början rätt ointresserad, men när han väl fått första tuggan från tårtan var all fokus på den sen! Ser likheterna mellan Ludde och hans far..

 

Gårdagen var ingen vanlig dag, för det var nämligen en söt liten rackare som fyllde 1 år här hemma.

Alla föräldrar brukar nu skriva/säga: "Tiden går så fort!!" men det tänker inte jag göra. Däremot har vissa perioder gått fort och andra långsamt. Under vår tid på sjukhuset och under min behandlingsperiod tyckte jag att tiden gick så trögt, men sen har det gått lite fortare.

 

Det känns jättekonstigt att tänka på att det vara var ett år sen jag låg på BB-avdelningen som nybliven mor. Det var också nu, för exakt ett år sen, som den värsta delen av sjukdomsperioden började. Det gjorde ont i både rygg och snitt, och jag var sängliggande en vecka på grund av detta. Just den veckan tog våren fart på riktigt och man såg sommaren komma med stormsteg utanför fönstret.

Jag minns hur jobbigt det var att inte kunna gå ut, och det tog ordentligt på psyket. Fick träffa Ludde en sväng varje dag, förutom första dagen efter födseln eftersom jag var för dålig. Det var väldigt viktigt för sköterskor och läkare att jag och Ludde fick umgås minst en gång varje dag, antagligen för att vi skulle knyta an till varandra och må bättre.

 

Hade dock inga känslor alls för den lilla krabaten under hans första 1½ månad, utan hade fullt upp med min smärta, sjukdom och psyke. Detta var väldigt jobbigt till en början, framförallt när vi fick komma hem från sjukhuset. Jag ville så gärna vara en bra mor, men hade varken känslorna eller orken till det.

När jag skrev om detta här på bloggen hörde en bekant av sig. Hon förklarade att även hon haft problem med sina känslor för sin dotter till en början, trots en "normal" förlossning. Detta hjälpte mig väldigt mycket, för även om jag vet att detta är ett vanligt problem så känns det skönt att få höra det från en bekant.

Dessutom pratar nästan ingen om problemet, precis som med så mycket annat känsligt.

 

Luddes känslor för mig fanns i alla fall där. Minns en av dom första gångerna jag var ner till honom och Johnnie på neonatalavdelningen. Dom bodde ju där nere i ett rum, och jag uppe på BB-avdelningen. Jag fick flytta ner först när jag kommit upp på benen ca 2 veckor senare. Hur som helst, jag kom ner och Ludde var upprörd. Sköterskan och Johnnie försökte trösta utan resultat. Men när jag började prata med honom och han hörde min röst, tystnade han och fann ro. Den rösten har han ju trots allt lyssnat på under flera månader i magen.

 

Han får så liten och ynklig då, men jämfört med dom andra barnen där på avdelningen var han en riktig bamse. Brukar fortfarande gå och fundera på hur det gick för dom andra på avdelningen. Dom som hade barn på 500g.

 

Usch, det var en väldigt jobbig period på alla sätt. Snacka om pannkaka! Som nybliven mor ska man sitta och mysa med sin familj, njuta av den nya lilla varelsen och komma in i vardagen som förälder. Inte vandra genom sjukhusets korridorer som en levande död för att ta sig mellan neonatalavdelningen och onkologen(där jag fick min behandling).

Behandlingen gjorde mig otroligt trött i hela kroppen, jag hade svårt att äta eftersom smaken påverkades och allt kändes bara tungt.

 

Men allt vände och när orken kom tillbaka, infann sig även känslorna för Ludde. Nu är han MIN pojk, och inte bara en pojk.

Han växer så det knakar och är nu ca 72cm lång och 8,5kg tung. Han ligger lite under snittet just nu, men knappade ifatt dom "vanliga" barnen väldigt snabbt efter födseln.

I onsdags var vi in till Uppsala för hans ettårskontroll. I rummet togs vi emot av ca 4-5 läkare och sköterskor, och alla klämde och kände, undersökte och tittade på Ludde. Dom kollade hur han undersökte saker, hur han rörde sig och hur han lekte med leksaker.

När alla var nöjda fick han en stor OK-stämpel i rumpan, precis som dockorna i tomtens verkstad på Julafton. Ja, han fick det inte på riktigt alltså, men i mitt huvud såg det ut så när dom berättade att han var hur fin som helst.

Det var bara en sak dom ville kolla i framtiden. När Ludde står, vill han helst stå på tå. Inte helt ovanligt, och dom var inte oroade. Men för säkerhetsskull ville dom bara titta på det om ett halvår. Tydligen är det lite vanligare att prematurbarn gör detta än andra. 

 

Igår, på Luddes födelsedag hade vi inget speciellt inbokat. Det var tråkigt väder och Johnnie jobbade. det slutade med att jag och Ludde hamnade i Norrtälje då mamma och syrran skulle ses där och umgås. Vi fikade, åt middag och tittade i affärer. Ludde skötte sig exemplariskt och njöt av att hela tiden ha saker att titta på.

Vi kom hem först halv 10 på kvällen, trötta men nöjda med dagen. Matade Ludde och nattade honom, och precis när jag satte mig i soffan för att ringa Johnnie ringde mobilen.

Det var mamma, och hon berättade att en av hästarna var sjuk. Efter ett kort samtal gick jag och hämtade Ludde, som stod och surade i sin säng. Han såg jätteglad ut när jag kom och räddade honom från den supertråkiga sovplatsen. På med ytterkläder och ut i bilen.

Åkte dit och Ludde fick sova kvar i bilen medans jag började gå i en stor cirkel med ponnyn. Han visade tydliga tecken på kolik(magont) och mamma började jaga veterinär. Vi ringde dock och stoppade veterinären rätt snabbt då han, efter nästan en timmes promenerande, blev bättre.

Vi tog in honom i stallet och inga tecken på kolik fanns kvar, så jag åkte hem. Mamma skulle kolla till honom under natten.

Ludde vaknade inte ens när jag tog in honom från bilen och drog av overallen. Han var nog lika trött som jag efter dagens äventyr.

Halv 2 kom jag i säng, och slocknade direkt.

Sovmorgon kunde man glömma idag, då Ludde stod och hoppade glatt i sängen klockan 7 i morse. Sov en stund på dagen istället, så man orkar med busfröet.

 

Ska tillägga, innan jag avslutar inlägget, att Oliver(ponnyn) mår bra igen! Hittills i alla fall.

 

Ludde då:

Idag har jag och Ludde varit hos mina föräldrar igen. Vi är ofta där och pysslar, för där finns det alltid något att göra!

Idag röjde jag upp i pappas växthus och planterade ut tomat- och gurkplantorna jag drivit upp hemma i fönstret. Även några kryddväxter fann sin plats därinne, så nu har dom gott om plats att växa till sig på.

Jag har odlat massor av kryddväxter och annat gott här hemma hos mig och Johnnie, så det har varit proppfullt med plantor i alla soliga fönster. Har fortfarande en hel del kvar, och det vill jag inte plantera ut förrän dom kalla nätterna är över.

 

Ludde tyckte att det var dötrist att sitta i vagnen, så jag satte honom på gräsmattan. Han brukar ju kunna roa sig själv en stund med nåt grässtrå eller en jordklump. Jo tjena, han skulle ABSOLUT vara med i växthuset och pyssla. Ja ja, så länge han inte drar i plantorna.. En sekund senare hör jag ett plaskande ljud. Missade att en hink med vatten stod inne i växthuset, till för att fylla på vattenkannan med.

Ludde hade glatt ställt sig på knä, höll i hinkens kant med ena handen samtidigt som han plaskade sin öppna, vantbeklädda hand mot vattenytan. Behöver jag skriva att han såg helt överlycklig ut?

Lika lycklig var han dock inte när hans tråkiga mor flyttade honom från den nyfunna lekplatsen...

 

Och han såg absolut inte nöjd ut när hans elaka mor dessutom drog igen dörren till växthuset och lämnade honom på utsidan!

Stänger mor dörren så MÅSTE det ju finnas något roligt där inne, som mor vill ha för sig själv!

Han kröp målmedvetet fram till dörren, ställde sig mot den och bankade sina händer mot den. Öppna mamma!!

Det kändes nästan som en skräckfilm, när den sjuke psykopaten försöker ta sig in. Tur att den här killen är en ovanligt söt psykopat.

Den lilla psykopaten fick sen mat och somnade, så hans mor kunde pyssla lite mer ordentligt. Utan att ha någon plaskandes i vattenhinken, ätandes jord eller bankandes på dörren. Även om det självklart har sin charm..

Hann bli klar i växthuset och så lite i landet vi har utomhus.

Eftersom Johnnie inte blivit klar med trädgården här hemma hos oss har jag och pappa gjort ett gemensamt land hos dom. Han nappade nämligen direkt på min idé att så potatis, och sen har fantasin bara sprudlat. Så vi ska så allt från morötter och lök till majs och kål. Alltid roligare att äta saker man odlat själv!

 

När Ludde vaknade åkte vi hem igen, för klockan började bli mycket. Ludde blir alltid så glad när han får se sin far efter en dag utan honom. Det är så härligt att se, och få gånger känner jag mig så kär och varm inombords som när Johnnie tar Ludde i famnen och ser lika lycklig ut som sin son. Jag, precis som många kvinnor med mig, njuter ju av att se en man gulla med ett barn. Djupt rotade instinkter, ett sätt för oss kvinnor att se om han blir en bra far till barnen eller inte. Fast den känslan får jag främst om det är mitt barn personen gullar med, eftersom han är just min lilla juvel.

Jag verkar ha gjort ett bra val. Anledningen till att jag använder mig av ordet "verkar" beror inte på att jag tvekar, utan det är ju trots allt så att Ludde inte ens är 1 år än. Många prövningar med grabben väntar..  

 

Nu har i alla fall Ludde somnat, och jag ska hoppa in i duschen och sen krypa till kojs. Fick ont i ryggen nu under kvällen.. Börjar väl bli gammal och skör!

Jag är verkligen kass på att skriva inlägg just nu. Har aldrig tid, så jag får nästan dåligt samvete då ni är ett troget gäng som regelbundet läser. Men håll ut, snart kommer jag nog börja uppdatera mer igen.

 

Jaha, vad har hänt sen sist?

Jag och Ludde är ordentligt förkylda. Det går åt rätt håll så förhoppningsvis blir vi friska relativt snart. Annars brukar ju vår- och sommarförkylningar aldrig vilja ge sig..

Förkylningen gör att jag ä extra trött och sliten, och Ludde är nästan ständigt ledsen, trött, hungrig och grinig. Det tar på tålamodet, men man kan knappast bli arg när man vet varför han beter sig som han gör.

Allt började i lördags kväll. Vi hade varit på Viksta marknad där vi njöt av både bra väder och trevligt folk. Träffade på både gamla och nya bekanta, och även halva min familj. Ludde skötte sig bra men på kvällen fick han feber och vaknade mitt i natten, ledsen och i stort behov av tröst.

Vi tog aldrig tempen men man kände klart och tydligt att det handlade om feber. Lite febernedsättande, välling och tröst senare somnade han i sin fars famn och sov sen resten av natten.

Efter det har febern avtagit, men förkylningen tagit fart. Lite snorig var han redan innan febern, men inte såhär gnällig och omöjlig.

Nu sover han i alla fall sött och jag njuter av lugnet här hemma.

 

Vi firade vår valborg lugnt i år. Vanligtvis brukar ett gäng bekanta komma över, men i år kände vi inte riktigt för det. Känns tråkigt om alla går hem med varsin ny, fräsch förkylning som jag och Ludde varsamt delat ut under kvällen. Och eftersom Ludde är ovanligt gnällig känns det dumt med en massa folk som ska göra honom ännu tröttare och grinigare. Bättre med en lugn kväll hemma, så vi blir friska någon gång!

 

Vi valde att grilla lite och ha en mysig middag tillsammans, bara familjen. Efteråt bäddade Johnnie ner en trött liten kille i sängen och åkte sen vidare till den lokala festplatsen där grannarna brukar samlas regelbundet. Själv drog jag på mig mjukiskläder, kröp ner i soffan under en skön filt och tittade på tv. Även katten och hunden gjorde mig sällskap.

 

Imorgon tänkte jag och Johnnie försöka ha lite myskväll på något vis, vet dock inte riktigt hur än. Då har vi nämligen varit tillsammans i 5 år. Vi firar inte sånt egentligen, men 5 år känns lite mer speciellt än 1-4 år. Dessutom har vi ju under dessa år inte bara stått ut med varandra, utan även överlevt ett stycke barn och ett stycke cancer. Ingen dålig start på de här förhållandet alltså!

 

Förövrigt så händer det inte så jättemycket just nu. Ludde fyller snart 1 år och ska in till Akademiska Sjukhuset på kontroll. Även vårdcentralen vill göra en 1-årskontroll på honom, poppis kille det där!

Inga cancergrejer för mig på ett tag nu, känns nästan tomt. Är så van vid att ha besök inbokade på Ackis regelbundet.

Ett litet problem har dock uppstått med min kropp, vilket gör mig yttepyttelite orolig. Vill inte ha mer trubbel nu. Men min läkare är underrättad och dyker problemet upp flera gånger ska jag höra av mig. Det är med största sannolikhet bara en biverkning efter strålningens framfart, men jag är ändå på min vakt. Klottrar ner minsta småsak i kalendern för att ha koll.

 

Jaha, vad mer? Det står still i huvudet. Vilket i sig inte är ovanligt när det gäller mig, men jag tror inte jag har något mer att skriva just nu.

 

Nu ska jag krypa ner i sängen! God natt!

Jag hoppas att ni alla riktigt suger i er av energin våren just nu erbjuder! Solen skiner, värmen har anlänt, fåglarna sjunger, blommorna slår ut och insekterna har ännu inte riktigt kommit. Bästa tiden på året!

 

Gick en sväng med vovve och Ludde på förmiddagen. Såg att bonden harvat och saknaden efter jobbet slog till. Men just nu vill jag inte tänka på jobb, bara njuta av att se Ludde leka, utforska, skratta och njuta av livet. Det är tyvärr inte så lätt att alla gånger leva i nuet, jag är en sån person som hela tiden strävar framåt och vill uppleva/se nya saker. Men för var dag som går inser jag allt mer att den här tiden aldrig kommer tillbaka, så jag måste sakta ner tempot så att Ludde och jag tar oss framåt i samma hastighet. Vill inte missa en endaste rörelse den grabben gör.

Det är full fart på krypandet nu. Framförallt om han känner sig jagad av mig, samtidigt som han sett något han bara måste hinna fram till innan jag fångar honom. Då går det i en rasande fart!

Det är så härligt att se honom undersöka saker, hur han försiktigt känner, tittar och smakar på prylen han hittat på.

Han är dessutom en otroligt glad liten kille, precis som barn i allmänhet brukar vara. Helt oförstörd och ovetande om alla orättvisor i världen. Och hans värsta problem i livet är att maten är 1 minut för sen eller att mor och far bestämmer när han ska sova på kvällen(fast att han inte alls vill sova!).

Man börjar själv sakna livet som liten, även om man nu ser sin chans att få smaka på ungdomens källa en period. För aldrig är det så accepterat att vara liten och barnslig som när man leker med barn.

En sak jag sett fram emot länge är att kunna åka pulka med Ludde. Det är ju jättekul att åka i backen!

 

Jag blev aldrig speciellt vuxen, utan gillar fortfarande att hänga över kundvagnen och glida fram mellan hyllorna på IKEA, göra snöänglar på vintrarna, kasta snöbollar, äta deg när jag bakar, fixar olika mönster i pälsen på korna jag klipper och ja, ni fattar.

Johnnie är van vid detta, och höjer inte ett dugg på ögonbrynen när jag kryper runt på golvet efter Ludde eller gömmer mig för att sen skrämma lillgrabben när han kommer förbi.

Idag satte jag ner Ludde i hans leksakslåda(som han tömt på golvet) och knuffade omkring på honom samtidigt som jag sjöng klassikern: "Tuffituffituff nu tåget går, ut i vida världen. Den som 50 öre har, får följa med på färden..." Ludde skrek av skratt och vi passade på att plocka upp hans leksaker under åkturen.

 

Idag fyller jag 26 år. Årets födelsedag kändes något roligare än förra årets, eftersom jag då befann mig i cellgifternas första veckor. Minns att jag var hemma just på min födelsedag, efter att ha legat på sjukhus en kortare period. Inte långt efter min 25årsdag skrevs jag in igen och stannade i mer än en månad. Inte det roligaste jag gjort i mitt liv, men jag fick ju min belöning i slutändan. En belöning vid namn Ludvig.

 

I år hade jag som sagt en något friskare och trevligare födelsedag, men sjukdomen fick trots allt sin beskärda del av dagen ändå. Mitt 3-månadersbesök hos läkaren bokades in just på min födelsedag, något som en del säkert hade bokat om direkt. Jag hade ju inget speciellt för mig, så jag valde att behålla tiden. Sämre sätt kan man ju spendera sin födelsedag på!

 

Själva besöket gick bra. I väntrummet kom en sköterska jag träffat på tidigare(hon jobbade på någon annan avdelning förr, minns inte vilken. Har ju varit lite här och var, så jag minns inte vart jag träffat henne) fram och berömde mig för min fina medverkan i tv. "Det är bra att någon tar upp ämnet och pratar om det" sa hon. Kan inte annat än hålla med.

När jag fick komma in till läkaren fick jag i vanlig ordning rabbla upp alla små problem eller skavanker jag haft sen senast. Hur jag mår, om det gör ont vid samlag, blödningar och gud vet vad. Allt för att han ska kunna bedöma läkningen. Hade några nya saker att berätta, men inget allvarligt.

Han tog sig en titt, och allt såg som vanligt bra ut. Strålningen har gjort sitt och området är lite irriterat fortfarande, men det går åt rätt håll.

"Jag hörde att du varit med på tv" sa läkaren glatt. "Jag måste gå in på internet och kolla sen. Om det är okej för dig alltså?" fortsatte han och log. Självklart, är man med i tv är det klart att folk får kolla. Annars har man hamnat lite fel!

 

Vi avslutade med att prata lite om mitt besök på Reproduktionscentrumet nyligen. Bengt förklarade att jag med största sannolikhet inte kan bära ett barn igen. Livmodern har tagit för mycket stryk av strålningen. Men om surrogatmoderskap blir tillåtet framöver kan det vara ett alternativ fortsatte han.

För mig är det dock inget jag vill ge mig in på. Så viktigt är det inte för mig att ha ett biologiskt barn. Halva grejen är ju i så fall att själv få bära barnet och känna dess sparkar. Ett barn som någon annan burit på är inte mer mitt än ett adopterat anser jag.

Måste börja läsa på lite om hur adoption går till. Att ta emot fosterbarn är ett annat alternativ. Vet dock inget om sånt så jag får kolla på internet och prata med folk som är insatta.

 

På hemvägen föll muren av lugn och sans samman och tårarna kom. Jag försökte hålla emot in i det sista då vi skulle ha gäster när jag kom hem, och då är det inte så roligt att komma in rödgråten.

Men att inse fakta och ge upp hoppet om att någonsin få bära ett barn igen sved ordentligt inom mig. Jag visste ju detta egentligen, men hoppades ändå att det skulle finnas en liten chans. Men när min läkare, som är insatt fullständigt i mitt fall, säger att det är kört så är det sannolikt det. Han av någon borde veta.

Det känns surt att inte själv få välja hur många barn jag ska ha, det känns surt att aldrig få uppleva en relativt normal graviditet och det känns oerhört surt att vara "förbrukad" när det gäller fortplantning redan innan man fyllt 26.

Men jag vet, jag ska vara glad att jag i alla fall har fått Ludde. Fast det var verkligen i sista stund. Allt detta får mig att ännu hellre vara hemma med Ludde längre. Inte en chans att jag lämnar mitt barn på dagis vid ett års ålder! Jag vill njuta av varje sekund av hans första tid i livet, för den tiden kommer aldrig igen och detta kanske är min chans att uppleva det.

Så skitsnack angående detta undanbedes vänligt men bestämt. Nu vet ni anledningen till att jag stannar hemma med Ludde.

Jag vet att dom flesta som läser detta har full förståelse, men det finns alltid någon som stör sig på hur andra sköter sina barn.

  

Det kommer ta ett tag för detta att sjunka in, men jag hoppas att jag i alla fall inom kort ska acceptera det så pass att det inte svider varje gång någon kommer med nyheten att dom väntar barn. Jag vill ju kunna glädjas åt andras lycka.

 

Det känns tråkigt att sitta och gråta på sin födelsedag över en sån här sak, men det är bara att gilla läget. Imorgon kommer en ny dag med massor av nya möjligheter.

 

Nu har Ludde somnat, så jag ska passa på att skriva ihop inlägget om gårdagens besök på Reproduktionscentrum.

 

Kan först meddela att besöket kostade 300kr per person, dvs 600kr för oss båda. Känns dyrt för att bara få lite info..

 

Först hade jag lite svårt att hänga med i vad läkaren pratade om, men efter ett tag vande jag mig vid hennes snabba tempo och fick koll på läget.

Jag ska nu försöka återberätta det hon sa i grova drag:

 

Först och främst måste man dela in allt i kapitel eller liknande. Annars blir det bara pannkaka av all info. Fast när hon berättade kändes det snarare som att man kunde dela in allt i olika nivåer, som i ett spel. För klarar jag inte första nivån kan jag inte ta mig vidare till nästa. Det finns inga genvägar.

 

Vi kommer börja med att kolla med alla läkare som haft med mig att göra, för att höra vad dom tycker och tror, vad dom ser som nästa steg och när dom anser att jag är redo. För onkologen måste självklart ge ett godkännande till att sätta igång med fortplantningsdelen.

Och självklart måste jag vara frisk och risken för återfall måste vara väldigt liten. Det vore nämligen både onödigt och väldigt jobbigt att komma en bra bit i "barntillverkningen" och sen drabbas av ett återfall. Då är allt gjort i onödan nämligen.

Alltså: Först och främst ska läkarna ge klartecken att jag är tillräckligt frisk.

 

Nästa steg är att, med hjälp av östrogen, se om man kan få livmoderslemhinnan att bli tjockare. Den såg väldigt tunn ut på ultraljudet vilket är negativt. Men det kan bero på skrapningen/undersökningen/provtagningen jag var på nyligen.

Hon kollade även efter min vänstra lilla äggstock som är kvar i mig, för att se om den visade minsta lilla tecken på aktivitet. Men så vitt hon kunde se var den inaktiv.

Livmoderslemhinnan kan vara så skadad och sliten att det inte går att baka ett barn där, så det måste vi försäkra oss att den klarar innan man går vidare.

"Vi vill ju inte riskera att den spricker under graviditeten" sa hon. Jag ryser inombords varje gång jag tänker på det!

 

Om dessa saker går bra kan vi gå vidare till nästa steg. Vill minnas att det var operationen som kom härnäst.

Då ska äggvävnad opereras in i min kvarvarande äggstock, och förhoppningsvis tar äggstocken till sig vävnaden och "gör den till sin". Chansen att jag ska bli gravid på naturlig väg är väldigt liten, så det är konstgjord befruktning som i så fall gäller. Det tog vanligtvis mellan 6-12 månader innan äggvävnaden gjort sig hemmastadd och fått "systemet" att ticka igång.

Men tar inte äggstocken till sig av äggvävnaden kan vi inte gå vidare. Gör den de, kan vi gå till nästa nivå.

 

Nästa nivå är själva befruktningen. Ni vet väl hur det går till? Man tar ett ägg och en spermie och försöker få dessa att fatta tycke för varandra och börja växa. Hon sa att 3/4 ägg blir befruktade, sen gäller det att få ägget att boa in sig i livmodern. Varje steg är svårt, och det kan bli "game over" överallt.

 

Alla fall är olika och det går självklart inte att ge oss någon form av statistik över chanserna. Det kan gå hela vägen, men vi kan också falla på mållinjen eller så kanske vi inte ens kommer igång.

 

Vet att det var flera saker utöver detta som jag skulle skriva, men kan inte komma på vad det var.. Det lät i alla fall som att chanserna var små, men inte obefintliga.

 

När vi gick därifrån vände jag mig till Johnnie och utbrast med ett leende: "Jag vet vad du tänker, varför räcker det inte med en?"

Johnnie har jämt pratat om att det räcker med en nämligen, själv har jag gärna flera. Vi får se hur mycket vi orkar, klarar och känner för. Det finns ju andra sätt att skaffa barn, jag vet. Vi ska diskutera detta framöver.

 

Nu minns jag en sak till! Operationens resultat är kortvarigt, så det blir ingen operation alls om det inte verkar som att jag kan bära ett barn. Hon kunde inte svara på hur lång tid, men äggstockens aktivitet är begränsad. Så det får inte gå allt för lång tid mellan operation och själva barntillverkningen.

Jag trodde först att operationen skulle få igång "systemet" så att jag åtminstone skulle producera mitt eget östrogen, även om själva fortplantningen i övrigt inte funkar. Men eftersom resultatet inte var bestående så opererar man inte enbart för östrogenets skull. Då är det både enklare och bättre att ta östrogen på annat vis, som jag gör nu. Östrogenet minskar klimakteriebesvär och håller skelettet starkt, så det behövs hur det än är.

 

Det är även en kostnadsfråga. Kvinnan vi pratade med var ny så hon visste inte hur det funkar i Uppsala, men i Stockholm måste i alla fall par som redan har barn betala allt själv. Hon skulle kolla upp hur det är för oss. Frågade vad det i så fall handlar om för pengar, och hon tippade på 20-25 000kr. Men som sagt, hon skulle kolla upp det.

 

Nu kan jag inte komma på mer att skriva och har säkert glömt en hel del. Men fråga gärna om ni undrar något!

 

Det var en klar fördel att jag är så ung, och framförallt att äggvävnaden dom sparat och fryst ner är 25 år(dom plockade ur det när jag var 25). Hon ville absolut poängtera att för äggens skull skulle vi absolut inte stressa. För dom är 25 år och kommer inte bli äldre eller förbrukade när tiden går då dom är nedfrysta.

 

Hur det än går så har vi i alla fall en superfin liten grabb, som än så länge är frisk och pigg. Det är mer än vad många någonsin får!

Blev ingen sömn, för precis när jag skulle krypa ner i sängen vaknade han. Trots att jag var tyst som en mus..

Så det var bara att dra på sig kläderna igen och kliva upp, trots att man aldrig hann ner i sängen ens. Ludde såg först förvånad ut över att se mig inne i sovrummet, sen sken han upp i ett stort leende.

 

Så nu är det full fart på lill-killen igen. Han har precis kommit på att han kan ta tag i möblerna och på så sätt klättra upp i stående position. Kul med framsteg, men samtidigt så innebär detta att man måste hålla mer koll på honom. Hann kom på det igår, när Johnnie kollade på tv och Ludde plötsligt stod bredvid soffan och slog honom på benet. För mig har det nu under morgonen hänt ca 3-4 gånger, så det märks att han vill utnyttja sin nya talang.

 

Ringde även sjukhuset nyss, ville nämligen kolla hur jag ska göra om jag blir förkyld. Känner nämligen av halsen lite smått. Hon förklarade att vi skulle avvakta till imorgon. Lite förkylning gick bra eftersom det är ett enkelt ingrepp, men hosta, feber och mer ordentlig sjukdom gick inte.

Nästa gång Ludde ska sova tänker jag också vila en stund. Sömn är nämligen överlägset hos mig när det gäller att skrämma bort förkylningar.

Vill verkligen ha provet taget, dels självklart för att få svaret på hur det ligger till med cancern, men också för att helt enkelt få det avklarat. Hatar att behöva skjuta fram saker som man gått och förberett sig på, som mötet på Reproduktionscentrum.

 

Nu kommer det en sprallig bebis krypande över golvet med god fart och målmedveten blick. Bäst att jag avslutar inlägget!

Häromdagen var jag hem till föräldrarna och tog med mig en förpackning med 10 ägg hem. Föräldrarna har nämligen höns så vi har fri tillgång på ägg året runt.

Ludde var med, så när jag kom in i hallen med honom, ägg, skötväska m.m. prioriterade jag Ludde och tog av honom ytterkläderna. Satte honom sen i hans gåstol och i samma veva ser jag postbilen köra förbi.

 

Eftersom jag väntade brev från sjukhuset sprang jag ut till brevlådorna. Anledningen till att jag sprang var att det var kallt ute, och det tog nog max två minuter innan jag öppnade ytterdörren igen.

I hallen står Ludde, och på golvet framför/under honom ligger en hög krossade ägg.

 

Eftersom jag själv ställt äggen där, och satt Ludde i gåstolen, kunde jag ju knappast bli arg på honom. Ludde har ju nått den ålder då dom måste dra, ta och undersöka allt, och äggen stod ju där och riktigt skrek: "ta oss! Kasta oss i golvet! Krossa oss!".

Eller ja, Ludde ville ju bara undersöka, och att äggen föll i golvet var ju bara en olycka.

Hur som helst, jag utbrast bara "Ååååh neeeeej" samtidigt som jag knuffar Ludde åt sidan, hämtar papper och börjar torka upp. Ludde stod hela tiden och tittade på, samtidigt som han såg väldigt fundersam ut.

 

Tre små ägg hade överlevt, spruckna men höll fortfarande ihop. Anledningen till att jag tog hem ägg var att jag behövde 3 till en paj, så det var bara att sätta igång och baka. Spruckna ägg är inget att spara på!

Dom övriga 7 åkte i soporna, men jag lärde mig i alla fall en läxa. Ställ in äggen i kylen direkt, för i detta hus har vi en klåfingrig liten Ludde!

 

Idag åkte jag och Ludde till stallet för att släppa ut hästarna och mocka. Ludde sov i bilen medans jag skötte hästarna, sen hjälptes vi åt att pyssla lite i trädgården. Jag rensade rabatterna på gamla vissna växter och Ludde plockade gräs. Teamwork!

 

Idag fyller min älskade lillasyster år, och för att piffa till grattis-sms:et lite tänkte jag även skicka en bild på mig och Ludde. I mitt huvud var det enkelt. Ta upp Ludde i famnen, ta bilden och syrran kommer få en bild på en glad syster och en lika glad systerson. Pyttsan!

 

Ludde krälade, ålade, sprattlade och fäktade med armarna för att få tag i mobilen alternativt komma ur morsans grepp så att han kunde fortsätta springa runt i sin gåstol och utforska världen(vardagsrummet, hallen och köket).

 

Bästa bilden vi fick till var följande:

Någon som har en overall i storlek 70-80? Ludde växer så det knakar, och hans tidigare overaller börjar bli små. Känns onödigt att köpa nytt då han inte kommer kunna använda den så länge, så jag tänkte fråga runt om någon har nåt som barnet vuxit ur.

 

Så hojta till om du har ytterkläder du vill bli av med!

 

Johnnie sa alltid att var det någon av oss som skulle råka ut för något allvarligt så skulle det vara jag. Han tyckte nämligen att det nästan bara var "renlevnadsmänniskorna" i hans omgivning som drabbats och att dom som missköter sin kropp med alkohol, nikotin och övervikt klarade sig "bättre".

Jag protesterade alltid till detta påstående. Omöjligt att sportiga människor som sköter om sig drabbas oftare av sjukdomar och skador än deras motsatser.

Nu sitter jag här, med en cancerdiagnos i bagaget trots att jag rör på mig, dricker ytterst sällan, varken röker eller snusar, äter bra m.m.

Fast jag håller fortfarande fast vid vad jag brukar säga till honom när ämnet kommer på tal: "Jag dör hellre tidigt som frisk och sund(frisk och sund fram tills jag i så fall skulle bli dödssjuk) än sent som överviktig och sjuk".

 

Jag tänker inte så mycket på cancern längre. Visst finns den alltid där, och gör sig påmind varje dag. Men jag ödslar ingen energi på det.

När jag fick veta att jag var frisk blev jag självklart jätteglad, men samtidigt kände jag att det inte var över. Jag har en känsla inombords att cancern kommer komma tillbaka, men förhoppningsvis har jag fel. Men detta är alltså inget jag tänker på, oroar mig över och ödslar energi på. Men jag håller ögonen öppna den här gången.

För ett år sen dök cancern upp lika hastigt och oväntat som en käftsmäll, men nu kan den inte smyga sig på mig på det viset igen. Man kan säga att allt jag gör numera har en tanke bakom sig. En förberedelse ifall cancern återkommer.

Jag försöker umgås med familjen så mycket jag kan, njuter av varje dag och tränar för att kroppen ska orka mer. Vill sjukdomen komma tillbaka tänker jag åtminstone ge den en match.

 

 Men hur negativt det än låter vill jag verkligen poängtera att jag inte oroar mig. Jag är inte alls nervös nu när jag väntar på röntgenresultatet, jag är inte orolig inför läkarbesöken och sitter inte på nålar här hemma. Jag har bättre saker för mig än att oroa mig över saker jag ändå inte kan påverka. Läkarna har koll på mig så dyker något upp lär dom se det direkt.

 

Som ni läst i tidigare inlägg har jag kommit igång med träningen ordentligt, något jag längtat efter under hela sjukdomsperioden. Det är viktigt för mig att bli stark i kroppen igen efter att ha varit så otroligt svag och hjälplös under behandlingen. Träningen är lättare nu dessutom, då jag funnit ny motivation.

Cancern får mig att kämpa hårdare, springa snabbare och orka längre. När musklerna skriker och lungorna kämpar hårt tänker jag på vad jag tränar för, och finner på så vis ny kraft.

Jag hörde en gång om en kvinna som drabbats av MS, och började bygga väldigt mycket muskler. Varför? För att kämpa emot sjukdomen och på så vis säga "Fuck you!" åt den. Hur det gick sen vet jag inte, men detta inspirerar mig.

Träningen har förövrigt fått mig att sova bättre och bli piggare. Jag har varit så otroligt trött under en väldigt lång tid. Självklart kan man skylla på cancerbehandlingens "efterskalv" och Ludde, men även innan allt detta drog igång kände jag att något inte stämde.

När vårarna kommer brukar det pirra i kroppen och en underbar känsla av lycka och energi bubblar i mig. Detta har jag inte känt under dom senaste vårarna, vilket jag reagerat på. Jag har dessutom varit extremt morgontrött under flera år.

 

Jag har skyllt morgontröttheten på vårt mörka sovrum. Jag vill ha morgonsol in genom fönstret, men vårat nuvarande sovrum är väldigt mörkt på morgonen och har bara ljus från fönstret på kvällarna.

Självklart kan detta vara en bidragande orsak, men jag tycker inte att det borde göra mig så ofantligt trött jämt.

En del säger att det var på grund av trötthet och den uteblivna energin som deras cancer upptäcktes. Så kanske var det en så pass "enkel" förklaring till mitt problem.

 

Det är otroligt skönt att vara "på banan" igen, då jag äntligen kan vara den mor och flickvän min familj förtjänar. Jag är glad över att kunna dra mitt strå till stacken här hemma, och inte bara ligga på soffan då orken inte finns. Och framförallt är jag glad över att känna den kärlek till Ludde som jag "ska" i egenskap av mor. Vi fick en knepig start, men nu är han inte bara ett barn längre. Han är MITT barn, och jag älskar honom precis som en mor ska göra.

När jag berättade här i bloggen att jag inte kände den där självklara kärleken som till synes alla andra verkade känna, hjälpte det mig mycket att en bekant hörde av sig och hade känt samma sak trots en "normal" förlossning. Folk är så rädda för att erkänna hur dom egentligen känner, trots att det nästan alltid är en helt normal och vanlig känsla. Att inte känna kärlek vid första ögonkastet när man ser sitt barn är tydligen inte ett dugg ovanligt, trots det är det inget jag hört någon prata öppet om.

Det var därför jag skrev om det. Mest för att visa att problemet finns och kan dyka upp, men också som ett rop på hjälp. Att prata med "privatpersoner" ger oftast mycket mer än att prata med läkare, sköterskor och barnmorskor.

 

Ja.. Jag har inte så mycket mer att skriva i nuläget. Tur det kanske, för detta inlägg är snart lika långt som en bok. Oftast gillar jag att fatta mig relativt kort, men emellanåt kan inläggen bli hur långa som helst. Ibland har jag helt enkelt lust att skriva av mig totalt.

 

Tack till alla som bryr sig och kollar hur jag mår(både då och nu), alla som på något sätt hjälpt till och alla som finns där när vi behöver er. Ni är guld värda!

 

Blev tacos till middag idag, Johnnie ville så gärna ha det. Själv är jag inte lika förtjust som Johnnie och övriga Sverige, men ibland kan det vara okej.

Man blir så otroligt, jobbigt mätt bara!

 

Jag, Ludde och vovven har i vanlig ordning gått en promenad. Blev en tvåtimmarspromenix, för det var så skönt väder och vi passade på att undersöka lite småvägar. Det finns massor av vägar hit och dit häromkring, och jag som är så nyfiken måste ju kolla upp vart dom leder..

Vovven fick springa lös nästan hela promenaden vilket han var väldigt nöjd över. Vi gick på så pass otrafikerade vägar att jag vågade det. På hemvägen såg jag rådjur på två ställen, men jag hann se dom innan Viggo och hann koppla honom innan han förstod varför. Han hinner inte ikapp djuren, men det är så onödigt om han springer efter och skrämmer dom.

Igår följde Ludde med till Uppsala för att klättra. Nu var det ju inte Ludde som klättrade utan hans mor och morbror, men han tittade nöjt på. Han verkar gilla att följa med, antagligen då det finns mycket att kolla på. Folk här och var, färgglada klätterväggar och en glad morbror som kastar omkring på honom. Kan det bli bättre?

 

Den här gången träffade han på en liten kompis också, för jag var inte ensam om att ha med en liten avkomma. Ett par med en 6-månadersgrabb kom glatt fram och hälsade på oss och lät grabbarna hälsa på varandra. Vi pratade lite och dom var jättetrevliga.

 

Det märks att det var ett tag sen jag klättrade senast, för jag blev snabbt trött och öm i händerna. Men kul var det!

 

"Det är jobbigt att vara hos morbror på födelsedagskalas!" Tycker Ludde som slocknade framför tv:n med mjukiselefanten i högsta hugg.