Anna - Life is easy if you wear a smile!

Nu är vi förkylda istället. Verkar som om vi betar av den ena sjukdomen efter den andra såhär runt jul och nyår. Det började med att Ludde hade feber strax innan jul, men blev helt frisk till själva julfirandet. På juldagen fick jag feber och sen gottade vi ner oss totalt i förkylningens "underbara" värld.

Får hoppas på att 2015 börjar bättre än 2014 slutade. Och för att inte tala om 2013, de året vill vi helst inte ha i repris!

 

Har börjat fundera över nyårslöften. Många tycker att det är löjligt med nyårslöften, men för min del funkar det rätt bra. Det är ju lite samma sak som att ha mål, och jag måste ha mål i mitt liv för att ta mig framåt och känna att jag gör något vettigt.

Mitt stora mål har ju hittills varit att "ta mig tillbaka" nu efter cancern. Att hitta tillbaka till mig själv och bygga upp styrkan i kroppen igen. Jag är inte där än, men snart så. Rent psykiskt ligger jag bra till, mycket tack vare att jag låtit det ta sin tid och inte knuffat undan det jobbiga. Jag har funderat, klurat, tänkt och klottrat ner allt på bloggen. Det måste upp till ytan för att man ska kunna bearbeta allt.

Visst har jag mina jobbiga dagar, men nu är det egentligen bara en sak som känns jobbig och det är att jag inte kan få barn igen. Resten har jag tagit mig igenom, sakta men säkert.

Men rent fysiskt är jag inte där jag vill vara. Diverse skador och lättare sjukdomar har kommit emellan. Men det kommer, måste ha lite tålamod just nu bara...

 

Vi skulle egentligen åka och hälsa på min moster med man idag, men eftersom vi är sjuka stannade vi hemma. Snoriga, hostiga barn är inte speciellt charmigt..

Vi drog på oss vinterkläder istället och gick ut i snön och lekte. Johnnie pysslade med snöskotern medans jag och Ludde ålade, rullade och busade i snön.

 

Nu sover Ludde en sväng, och jag sitter här. När jag loggat ut ska jag skriva en inköpslista och hjälpa Johnnie att bygga ihop duschen som ska stå i bastun. Inte i själva bastun alltså, utan rummet bredvid!

 

Se där ja, nu har man gått och blivit faster med! Låter lite gammalt med "faster Anna", men det måste innebära extra vuxenpoäng va?

Blev en liten pojk, precis som jag trodde. Jag verkar ha en viss talang för att känna vilket kön det ofödda barnet har, för nu är det nog 4-5 barn jag gissat rätt på. Efter varandra alltså, av ca 5-6 möjliga. Hade det varit 100 barn jag gissat könet på hade ju inte 4-5 rätt varit mycket att skryta om.. Så nu är det inte bara dom nyblivna föräldrarna som är stolta, jag sträcker också lite på mig och säger: "sa ju de!".

Alla har vi våra talanger..Haha!

 

Allt hade i alla fall gått bra och snabbt, så dom kan verkligen inte klaga på förlossningen. Får se när jag möter på den lille nykomlingen, den kommer vara en riktig bamse i jämförelse med hur stor Ludde var när han kom ut. Man blir alltid lika förvånad när man ser nya små barn, för man kan knappt tro att Ludde en gång var ÄNNU mindre än dessa normalstora knyten!

 

Själv har jag inte gjort mycket idag. Solen sken så jag packade ner Ludde i sittvagnen, kopplade hunden och gick en bit ut på en skogsväg. Där släppte jag lös både barn och hund så dom fick rasta sig själva lite. Vovven sprang runt, nosade och njöt av friheten. Ludde plockade sten, kollade på vovven och skallade sittvagnen när han skulle dra i bromsen på den.

Efter det var hans humör inge vidare, så vi fick gå hem igen. Tror att hungern slog till i samband med att det röda märket på näsan tillkom.

Tänkte åka och klättra idag på eftermiddagen, men det fick jag skippa efter att knät åter igen började kännas under den korta promenaden. Suck..

Imorgon ska jag ringa vårdcentralen och höra hur jag ska göra. Jag kan inte vila mer än såhär, har ju trots allt ett barn, ett hem att sköta, hund, hästar.. Kan passa på att fråga er läsare nu när jag ändå skriver.. Är det vårdcentralen man ska prata med? Eller ska man satsa på en sjukgymnast direkt? Eller vilka alternativ finns det mer?

 

Jag och Ludde sa även adjö till syrran idag, för imorgon åker hon upp till Idre fjäll för att jobba i flera månader. Ludde fick sina julklappar också, en mössa och lego. Han fick öppna dom nu så att syrran kunde se på, eftersom hon inte kommer vara med på julafton.

När vi kom hem lekte han vidare med sitt nya lego, som var i form av ett tåg med siffror som last. Nu ska han lära sig räkna!

 

Nä, nu måste jag komma i säng. Johnnie ska upp tidigt och snarkar redan ljudligt, måste ha varit trött. Nu ska jag krypa ner och snarka i takt med honom.

Nattinatt!

 

 

 

 

Vi velade lite över vilken dag vi skulle gå, eftersom mässan skulle hålla på från torsdag till söndag. Fördelen med att gå innan helgen var mindre folk, men under helgen kunde Johnnie ta Ludde(vilket underlättar betydligt).

Vi bestämde oss för fredagen, alltså idag.

 

Jag känner ju Ludde vid det här laget(rätt självklart..) och hade en liten orolig klump i magen inför resan. Tyvärr besannades min oro riktigt ordentligt.

Ludde har alltid haft svårt att komma till ro om det är mycket ståhej runtomkring, och vill vara med och titta på allt som händer. Det handlar säkert en hel del om vana, men troligtvis(skulle jag tro) mest på hur barnet är. Ludde är ju väldigt aktiv och vaken..

Han satt jättesnällt i vagnen i ca 30-60 minuter, sen gick det utför. Han ville upp i famnen(bättre sikt) eller gå själv. Funkar bra så länge han går åt samma håll som vi och håller i handen.

Tillslut funkade ingenting, varken famnen, vagnen, mat eller gå på egna ben. Detta brukar bero på trötthet, men sova i vagnen? Glöm det morsan..

 

En matmässa hölls samtidigt i lokalen bredvid, så vi kollade snabbt igenom den med eftersom syrran är intresserad. Kan tillägga att trots att hon har mest intresse på den fronten handlade jag mest där..

Ludde var i alla fall så grinig vid det laget att vi kollade igenom den delen av mässan väldigt snabbt. Jag skäms nämligen en hel del när Ludde är sådär, för jag har själv väldigt svårt för tjuriga, jobbiga barn på allmänna platser.

Ludde är en väldigt skötsam, lugn och snäll liten grabb egentligen. Och värre än såhär har han nog aldrig varit ute bland folk.

Samtidigt kan man inte bli sur och grinig på honom, för han gör det ju inte för att vara elak. Jag blir själv knepig när jag är trött..

 

Vi såg till att dra oss hemåt så fort vi kände oss relativt nöjda med vad vi hunnit se, även om det blev lite stressigt på slutet.

När jag satte in Ludde i bilen blev han jättearg/ledsen och skrek så att det ekade i hela parkeringshuset. Lät som om jag försökte mörda ungen. Gissa om det var skönt när han somnat under hemresan(efter ca 5 minuter).

 

Kom hem ordentligt trött och med en känsla av att dagen inte blev så rolig som jag hoppats på. Ludde var ju grinig, och själva hälsomässan var inte riktigt vad jag tänkt mig. Hade hoppats mer på kläder, skor och redskap, men i själva verket var det mest massage och burkar/flaskor med konstiga "hälsosamma" drycker, mat och krämer i. Inte riktigt mitt intresse..

 

Men det var kul att spendera en dag med syrran, bäst att umgås så mycket som möjligt innan hon åker norrut för att jobba i vinter!

 

Ludde sover och jag tar det mest lugnt. På förmiddagen åkte vi till Kyrkis så att Ludde blev vägd. Vi passade även på att stanna kvar så att han fick leka ett tag med dom andra barnen.

Fick frågan om Ludde är självständig här hemma, eftersom han lekte så duktigt på egen hand där. Alla ungarna går förr eller senare fram till sina mödrar för att mysa, lämna någon leksak eller liknande, men Ludde tittar knappt på mig. Han är så inne i allt annat.

Hemma har han däremot svårt för att leka själv. Han är klängig, rastlös och vill ha uppmärksamhet. Utomhus är det dock sällan problem, för då har han massor att undersöka.

Känns skönt att han inte är så mammig att han måste ha med mig i varje lek, utan att jag kan sitta och prata med andra mammor en bit ifrån. Blyg var han inte heller, för jag såg honom gå fram med leksaker till en vilt främmande förälder.

Ska försöka få in rutinen att jag besöker Kyrkis varje onsdag så att han får leka ordentligt med andra barn. Vi har nämligen inte så många bekanta med barn i samma ålder. Blir bra som övning inför förskolan. Men är han lika duktig när det är dags för inskolning, kommer det inte bli några som helst problem.

 

Bara man inte säger "Hej då", för då blir han ledsen. Han har kopplat ihop det med att folk går ifrån honom utan att han får följa med. Förhoppningsvis inser han snart att det inte är så farligt som han tror. Människorna försvinner ju förhoppningsvis inte för evigt!

 

Vad kan jag berätta mer? Jag har börjat träna lite försiktigt igen. Ingen löpning än på ett tag, men styrketräning och andra aktiviteter som inte belastar knäna så mycket. Åkte och klättrade i måndags, och det gick bra. Efteråt tränade vi lite halvhjärtat i gymmet, så nu har jag träningsvärk lite överallt i kroppen. Märks att man har latat sig ett tag..

 

På söndag tänkte jag spela innebandy igen, var evigheter sen sist! känner jag att det belastar knäna för mycket får jag väl stå i mål istället.

Brukar cykla några gånger i veckan med Ludde, och det funkar bra. Undviker dock att gå längre sträckor, för säkerhetsskull. Fast går det att cykla borde promenader gå bra.

Måste leta fram batterier, för alla pannlampor i huset behöver nya. Min hade dock bra batterier, men efter halloweenhelgen var dom borta. Sista gången jag lånar ut min pannlampa till Johnnie.. Lampan var dock kvar, som tur är!

Igår cyklade jag utan lampa, vilket inte kändes helt bra. Jag såg, trots mörkret, men jag är lite rädd för bilarna. Fast samtidigt har vi pyntat oss själva och cykeln så mycket att det vore otroligt om bilarna inte såg oss.

 

 

 

 

Ludde traskar iväg och leker nöjt för sig själv en stund. Tillslut börjar jag reagera på att han leker lite väl nöjt och tyst. Alla föräldrar vet vad det innebär: Bus!

 

Går och tittar. Tror att han är på sitt egna rum, men icke. Han har hittat en så gott som full toarulle, klättrat upp i sängen och ja, bilden säger väl resten:

 

Idag har jag varit flitig och hunnit med en del. Ridit, grillat korv, fyllt på Luddes sandlåda med mer sand, krattat ihop löv och lekt med Ludde i den lövhögen, staplat ved och städat. Så nu känner jag mig nöjd med dagen.

 

Peters idé att åka ut i skogen och grilla var inte alls tokig så jag, Johnnie och Ludde åkte ut tillsammans med honom, hans son Liam och min syster. Förutom korv hade Peter och syrran med sig efterrätt, så vi var proppmätta när vi åkte därifrån. Smågrabbarna verkade ha kul för dom sprang omkring med kottar, pinnar och annat dom hittade i naturen. Nyttigt med frisk skogsluft får såna små knattar!

 

När vi kom hem pysslade jag och Ludde i trädgården. Jag började kasta upp löv i luften, vilket Ludde gillade. Det slutade med att jag krattade ihop en stor hög löv som vi lekte i. Tror dock att jag hade roligare än Ludde, trots att han nöjt kastade löv och lät sig begravas. Man blir som ett barn på nytt!

 

 

 

Regnet öser ner utanför, Ludde sover en stund och jag pysslar. Hittills har jag inte fått mycket gjort, planterat om lite blommor och diskat. Men vissa dagar får man ligga på latsidan! Försöker komma på någon anledning till att få vara ute i regnet, men fantasin går på sparlåga. Lite trädgårdspyssel inför vintern och en cykeltur möjligen.

Ludde vill vara ute så han kommer förmodligen bli jätteglad, ni vet ju hur barn reagerar när dom ser en vattenpöl!

 

Nu byter jag ämne och går över till cancersnack istället. Min urinblåsa är inte riktigt vad den borde vara just nu. Har inga problem med läckage eller så, men minsta lilla tryck(när det närmar sig dags för toabesök) gör ont. Så varje morgon ömmar blåsan ordentligt eftersom man är kissnödig och inte har tömt på hela natten.

Jag vet att detta har med strålningen att göra, eftersom jag känner igen känslan. Dessutom sitter den stackars blåsan mitt i strålningsområdet.

Förhoppningsvis är detta bara tillfälligt då kroppen verkar gå igenom olika faser under läkningen.

 

När jag ändå beklagar mig kan jag tillägga att även ryggen bråkar. Detta har dock inget med cancern att göra utan kommer säkert av felaktigt utförda lyft. Lite träning brukar göra susen! Undviker dock allt för mycket fysisk aktivitet nu när knäna inte är helt bra. Som tur är känns knäna bättre. Jippi!

 

Förövrigt är allt bra. Jag är på riktigt pysselhumör så nu händer det mycket här hemma. Kontoret tar form, Ludde har fått sitt egna rum, tavlor åker upp på väggarna, saker packas ner i lådor för att skänkas bort m.m.

Ludde verkar gilla sitt rum, för han sitter gärna där och leker när jag lagar mat eller städar. Och när han vaknar på mornarna blir han inte arg över att vi inte är där, utan sitter och pratar eller filosoferar tills vi kommer och plockar upp honom.

 

Igår åkte jag till Kyrkis för att väga Ludde och låta honom leka lite med andra barn. Han väger nu 9955g så en macka till och han når 10kg! Liten börjar bli stor.

Ludde umgås inte överdrivet mycket med andra barn, och då kan man lätt tro att han borde vara blyg eller försiktig när han hamnar i ett rum fullt av ungar. Men icke, han lekte glatt med dom andra bitvis och själv resten av tiden. Han hittade en traktor och en grävmaskin som blev favoriterna, så man anar vart detta bär.

Ska försöka åka regelbundet till Kyrkis och "släppa ut honom" bland barnen, så han över lite inför kommande förskola.

 

Nu vaknade grabben, dags att sätta punkt! ---> .

 

Jag kom på att jag inte skrivit något om det senaste läkarbesöket, så jag tar och klottrar ner några rader.

 

Egentligen finns det kanske inte så mycket att skriva, då allt gick till precis som tidigare läkarbesök.

Jag fick för en gångs skull komma in direkt när jag satt mig i väntrummet, trots att det var ungefär 10-15 minuter innan den avtalade tiden.

Dom senaste läkarbesöken jag varit på har dragit ut på tiden då läkarna har blivit försenade. Så jag har vid dessa tillfällen fått vänta minst 30 minuter extra. Jag har sällan något viktigt inbokat efter besöken, så mig gör det inte så mycket. Däremot kan det vara så att Johnnie samtidigt passar Ludde, och då behöver jag hem snabbast möjligt efteråt så att han kan åka och jobba. Där har vi en klar fördel med att han är egenföretagare och kan styra sina dagar själv, för när jag ska på läkarbesök kan han nästan alltid passa Ludde och sen åka och jobba när jag kommit hem.

 

Själva läkarbesöket var alltså precis som vanligt. Det skulle vara en kvinnlig läkare, men hon var sjuk så min läkare Bengt(som varit boss över hela min behandling) vikarierade. Inte mig emot, jag tycker bäst om honom eftersom det är honom jag träffat regelbundet under hela sjukdomsförloppet.

Vi satte oss ner och han frågade lite hur det var med mig och om jag stött på några problem. Han kollar alltid i min journal och kollar lite hur det gått med tidigare problem. Vi pratade bland annat om smärtorna jag haft i buken, och även om den återkommer ibland har jag lärt mig att häva den. Dessutom vet jag ungefär vilka saker som utlöser det så när jag känner minsta lilla tendens till smärta(den typen av smärta) tar jag en eller två värktabletter. 

 

Han hade vettiga svar på alla mina frågor och funderingar, så jag var nöjd. Jag frågade även om nästa röntgen, och han tyckte att det var dags för det i januari.

Förövrigt så ska jag fortsätta med dom östrogenpreparat jag använder mig av nu(eftersom min kropp inte kan bilda eget). Ska även testa att regelbundet ta ytterligare ett för att se om det ger positiv effekt på läkningen av det strålade området.

 

En snabb undersökning senare och sen var vi klara. Allt såg bra ut så han hade inget negativt att säga.

 

Nästa besök ska alltså bli i Januari, med tillhörande röntgen och blodprov. Tre månader låter som en väldigt kort tid, men det känns som om det är minst ett halvår mellan läkarbesöken. Nästan så att man börjar sakna läkarbesöken innan man får nästa kallelse! Mitt tidsperspektiv är lite knasigt..

 

Förövrigt så sover Ludde just nu för första gången i sitt egna rum, och han protesterade inte det minsta. Vi har inte renoverat rummet, men lite gardiner och tavlor gör mycket. Vi har inte möjlighet att göra en renovering än så han får klara sig ett tag. Men ska man tänka ett steg längre så gör det ingenting, för "råkar" han klottra på väggen eller liknande gör det ju ingenting!

Det känns obeskrivligt bra att det börjar bli allt mer ordning här hemma. När jag flyttade hit fanns det väldigt mycket grejer kvar från när Johnnies familj bodde här(han är uppväxt i detta hus), och det är självklart inte så kul för mig som vill känna mig hemma här.

Men sakta men säkert städar vi upp, och det känns helt fantastiskt att Ludde nu sover i ett rum som för en månad sen var ett förråd/kontor FULLT med grejer. Äntligen börjar vi få ordning.

Det är självklart en hel del kvar att göra, men det tar sig.

Även lille Ludde har hjälpt till. Igår stod jag i köket och diskade när Johnnie bad mig komma. Han tog mig till Luddes rum och pekade på den lille grabben.

Ludde hade på eget initiativ hämtat en liten låda som han bestämt höll på att packa ner sin fars småsaker i. Just då önskade jag att jag haft något att filma med, för han såg helt underbar ut.

 

Nä, nu ska jag skriva en inköpslista, för när Ludde vaknar från sin tupplur ska vi åka och handla.

 

 

 

Ska alldeles strax krypa till kojs, men eftersom jag ändå skulle svara på ett mail kände jag att jag lika gärna kunde skriva ett nytt inlägg också.

När Ludde gick i säng efter en relativt lång och händelserik dag passade jag på att rulla fram träningscykeln och trampa 16,77 km på en timme. Jag vill nå 2 mil på en timme, men det dröjer ett tag till.

Om jag inte vill eller kan träna utomhus brukar jag göra det framför tv:n istället. Jag måste få något annat att tänka på än "Usch vad jobbigt", "Varför utsätter jag mig för detta" och "Mjölksyra, mjölksyra, mjölksyra.."

Oftast brukar jag sikta in mig på att träna framför tv:n om jag ändå ska kolla på ett speciellt program. På så sätt kombinerar jag nytta och nöje. Men nu går det inget vettigt på tv, då man tager vad man haver..

 

Efter cykeltrampandet kämpade jag vidare med lite styrkeövningar. Körde en övning för magen som är ny för mig, och då slet det ordentligt i magmusklerna. På ett dåligt sätt alltså, för det kändes inte helt bra. Det kändes ungefär som om musklerna skulle gå av om jag ansträngde mig lite hårdare, så jag fick utöva andra magövningar istället. Vet inte om det är efter strålningen eller kejsarsnittet, men det kändes i nedre delen av magmusklerna.

Jag är inte riktigt vän med mina magmuskler just nu, för det känns inte som om vi samarbetar. Jag började ju känna att träningen gav resultat men nu tycker jag att magens muskler inte alls hänger med och samarbetar.

Äh, det kommer väl. Ju mer jag tränar desto bättre bör musklerna bli(såklart).

Ska väl ta och poängtera att jag självklart inte tränar om det inte känns bra. Som med den där magövningen, det får ju inte kännas obehagligt och göra ont när man tränar.

 

Körde även på med lite andra övningar som grabbarna visade i måndags på klättringen. Det kändes fint i låren den här gången med kan jag ju lugnt säga!

 

Förövrigt så mår jag jättebra just nu. Bättre än på mycket länge! Jag känner mig trött och sliten nästan jämt, men om man räknar bort det så är livet kanon.

Jag har kommit igång med träningen, Ludde och jag håller oss sysselsatta, jag njuter av att se Ludde växa och jag tar en dag i taget. Jag går inte och oroar mig över saker längre, det löser sig.

Jag vill vara här och nu, jag vill se alla Luddes framsteg och bara.. njuta. Vi kommer inte få fler egna barn, jag har accepterat det nästan helt nu. Fast ska sanningen fram hugger det alltid till inombords när jag ser en rund, fin gravidmage. Graviditeten blev ett kapitel i mitt liv som stals ifrån mig, liksom möjligheten att göra ett nytt försök. Men sånt är livet. Vi fick ett barn, och honom gjorde vi jäkligt bra(rent utsagt).

Men att langa in Ludde på dagis är helt uteslutet just nu, för den här barnkaramellen ska jag suga på ett tag till utan stress!

Det är så härligt att se Ludde upptäcka världen, och man blir själv som ett barn på nytt. Idag jagade jag Ludde fram och tillbaka i föräldrarnas kök i säkert en halvtimme. Han skrek av skratt och var så lycklig. Jag med för den delen, för nu är jag riktigt lycklig igen.

 

Efter regn kommer solsken.

Har ännu värre träningsvärk idag, så jag ligger lågt med träningen idag med. Det får räcka med pyssel på föräldrarnas gård och lingonplockning.

Undrar vad för muskler vi hittade på i måndags egentligen, med tanke på att jag kommit igång rätt bra med träningen innan och ändå får den här träningsvärken.

 

Sitter just nu och söker efter trevliga träningsövningar på youtube. Jag tycker att det är mycket smidigare att kolla upp övningar där eftersom man då får se exakt hur rörelserna går till.

Tänkte sätta ihop en egen serie övningar som jag kan köra några gånger i veckan för att bygga upp styrkan i kroppen. Men fantasin är dålig och jag behöver övningar för alla delar av kroppen, och då tar jag hjälp av youtube.

Ska ta och tillägga att jag inte är speciellt intresserad av gym, och har inte tiden till att uppsöka ett heller för den delen. Jag gillar övningar där man inte behöver så mycket mer än sin egna kropp och lite enklare redskap till hjälp.

 

Ett av mina redskap här hemma heter Ludde och älskar att få delta i träningen. Kast med liten Ludde till exempel, då åker alltid mungiporna upp! Han håller mig i form på alla möjliga sätt. Det ska lyftas, kastas, jagas och busas.

 

Nä, nu ska jag äta nåt och sen hoppa i säng. Försöker komma i säng allt tidigare så att jag får sova så mycket som möjligt innan Ludde vaknar.

 

 

Idag har jag en riktigt saftig träningsvärk i låren och magen. Låren är värst och jag kan knappt gå i trappor, sätta mig lugnt i soffan eller liknande övningar som gör att lårmusklerna används. Försökte gå från huksittande till stående med Ludde i famnen, det gjorde ont!

 

Anledningen till träningsvärken är gårdagens besök i stan. Vi(jag, brorsan och Anders) träffades i stan och klättrade en sväng i vanlig ordning. Efteråt tränade vi lite i det lilla enkla gymmet dom har i samma lokal, och grabbarna lärde mig lite nya övningar.

Gillar övningar där man använder sin egna vikt, alt. enkla redskap som hopprep, vikter eller liknande. Och efteråt var jag helt slut i framförallt låren, så det var jobbigare än jag trodde. Och med tanke på smärtan idag hittade vi övningar som fick mina muskler att jobba ordentligt!

 

Eftersom jag har sån träningsvärk tar jag det nog rätt lugnt idag. Jag har cyklat en sväng med Ludde, men det är tveksamt om jag gör något mer i motionsväg i dag. Men dagen är inte slut, så vi får se.

Jag är sugen på att jogga en sväng, eftersom det gick så bra sist..

 

Ludde har fått vaccinationssprutor idag, inte alls poppis hos vare sig honom själv eller hans spruträdda far. Men nu är det klart och Ludde tar en tupplur. Jag blir så trött när jag har ordentlig träningsvärk(samma sak varje gång), så jag skulle gärna sova en stund jag med. Men jag ska sätta igång med maten, magen kurrar!

 

Häromdagen hade jag med mig Ludde ut i skogen för att plocka lingon. Ludde måste aktiveras ordentligt eftersom han snabbt blir rastlös, så jag räknade med att det skulle bli en kort "plocka-lingon-stund".

 

Jag satte honom på marken och sen satt han där, medans hans mor plockade. Ja, han låg inte på latsidan han heller. Han mosade i sig så mycket lingon att jag nästan blev orolig för hans lilla mage. Lingon är ju rätt sura och för stora mängder kan säkert rubba balansen i magen något..

Förutom lingonätning ägnade han sig åt att vifta med pinnar, plocka mossa och lyssna på sina egna ekon. Vi var ute i ca 1½ timme innan JAG gav upp. Annars brukar det vara Ludde som säger stopp, men han hade så kul så!

 

Helst av allt ville han komma åt min stora bunke jag samlade lingonen i. Så jag fick parkera den en bra bit från honom, eftersom jag annars skulle ha bären utspridda på backen(jag som just lyckats plocka dom!)

Om han sen skulle äta mina lingon eller bara leka med dom vågade jag inte ta reda på..

 

Grabben har vuxit en hel del under året som gått, men trots det är han sig lik.

 

Satt nyss och tittade på en dokumentär om en fertilitetsklinik i...ja, vart var det nu igen? England tror jag. Hur som helst, det var väldigt intressant att få se lite mer om hur det går till att göra barn på "konstgjord" väg. Samtidigt var det väldigt känslosamt då jag verkligen kan förstå deras hopp och längtan. Dom följde ett antal par i deras jakt på barn, och mot slutet kom ett av dessa par i mål och fick en liten son. Vid det laget grät jag för längesen, både av lycka och av sorg.

 

Man vet inget om denna saknad förrän man själv fått uppleva den. Man vet inte hur jobbigt den kampen är förrän man själv fått en ordentlig inblick i den. Det är så lätt för dom flesta att få barn, och trots detta ska det trixas med ställningar och kost. Var sund, ha kul under tillverkningen och gör det inte till en allt för stor grej, så sköter nog naturen resten. Sen finns det dom som det inte alls går lika lätt för. Man kämpar och kämpar, och blir allt mer desperata. Många lyckas tillslut, en del gör det inte.

 

Nu när jag själv hamnat i "kan-inte-få-barn-träsket" har många tankar surrat i huvudet. På ett sätt är det oerhört orättvist att underbara, fina människor inte kan få barn medans missbrukare, idioter(om man får uttrycka sig så) kan bli på smällen vare sig dom vill det eller inte. Men kanske är det naturens sätt att ge föräldralösa barn fina föräldrar? Vi har hundratusentals barn därute som behöver ett nytt hem, och om alla kunde få barn utan problem skulle alla dessa föräldralösa småttingar med all säkerhet gå ett grymt öde till mötes.

 

När jag var yngre(ca 20 år) hade jag planen att adoptera. Varför? Jo, inte för att jag är rädd för att bli "sliten" och ful efter att ha burit barn i magen, utan av denna anledning: Varför ska jag föda fram ännu flera barn till denna överbefolkade värld när det redan finns massor som behöver hjälp?

Men på något vis glömdes detta bort och längtan efter ett "eget" barn tog överhanden.

 

Som ni säkert redan vet vill jag inget hellre än att få ett syskon till Ludde. Jag är själv uppvuxen med 3 syskon och kan inte tänka mig ett liv utan dessa, och det är nog därför jag har så svårt att föreställa mig att Ludde får en fin uppväxt ensam. Jag vet att Ludde kommer ha det bra, men den tanken gnager ändå.

Jag har funderat på adoption sen vi fick höra att det var kört att få fler biologiska, men om inte jag är helt ute och cyklar bör man vara gift- oftast i minst 2 år?

Dessutom vet jag inte om jag orkar med en sådan process just nu. Kanske i framtiden, men inte nu. Samtidigt vet jag som sagt att det går bra att ha "bara" en, men om vi har möjligheten...Bör vi inte ge ytterligare ett barn möjligheten till ett bra liv?

 

Jag har inte pratat med Johnnie om detta speciellt mycket. Och när jag gjort det har hans åsikt varit att: "Det räcker väl med en? Eller?". Jag tror inte att han tänker lika mycket på det som jag, eller så resonerar han kanske helt annorlunda.

Vi får se hur det blir, men det slutar nog lyckligt vilken väg vi än väljer. Om Ludde blir ensambarn i vår familj får jag hoppas på många fina syskonbarn som han kan leka med!

 

Ska tillägga att vi är oerhört glada över att ha fått Ludde, framförallt med tanke på att prognosen såg extremt tveksam ut till en början. Mina känslor var till en början obefintliga när jag såg på honom, vilket inte var konstigt med tanke på situationen. Men nu kan jag egentligen bara beskriva det på ett sätt, och det genom denna snutt från en låt:

"Men mitt hjärta det svämmar över utav lycka var gång du ler. För du ger mig vad jag behöver, all din kärlek och mer"

Underbara lilla gossebarn!

 

Nä, nog om mina tankar och känslor. Nu ska jag äta nåt och sen hoppa i säng. Men först ska jag stryka Ludde över pannan och tacka Gud för att vi fick detta underbara barn.

 

Ludde sover en stund så jag passar på att skriva ett inlägg.

 

Har en god nyhet och en dålig:

Vi börjar med den goda. Jag är bättre i ryggen och behövde inte ta värktabletter igår vid läggdags för att kunna sova. Det har jag fått göra i ungefär en vecka så det kändes skönt med ett framsteg! Jag är fortfarande inte 100% frisk då det fortfarande pulserar en svag smärta på vänster sida av buken. Inte ständigt, men då och då. Har fått svar på mitt meddelande att en läkare(förhoppningsvis någon som är insatt i mitt fall) ska ringa under dom närmaste dagarna. Hoppas på att det blir idag eftersom det är helg sen, men man vet aldrig såhär på sommaren och i semestertider..

 

Den dåliga nyheten är att stackars lille Ludde är krasslig. Igår, någon gång mitt på dagen, märkte jag att han började bli ovanligt kinkig och varm. Kvällen spenderades inte i joggingspåret eller i trädgården som tänkt, utan i soffan med en skållhet, ledsen bebis.

Som tur var skulle jag ändå titta på tv en stund på kvällen, så jag kunde både trösta och titta på bra program samtidigt. Annars brukar det alltid vara dåliga saker på tv när man har tid att titta!

Vanligtvis brukar det vara lite svårt att koncentrera sig då Ludde flänger omkring hit och dit, men den hör gången låg han bara och sov/gnällde i mitt knä om vartannat. Ovanligt lugn med andra ord, men mycket ledsnare än vanligt.

Vi låg där hela kvällen tills han lugnat sig och kunde somna mer ordentligt. I dessa morsgrisetider är det bara mamma som duger till tröst, så pappa kunde vackert gå och greja med annat. Ludde blev så ledsen när han fick komma till pappa, men lugnade sig snabbt så fort han fick krypa upp i min famn och gosa in sig igen.

 

Ludde sov oroligt fram tills 04.30 då han ville ha välling. Sen sov han i korta omgångar bredvid och uppepå mig i sängen. Vid ett tillfälle spydde han också, så jag ska byta sängkläder sen.

Det är tur att såna här små ungar är så söta även i sjukt tillstånd, för annars hade man aldrig haft tålamodet att pyssla, trösta, kliva upp 10 gånger under natten m.m.

Och alla vet vi hur hemskt det är att ha feber, och det gör att man tycker ännu mer synd om dom små liven.

 

Nu har han i alla fall somnat och han känns mycket bättre nu. Svalare och lugnare. Nu är det bara att hålla tummarna för att man inte blir sjuk själv..

 

Alltså som sammanfattning: Jag slapp ta Alvedon mot smärtan medans Ludde däremot blev tvungen för att få ner febern.

 

När han vaknat och ätit sticker vi nog ut på en cykeltur, det gillar han! Nu ska jag passa på att äta medans lugnet härskar i huset..

Under helgen som var åkte jag och syrran till sjön och lät Ludde bada. Han hade aldrig badat i sjön förr och såg ut att ha lite blandade känslor kring det hela.

Kul att ha en massa vatten och sand att leka med, men mycket kallare vatten än hemma i badbaljan..

 

Nu var det ett tag sen jag skrev ett nytt inlägg. Ludde tar upp nästan all min tid och den tid som blir över går till städning, trädgårdspyssel, träning och annat som behöver göras.

 

Nu skulle jag kolla några saker på internet så jag passar på att klottra ner några rader här, så ni vet att jag fortfarande lever!

 

Igår var jag på läkarbesök, inget konstigt utan det vanliga 3-månadersbesöket. Har egentligen inget speciellt att säga om det. Det gick till precis som vanligt. Vi pratade om hur jag mår och hur livet funkar, om jag på något sätt har ont, blöder eller liknande. En snabb gynundersökning för att kolla hur ärrvävnaden efter strålningen ser ut och sen klart!

Läkaren utbrast efter att ha kollat att hon är "positivt överraskad" över hur fint jag läker. Dom brukar alltid stirra på mitt ärr efter kejsarsnittet och utbrista "Oj, vilket fint ärr! Det läkte verkligen ihop jättefint!", så jag verkar ha bra läkekött eller vad man brukar kalla det.

 

Dom hittade inget konstigt vare sig under undersökningen eller i det jag berättade, så det blir ingen röntgen förrän i höst. Precis när vi skulle avsluta besöket kom jag på en till sak att fråga om. Har på senare tid blivit väldigt snurrig och yr när jag rest mig snabbt, så jag bad henne om att kolla mitt blodtryck. Precis som jag trodde var trycket för lågt, och hon bad mig att dricka mer vatten och äta mer salt.

Vatten är jag alltid dålig på att dricka tillräckligt av, vilket ofta slutar med huvudvärk. Och saltet har jag nästan slutat med i maten för Luddes skull. Så små barn ska inte äta så mycket salt och Johnnie äter på tok för mycket, så jag har helt enkelt dragit ner på det ordentligt för allas skull.

Mamma skrattade glatt när jag berättade om att jag behöver äta mer salt. "Du som jämt slickade på kornas saltstenar som liten! Du kan få med dig en hem och slicka på framför tv:n"

Tror att det är enklare om jag bara saltar min mat lite mer..

 

Men som sagt, inga konstigheter i övrigt. Skönt, då får jag förhoppningsvis tre nya, lugna månader.

 

Träningen har tagit fart ordentligt efter förkylningen och jag både cyklar och joggar. När jag passar Ludde cyklar jag med honom bakpå, och när Johnnie är hemma smiter jag iväg på en joggingtur. Märks dock att man är otränad, för minsta uppförsbacke gör att det suger bra nog i låren!

 

Nu måste jag avsluta inlägget här och hoppa i säng. Imorgon ska jag upp relativt tidigt eftersom passaten och min hästtransport ska in på verkstad. Bilen har dåliga hjullager och transporten har inga bromsar.. Blir ingen billig historia!

 

Återkommer snart i mån om tid!

 

Fördelen med sommaren är att man kan parkera badbaljan med den hysteriskt plaskande lilla avkomman i utomhus. Luddes kvällssyssla:

Ludde har tidigare varit lite rädd för hästarna och ogärna velat vara för nära dom. Han har vägrat att klappa och blir nervös om jag står bredvid hästarna med honom i famnen.

Men idag klev jag in i hagen med Ludde i famnen för att hälsa lite på hästflocken, som just nu har sommarlov.

 

Mirran klev snabbt fram, hälsade lite snabbt på oss innan hon vände och traskade iväg igen. Vi gick då fram till Bullen som gick och betade.

Han höjde huvudet och nosade försiktigt på Ludde. Luddes svar på detta blev inte ett nervöst gnäll som vanligt, utan han räckte fram händerna och greppade Bullens stora mule. Han fick ett bra tag i en näsborre och hästens överläpp, något som Bullen inte "höjde på ögonbrynen" det minsta för.

Luddes mor tyckte dock att Luddes hälsning var något framfusig och visade honom istället att man kunde klappa nosryggen på Bullen.

Ludde klappade lite lugnare men ville bra gärna klämma lite på det stora, glänsande ögat(vilket jag självklart inte tillät).

Ludde fick även sitta lite på Bullens rygg, och han sken som en sol. Kanske blir en liten hästkille trots allt..

 

Sen fick Ludde sitta och leka lite i gräset. Han drog glatt av sig mössan, som sen Bullen nöjt nappade åt sig och viftade lite med innan han släppte tillbaka den där han fann den.