Till vårdcentralen med Ludde!
Nu är Ludde nybadad, relativt nymatad och redo för avfärd. Vi ska nämligen till vårdcentralen om en timme för vägning, mätning och om jag minns rätt ska han även vaccineras.
Jag är absolut inte avis på honom över att han ska få en spruta, för jag börjar redan få ångest över den 20:e då jag ska lämna blodprov.
Ska bli kul att se hur mycket Ludde vuxit sen senast, för det var inte längesen han blev undersökt av en läkare på Akademiska sjukhuset.
Trots att han har varit utanför min mage i mer än tre månader nu, räknas han bara som strax över en månad. Det är bara för att minska förvirringen då han, om allt gått som det skulle, endast skulle vara ungefär en månad gammal nu. Ska man se honom som tre månader visar hans vikt- och längdkurva helt fel eftersom han då är extremt liten och undernärd för sin ålder.
Han följer som sagt sina kurvor jättebra och trots alla motgångar har han växt väldigt bra utanför min mage.
Folk brukar prata om att barn är små mirakel och att det är fantastiskt att dom blir till, växer och tillslut ploppar ut ur sina mödrar. Ludde är vårat lilla mirakel och innan allt detta hade jag aldrig trott att ett barn kunde klara av att bo granne med en cancertumör, stå ut med cellgiftsbehandlingar och sen födas helt frisk(vi har i alla fall inte stött på nåt konstigt än när han undersökts av läkare).
Tänk vad ens kropp, ens lilla barn och ett helt team läkare kan lyckas med tillsammans!
Tack!
Nyss kom Johnnies ena bror hit för att hämta ett fordon och passade samtidigt på att överlämna en kasse med barnkläder. Han och flickvännen har 3 grabbar därhemma, och vi har fått massor av urvuxna kläder från dom.
Jag och Johnnie bestämde oss tidigt för att inte köpa något till Ludde förrän tidigast en månad innan han skulle komma ut. Skulle något gå fel ville vi inte stå där med en massa fina små barnkläder, leksaker, mjukdjur och andra grejer vi köpt på oss. Jag är en sån person som inte vill "ropa hej förrän man är över bäcken" och har lite svårt för att förstå folk som till exempel börjar handla grejer till barnet innan man ens passerat dom osäkra första 12 månaderna.
Läget var väldigt osäkert med Ludde på grund av cancern och allt däromkring, så vi ville helt enkelt inte hoppas för mycket på att det skulle gå vägen. Under sista månaden hade vi så fullt upp att vi inte hann köpa nåt, jag hade ont och vi åkte fram och tillbaka till sjukhuset flera gånger i veckan. Men medans vi kämpade med behandlingar, smärta och graviditeten kom underbara bekanta till oss med kläder och grejer vi skulle behöva till Ludde.
Vi har fortfarande inte köpt några kläder själva, för vi har fått så att det räcker till en hel skolklass!
Vi har förutom kläder fått en bilbarnstol, 2 barnvagnar(!) och grejer som filtar, mjukdjur m.m. Vi är jätteglada över allt vi fått!
Bilden visar några plagg vi fått till Ludde:
Dom här små tofflorna fick Ludde av några kompisar till mig. För det första är dom underbara då dom föreställer två små kor, för det andra är deras huvuden små skallror. Då kan Ludde roa sig själv genom att vifta med fötterna. Dom är lite stora fortfarande, men det ska bli kul att testa dom sen när han är lite större.
Åter igen: Tack för allt vi fått, ni är underbara!
Luddes fullständiga namn
För skojs skull kanske jag ska ta och berätta vad Luddes fullständiga namn blivit. Papperen skulle vara inne senast tre månader efter barnets födelse, och strax innan sista datumet fick jag iväg de. Jag hade inte orken att ta tag i det tidigare på grund av alla behandlingar och läkarbesök, så precis som så många andra papper blev de liggande fram tills nyligen.
Jag hade dock funderat en del på hans namn, men var redan från början säker på vad jag ville att han skulle heta. Tror att jag bestämt mig redan innan han kom ut till och med.. Självklart hade Johnnie en talan, men jag hade mitt förslag klart i alla fall.
Jag har två extra förnamn förutom tilltalsnamnet, och det känns lagom. Johnnie har hela tre, men det känns för mycket.
När jag gav mitt förslag till Johnnie tyckte han att det lät bra, även om han tvekade inför att Ludde skulle få hans namn bland annat. Självklart ska han ha sin fars namn!
Luddes fullständiga namn är:
Johnnie Ludvig Benneth Wallin Wahlström
Johnnie efter sin far, Benneth efter min far(ovanligt namn, och jag tyckte att det vore kul om det vandrade vidare i generationerna) och dubbla efternamn då vi inte riktigt var överrens om vilket han skulle få. Han får ändra sen om han känner för det.
Men här hemma heter han vara Ludde :)
Luddes läkarbesök
Idag åkte jag och mina grabbar in till stan för att Ludde skulle besöka en läkare. Det har inte hänt nåt, utan det är ett vanligt rutinbesök. Är man född för tidigt får man stå ut med några extra besök på sjukhuset! Dessutom pratades det om att Ludde skulle följas lite extra noga med tanke på att han är lite unik (på grund av att han är född mitt i en cancersjukdom).
Ludde skötte sig strålande och det var först på slutet som han blev lite sur. Först kollades vikt, längd och huvudomfång. Kan glatt meddela att han nu väger exakt 5 kg, grabben växer så det näst intill knakar. Han är även 54 cm lång och har ett huvudomfång på 38,1 cm, om någon är intresserad av exakta siffror.
Han följer tillväxtkurvan jättebra och både sköterska och läkare var väldigt nöjda. Han fick en "OK-stämpel" i rumpan som sköterskan uttryckte sig.
Läkaren kollade även hur Ludde följer en med blicken, hur han jobbar med nackmusklerna och andra små tecken på att allt är som det ska.
Ludde börjar bli väldigt stark i nacken nu, och det känns som om krypandet snart knackar på dörren. För bara på några dagar har han lärt sig lyfta huvudet allt bättre.
Läkaren påpekade att han redan var fint musklad och rund och go.
Luddes tillväxtkurva:
För dom som inte läst av såna här kurvor tidigare: Den tjockare, fina linjen visar en helt normal kurva. ovanför den går ett till tjockt streck som inte är speciellt lång än. Det är Luddes nuvarande kurva. Under kan man se en streckad linje, det är Luddes kurva OM han fötts normal tid(den räknas alltså inte).
Lite svårt att förklara, men Ludde ses ju som en månad nu(inte 3 som han är om man räknar från att han kom ut i friska luften).
Lite svårt att förklara, men Ludde ses ju som en månad nu(inte 3 som han är om man räknar från att han kom ut i friska luften).
Läkaren frågade vad vi svarar när vi får frågan om Luddes ålder, då han som sagt räknas som en månad. Jag berättade att vi säger 3 månader, men förklarar alltid hans tidiga födelse. För ska han vara 3 månader på riktigt borde han vara mycket större.
Sköterskan hade vi träffat förut när vi bodde nere på Neo(avdelningen för förtidigt födda småttingar) och hon tyckte att jag såg mycket piggare och friskare ut nu, och vi pratade på lite om hur behandlingen gått. Det känns viktigt för min del att visa dom jag mött under behandlingen att jag mår mycket bättre nu. Många erkänner nämligen att dom undrat hur det gått, då många minns oss eftersom vi haft en så jobbig situation.
Så att ge dom en liten uppföljning genom att visa att jag är mycket piggare, känns bra.
Jag är nämligen själv en sån person som ofta kan gå och fundera på hur det gick med saker och ting. Varesig det handlar om djur eller människor.
Matlagning
Igår när jag skulle laga mat var Ludde väldigt tjurig. Johnnie försökte trösta, men nej. Han blev bara tyst när han fick sitta i min famn när jag gick omkring i huset.
Testade att dra på mig bärselen och stoppa ner Ludde i den, så att jag ändå kunde laga mat. Han blev väldigt nöjd när han fick ha koll på allt som pågick runt omkring.
Maten blev jättegod, en kryddig ugnskyckling och ris. Första gången jag testade de receptet, och blev otroligt nöjd med resultatet. Ludde var nöjd med selen också, och Johnnie var glad över att Ludde blev tyst. Alla är nöjda och glada!
Luddemys
Eftersom jag oftast är uppe rätt mycket under morgonen brukar jag ofta sova rätt länge på förmiddagen. På så vis får Johnnie sova under morgonen och sen när han kliver upp får jag sova lite, och då tar Johnnie över ansvaret över Ludde.
Ludde sover rätt bra under natten numera, men vid 6-8 tiden tycker Ludde att det är hög tid att gå upp. Så man får ingen sovmorgon om inte någon av oss kliver upp och pysslar med grabben.
Idag ville Ludde ha mat vid halv 7, men ville inte somna om sen. Så Johnnie tog över för han skulle ändå upp. Jag somnade och några timmar senare var Johnnie tvungen att sticka iväg då det var problem med lastbilen. Han kom in och la Ludde i sängen med mig, men den pigga lilla gossen ville inte sova utan sprattlade vilt och pratade ständigt. Ingen mer sömn för mig..
Men han är bra fin att ligga och kolla på!
Grattis!
Stort grattis till min kompis Karin och hennes make John som ska bli föräldrar i februari! Ska bli kul att följa den växande magen, och jag håller tummarna för att allt ska gå bra.
Karin gosade en hel del med Ludde när vi var där igår, och han såg ut att stortrivas i hennes famn :) Hon kommer bli en bra mamma!
Det komiska är att jag samma dag som hon berättade satt och funderade på om hon var gravid. Hade varken hört eller sett nåt, men fick känslan. Samma sak var det när Elin och Kemppi kom över och berättade att Svea var på väg. Kanske har ett sjätte sinne? Vilken intressant egenskap att kunna förutse graviditeter i så fall.. haha!
Eftersom jag har Ludde och hon är gravid blev det en hel del snack om ämnet. Kändes konstigt att kunna dela med mig av mina erfarenheter som mor, för jag känner mig faktiskt inte som en mamma. Vet inte om andra mödrar känner samma sak, men jag känner mig inte annorlunda. Det dök upp en liten grabb, men jag tycker inte att jag har förändrats ett dugg!
Eller har jag det?
Hur som helst, åter igen: Grattis Karin och John! Nu ska jag fundera lite på vilket kön jag tror det blir..
Sängmys
Väntar på att Ludde ska somna om så att vi kan återvända in i sovrummet. Jag sov lite igår eftermiddag eftersom jag var så otroligt trött, så jag tog den här matningen som annars Johnnie brukar ta hand om. Vi har inga speciella regler över vem som tar vilken matning, utan den som är piggast får offra sig.
Nog för att jag är mycket piggare nu när behandlingen är avslutad, men jag är oftast bra slut när kvällen kommer ändå. Beror nog helt enkelt på att jag är ovan vid att träna, vara hos föräldrarna dagligen och pyssla här hemma efter flera månaders vila. Dessutom har vi ju en liten Ludde som regelbundet kräver ens uppmärksamhet.
Igår morse tog Johnnie matningen, sen kom han och Ludde in i sovrummet och kröp ner i sängen bredvid mig. Sen spenderade vi nästan hela förmiddagen i sängen med att prata, gulla med Ludde och bara ta det lugnt. Det är fördelen med att vara hemma hela dagarna, man har inga "måsten" utan kan spendera nästan hela dagen i sängen om man verkligen skulle vilja. Nu är jag för rastlös för att kunna det, men ni fattar.
Nä, nu har den lille grabben slocknat här bredvid mig i soffan. Dags att bädda ner honom i hans lilla säng och sen krypa ner bredvid en trött pojkvän.
Sömnproblem
Ludde var väldigt pigg nu på natten så jag avlöste Johnnie så att han fick sova lite. Jag la mig vid 23.30 ungefär, och fick sova fram tills 02.30 då Johnnie kom in och försökte få en sur Ludde att somna i sin egna säng. Inte en chans.. Man måste alltid få honom att somna helt innan man kan placera honom där. Johnnie var även han grinig så för allas bästa var det lika bra att jag tog över.
Nu, efter lite mjölk och massor av försök att få honom att somna, har Ludde slocknat i soffan här bredvid. Så jag ska snabba mig lite med detta inlägg så att jag hinner sova lite innan det är dags med nästa matning.
Det jobbiga är att han vägrar ta nappen emellanåt, den är annars en bra "ljuddämpare". Jag är i och för sig glad om han inte fäster sig allt för mycket vid nappar, då jag anser att det är bättre med tumme eller snuttefilt. Alla har olika åsikter om detta beroende på vad man själv hade som liten.
Jag hade dock inget av detta då jag fäste mig vid långfingret och ringfingret på vänster hand. Vet inte hur det kunde bli så, men goda var dom! :)
Ludde vill oftast inte ha något alls. Ibland när han är hungrig snuttar han tillfälligt på fingrarna, och ibland tar han nappen och snuttar nöjt på den. Men än så länge finns det inget självklart att ta till när han är upprörd och vägrar somna. Man får testa vad som funkar för dagen.
Nu sover båda gossarna sött, skönt! Då är alla nöjda och glada.
På bilden har han tagit nappen, och dessutom min ena arbetshandske som jag tillfälligt placerat i vagnen..
Mitt snitt
Jag har länge tänkt skriva ett ordentligt inlägg om mitt snitt på magen. Bilder från hur det såg ut direkt efter kejsarsnittet, och hur det ser ut nu.
Tänkte även berätta hur jag upplevt allt runt kejsarsnittet och hur det faktiskt känns att ha blivit öppnad. Jag visste inget om detta tidigare, och har aldrig mött någon som genomgått ett kejsarsnitt. Eller i alla fall ingen som berättat om det.
Ska försöka skriva detta inlägg i morgon, för nu ska jag ge mig ut på kvällspromenad!
Napp!
Barnmorskebesök m.m.
Dagen började med ett besök i stan. Jag skulle nämligen träffa min barnmorska och läkare(spec. mödravården) för en så kallad uppföljning. Dom ville stämma av hur det gått med saker och ting efter graviditeten.
Allt har ju gått riktigt bra(tack och lov, behöver inte fler motgångar!) så besöket blev kort. Läkaren hade träffat mig strax innan jag skrevs ut från avdelningen jag låg på efter kejsarsnittet(BB-avdelningen) och var glad över att se mig så pigg. Hon tyckte att skillnaden var väldigt stor, och det är kul att höra!
Hon berättade dessutom att hela avdelningen följde mitt fall, både av intresse och för att dom helt enkelt lider med oss som hamnat i detta elände. En graviditet eller en cancersjukdom kan vara väldigt jobbigt var för sig, och att då lyckas med båda samtidigt..
Hon frågade hur jag mådde psykiskt, och jag berättade som det var. Att jag haft mina djupa dalar men oftast lyckats hålla huvudet ovanför vattenytan.
Jag fick beröm för hur jag hanterat eländet, att mitt positiva tankesätt var min räddning. Har lite svårt att ta till mig av de, för själv har jag ju känt mig som ett nervvrak fram tills för några veckor sedan.
På hemvägen svängde vi förbi mitt tidigare jobb för ett litet studiebesök. Johnnie skulle även hämta några bildelar han fått av min chef.
Hade väldigt blandade känslor när jag klev ur bilen. Självklart var det jättekul att träffa min chef och hans pappa som jag jobbat med så många år, och se gården och djuren igen. Men samtidigt saknar jag som sagt mitt jobb så förbannat mycket, och den saknaden blir ju inte mindre när jag hälsar på där.
Jag önskar att de här eländet aldrig hänt så att jag själv kunnat valt när jag ville gå hem från jobbet. Jag kommer vara sjukskriven i flera månader till, och under den tiden får jag inte jobba.
Längtar tills jag blir friskförklarad, då ska jag jobba! Tills dess får jag se till att umgås ordentligt med Ludde och träna upp kroppen.
Chefen och Johnnie letar bildelar. Johnnie sken som en sol när han lastade in det i bilen!
Vykort
Fick ett så fint kort idag i brevlådan. Det var nämligen barnmorskan som var med under kejsarsnittet som hörde av sig! Det var så många med i rummet när Ludde kom ut(säkert 10 personer!) så jag minns inte henne ordentligt tyvärr. Men skulle jag träffa henne hade jag vetat exakt, har dock så svårt att komma ihåg namn!
Vet inte om ni ser vad som står, så jag skriver det här:
Hej på er.
En hälsning från barnmorskan som var med när lille Ludvig föddes. Fick inte tillfälle att hälsa på mamma Anna som jag lovat innan ni for hem. Pappa och son hann jag träffa några gånger här på Ackis. Ludvig är ju helt bedårande söt och duktig.
Hoppas du Anna har fått komma igång med behandlingen och mår bra.
Hälsningar från KARIN.
Detta visar vilka underbara människor vi har haft och fortfarande har runt oss nu under den här jobbiga perioden. För jag tror knappast barnmorskorna sitter och skriver personliga kort till alla "sina" gravida föräldrar.
Man blir så glad när sköterskor/läkare/barnmorskorna lyser upp och blir jätteglada när man kommer gående. Många rusar bokstavligen fram för att kolla hur det går med Ludde, behandling och min hälsa.
Ludde övar på att krypa!
Igår la vi en filt på golvet som Ludde kunde ligga och sprattla på. Efter ett tags sparkande och viftande lessnade han på att ligga på rygg(lika otålig som mor sin). Placerade honom på mage, och då började han nöjt paddla med benen. Kom dock inte så långt då huvudet var lite för tungt.
Inte heller så smart att hålla tag ordentligt i filten med händerna, samtidigt som man sparkar vilt med benen. Svårt att komma framåt då.. Killar är inte så smarta inte.. :)
Nu närmar sig datumet då Ludde skulle födas, dvs 4 Juli. Ludde är alltså, på sätt och vis, inte född än. Han vägdes i måndags, och då hade han ökat till strax över 3kg. Så han kommer alltså ligga ungefär på normal födelsevikt nu den 4:e.
Myggor
Har varit ute på en liten promenad med Ludde idag. Nu när ryggen börjar bli bättre kan jag "ta ut svängarna" mer och mer, så nu kan jag gå kortare svängar utan att ryggen skriker.
Men det blev bara ca 1 km, för den är ju inte helt bra än. Vill inte riskera att ligga på soffan hela dagen bara för att jag överanstränger ryggen på förmiddagen!
Ludde, som varit hur pigg som helst hela morgonen, sov som en stock i vagnen. Gick dessutom på en skogsväg, men trots lite ojämnt underlag sov han gott. Myggen var dock inte lika lugna, så jag fick försvara oss ordentligt. Ludde har i alla fall ett myggnät som håller dom flesta borta, men jag hade behövt ett jag med. Glömde myggsprayen hemma.
Innan Ludde föddes!
Hittade lite bilder från dagarna innan Ludde föddes. Blev så mycket på en gång att bilderna aldrig nådde bloggen.
Men här kommer dom nu!
Bilder på mig och magen någon dag innan vi åkte in till sjukhuset. Fick allt för svåra ryggsmärtor som gjorde att vi fick åka in akut en natt.
Efter att ha blivit undersökt på sjukhuset visade det sig att Ludde ville ut tidigare än tänkt. Han skulle plockas ut den 13/5, men fick komma ut den 8:e istället då min kropp började förbereda sig inför förlossningen. Med hjälp av dropp stannade förlossningen upp så pass att alla läkare hann delta i kejsarsnittet som planerat.
(På grund av tumören kunde jag inte föda naturligt)
Dagen innan snittet. En liten utflykt från sjukhuset innan allt drog igång..
Myskväll
Avslutade dagen med grillning och myskväll framför tv:n. Grabbarna somnade dock direkt, men de var härligt ändå. Äntligen fick familjen "landa" i lugn och ro, och bara njuta av varandra. Dom stunderna är viktiga under situationer som denna.
Ensam är inte alltid stark, man behöver varandra.
Jag har haft lite svårt att njuta av Luddes närvaro. Det känns hemskt att känna så, och ännu värre att erkänna det. Jag har liksom inte känt att han är min, och att jag har ordentliga känslor för honom. Framförallt dom senaste dagarna har varit svåra, och jag har bara skött honom för att jag måste.
Idag tog det dock ett steg i rätt riktning, för moderkänslorna började kännas allt starkare. Han är så underbar!
Att jag har känt så lite för honom är som sagt jättejobbigt, för vilken mor älskar inte sitt barn? Samtidigt förstår jag att det är svårt att hålla ordning på alla känslor i stunder som denna, när cancerbehandlingen suger musten ur mig både fysiskt och psykiskt. Det är helt enkelt för mycket just nu, och känslorna går så snabbt upp och ner.
Men jag ångrar honom absolut inte, däremot hade jag önskat mig en snällare graviditet och förlossning. Känns som om jag offrat mycket för att få denna lilla grabb, så hur det än är så är han ett litet mirakel för mig. Han klarade sig igenom allt från tabletter till cellgifter, föddes för tidigt och mått prima hittills.
Det som inte dödar, de härdar, brukar man säga. Kanske det stämmer på både mig och lillgrabben.
Trött!
Alla vet att småbarnsföräldrar lätt drabbas av sömnbrist då den lille/lilla gärna håller dom uppe större delen av nätterna.
Ludde ska ha mat varannan timme och matningarna tar ca 30-45 minuter. Alltså blir det inte mycket mer än en timmes sömn mellan matningarna..
Har försökt sova lite nu på dagen, men dels springer sköterskorna här en hel del och dessutom hinner man knappt somna innan man ska upp igen.
Men nån timme här och var har det i alla fall blivit under dagen. Ludde verkar trivas med att sova nära mor sin, och inte i sin lilla korg vi har i sängen. Jag lägger honom i korgen när jag ska vända ryggen till, men annars får han ligga i min säng och sova.
Nu mellan 17 och 18 sov vi en stund, och när jag vaknade märkte jag att han sprattlat upp och lagt sig tätt intill mig. Då känns det synd att behöva kliva upp, men lillen måste ha sin mat så han växer och blir stor.
En del mammor jublar när deras flera månader gamla bebis börjar vända sig själv från mage till rygg och tvärt om. Ludde sprattlar väldigt bra redan nu, och man får ständigt hålla ett vakande öga över honom. Så ska man jämföra med andras barn så verkar Ludde väldigt livlig, har han det efter mor sin kanske?
När han tycker att det är för varmt sparkar han av sig täcket själv, och när han vill ändra ställning fixar han även det på egen hand. En riktigt självgående liten grabb!
Här har han lagt sig på mage själv, ser ut som en liten groda :)
Ludde och jag :)
Idag har Johnnie åkt hem för att pyssla lite hemma, så jag och lille Ludde är ensamma ett tag. Känner mig rätt trött.. inte nog med att han ska matas varannan timme dag som natt, sköterskor/städerskor ska även ränna in och ut hela tiden så man inte får sova av den anledningen!
Har precis ätit frukost, och ja, jag vet att klockan är mycket. Men eftersom jag tar nattmatningen fram till 2 så blir mina nätter något förskjutna. Kliver upp någonstans mellan 9 och 12 för tillfället.
Om en halvtimme ska han matas igen, sen tänkte jag smita ut en sväng för att få lite motion och frisk luft. Ludde får inte följa med ut än på grund av hans känsliga hälsa, så sköterskorna passar honom dom stunder jag och Johnnie vill ut en sväng.
Ludde är så härlig när han får mat. Då ligger han och kikar misstänksamt omkring med sina små, uppspärrade ögon :)
I näsan ser ni den lilla sondslangen som är fasttejpad på hans kind. Hoppas han slipper den snart..
Mätt pojk!
Sädär ja, nu är lilla Ludde mätt och belåten. Han får mat varannan timme, även på natten.
I början hade vi lite svårt med hur vi skulle lägga upp matningarna så att både jag och Johnnie fick sova så mycket som möjligt, men nu börjar vi få ordning på det.
Vi hjälps åt på dagarna, och sen på natten tar jag kl. 12 och 02, medans Johnnie tar 04 och 06. Det är alltså därför jag är uppe just nu :)
Matningarna går allt bättre, men vi har fortfarande en bit kvar innan han kan dricka helt på nappflaska. I början gav vi nästan allt i sonden(en liten slang i näsan som leder mjölken till den lilla magsäcken) men nu äter han ca 50/50 på napp och sond.
Själva sugreflexen utvecklas tydligen rätt sent i graviditeten, det är därför han inte är så bra på det än. Men övning ger färdighet! Han suger allt mer målmedvetet, så nån vecka till eller två så kanske han slipper sondslangen helt.
Nä, nu ska jag krypa tillbaka ner i sängen bredvid mina älskade grabbar!
