Anna - Life is easy if you wear a smile!

Tiden går och nya inlägg här på bloggen uteblir. Tänk så många gånger jag velat skriva ner tankar och händelser men inte haft tid eller lust att starta datorn. 

Jag föredrar att skriva på ett tangentbord eftersom jag klottrar ner så mycket text i mina inlägg. Att skriva på telefonen tar sån tid.. Men det handlar kanske om vana. 

Vi får se hur det går. Inläggen från mobilen kommer garanterat bli något kortare än dom som skrivits via datorn, men dom blir förhoppningsvis av i alla fall. 

 

I helgen som var sprang jag Tjurruset tillsammans med min brors kompis och fästmö. Egentligen skulle även min bror delta, men en vrickad fot satte stopp för det. 

Istället fick han agera mentor, hejarklack och packåsna. 

 

Ni som har lite koll på mig vet att jag länge velat springa detta lopp, men av olika anledningar inte kunnat. 

Men i år blev det äntligen av och jag är så otroligt glad över det. 

Lerigaste Tjurruset på länge säger folk och ja, lerigt var det! Vi tre kämpar höll ihop och det gör det så mycket roligare. 

Tjurruset är ett traillopp som numera finns på flera platser i landet och i olika distanser. Det är känt för sin lera och folk vallfärdar för att få utmana sig själva.

Vi sprang en mil, men det var inte fullt så jobbigt som jag förberett mig på. Man hann nämligen hämta andan vid dom lerigare partierna eftersom man där snarare fick jobba med hjärna och muskler. 

Man fick inte tappa koncentrationen eftersom risken då var att man försvann ner i leran och fastnade. 

 

När det kom till leran tyckte jag att min uppväxt på gård och jobb på mjölkgård var en fördel. Oftast tyckte jag att det var rätt lätt att bedöma var man skulle fastna och inte. Jag har trampat runt i mycket lera ska ni veta! 

Jobbigast för mig var minuterna efter lerdiken och promenad i sjövatten. Kylan från vattnet och leran gjorde musklerna stela och det tog emot enormt mycket när man skulle börja springa igen. Och när man stannade efter målgången. Fy vad kallt det var innan dom torra kläderna kom på! 

 

I det stora hela var det fantastiskt roligt och det var nog därför jag tyckte det gick så bra. Jag njöt hela loppet igenom, trots blåslagna knän och kylan efter målgång. 

Om en månad ska jag, om allt går som planerat, springa Uppsalaruset som är ett liknande lopp. Det ser jag fram emot. 

 

I torsdags, dvs den 8:e mars, tog vi beslutet att låta våran underbara hund Viggo somna in.

Viggo kom till oss av en slump när han var 5 år. Johnnie hade fått avliva sin dåvarande hund och tyckte att det blivit lite väl tomt hemma.

En arbetskamrat till honom erbjöd oss då att ta hans 5-årige jakthund Viggo. Viggo hade blivit sparkad av en älg och ville inte längre jaga, och det var just jakten han var inköpt för.

Vi åkte dit och vårt första minne av Viggo var när han stod på taket till hundkojan och skällde på oss.

Han verkade vara en trevlig hund så han fick följa med hem. Det har vi aldrig ångrat.

 

Han har alltid varit en väldigt pigg och glad hund, men under det senaste året märkte vi att han blev allt stelare. Ett besök hos veterinären visade att han fått artros.

Sen dess fick han äta en svag dos smärtstillande, men vi kom överrens om att den dag han inte längre klarar av vardagen eller inte längre njuter av livet, då är det dags.

Jag trodde faktiskt inte han skulle vara kvar över nyår, men gammelgubben höll sig pigg och glad.

 

Men sen började han få problem med att resa sig inomhus. Utomhus var det inga problem men inne var golvet halare. En natt vaknade jag av att han inte kom upp alls och jag fick hjälpa honom. Det var signalen.

 

Johnnie ringde veterinären och fick tid samma dag. Jag satt länge och klappade Viggo den eftermiddagen och efter en kort promenad åkte vi. Johnnie, jag och Viggo.

Vi hade lite delade meningar om hur Ludde skulle få vara med. Under min uppväxt bland många djur var mina föräldrar väldigt noga att låta oss vara med om vi ville och orkade. Det har hjälpt mig att bearbeta det hela.

Vi gick halva vägen var och kom överrens om att hämta Ludde på hemvägen och låta honom se och klappa Viggo efter själva avlivningen.

 

Veterinären var jätteduktig och allt gick bra. Vi var med hela tiden. När han fick sprutan sa jag "Sov så gott Viggo" och smekte hans huvud tills han somnat in. Johnnie bar ut honom i bilen och på hemvägen rann tårarna nedför mina kinder utan stopp.

När vi hämtade Ludde undrade han varför jag hade Viggos koppel i handen.

Väl hemma satte jag mig på huk och förklarade. Att Viggo var gammal och att vi avlivat honom. Att han var död och inte skulle komma tillbaka. Jag öppnade bakluckan och visade. Ludde tog det med ro men förklarade att han tyckte om Viggo.

 

Den kvällen var hemsk. Jag grät hela kvällen igenom. Egentligen skulle jag på kurs men jag orkade inte. Johnnie och Ludde tröstade. Ludde genom att bädda ner mig i soffan och hålla om mig samtidigt som vi tittade på tecknat.

 

Under helgen har jag knappt velat göra något alls. Allt har känts så meningslöst.

Jag har så många gånger tänkt "skärp dig nu Anna, det är "bara" en hund.." men tyvärr så är det inte så enkelt.

Det är en familjemedlem.

Helt plötsligt märker man hur mycket rutiner man skaffat kring honom. Småsaker som man knappt tänkt på tidigare.

Man märker hur mycket man saknar alla dom där grejerna man förr kunde irritera sig på. Håriga kläder, att nästan bli omkullsprungen när man öppnar ytterdörren, att ständigt känna sig iaktagen när man hanterar ätbara saker.

Man märker hur stor plats han tagit i vår familj. En plats som nu gapar tomt.

 

Varje gång jag kliver in i hallen hugger det till i hjärtat av sorg när ingen hund glatt kommer studsande för att hälsa. Ingen hund ber om mat morgon och kväll. Ingen hund ber om mer mat när husse kommer för att kolla om man kan lura till sig ett mål till. Ingen följer mig som en skugga.

 

Vi har så mycket fina minnen efter den hunden.

Som gången han smet över till grannarna och snodde en limpa dom lagt ut till fåglarna, en limpa han sen glatt kom studsande med. Eller gången han smet in i vår andra grannes garage och åt kattmat. Han lämnade ytterst sällan trädgården, men några gånger hände det.

Alla gånger han la sig mitt i blomrabbaten. På ett sätt irriterande, men samtidigt lite charmigt. Alla promenader. Hans sätt att nästan släpa mig bort från hemmet men sen knappt vilja gå hem, oavsett hur lång promenaden varit.

Hans sätt att näst intill göra en kullerbytta för att sedan glatt ligga och skrubba ryggen mot marken en lång stund.

Hans snälla ögon. Hans mjuka hängöron som fick honom att se ut som en stor valp. Alla gånger katten stått och tvättat hans öron så att dom flaxat till vid varje slick.

Allt bus. Alla gånger han kom studsande fram till bilen när man kom hem. Alltid lika glad, mot allt och alla. Världens snällaste hund.

 

 

 

 

Efter ett rätt långt träningsuppehåll är jag nu äntligen igång igen. Uppehållet kom av att jag hade en förkylning i kroppen och tiden räckte inte till under december.

December var för mig en fullspäckad månad, precis som för många andra. Men ändå så hann jag njuta av lugnet och den härliga julstämningen.

 

Nu är Januari här och det är dags att ta tillbaka rutinerna igen efter ledigheten kring jul och nyår. Nog för att det är skönt med ledighet, men det är härligt att få in rutinerna igen och återgå till vardagen.

I år hade jag möjlighet att vara ledig ovanligt mycket runt årsskiftet, något jag verkligen behövde. Sista veckan innan jul var jag helt slut i både kropp och huvud.

 

Isen ligger stadigt på många sjöar nu och jag har åkt så mycket jag hunnit sen vi vågade oss ut på det något opålitliga underlaget. Men när man väl märkte att isen höll, då var det bara att åka!

Första svängen var helt underbar, solen var påväg ner och isen var nästan helt fri från snö. Nu i helgen hade dock lite snö fallit, men det gick ändå bra. Lite mer motstånd, men det får man se som lite extra träning.

 

I helgen som var åkte vi på Vendelsjön och tog oss bort till Örbyhus Slott, en tur på nästan 13 km. Fredagen innan besökte jag dessutom gymmet, så nu har jag en fin träningsvärk. Dom närmaste dagarna får kroppen vila, men redan nu är jag sugen på mer träning.

 

Livet rullar på i en rasande takt och plötsligt så tog vi klivet in i November. Jag tyckte att det nyss var September..

Vädret är inte det mest uppiggande just nu. Moln, regn, lera och allmänt slask. Och för att inte tala om mörkt.

Då är det inte konstigt om man känner sig lite omotiverad och trött. Jag har kommit av mig lite med det mesta, den här tiden på året känns mest som en transportsträcka mellan en vacker höst och en kylig vinter.

Träningen känns inte riktigt rolig, odlingssäsongen är slut och är inte hästarna superleriga när man ska rida så har en hästsko åkt av i hagen.

Nu låter jag nog superdeppig, men man kan inte vara på topp jämt! Hoppas på en fin vinter så att jag antingen kan åka längdskidor eller långfärdsskridskor, helst båda. Och snowboard, det var flera år sedan nu.

 

Tröttheten har smugit sig på igen också, men det beror nog på en kombination av bristen på ljus och nytt jobb(eller rättare sagt: Samma jobb men nya uppgifter). Efter våra något körigare dagar på jobbet brukar jag vara helt tom i huvudet. På kvällarna är jag trött men det känns ändå som om jag har det mesta under kontroll i vardagskarusellen.

Jag har kommit på den kloka idén(efter tips från instagram) att laga mycket av maten under helgen eller när Ludde somnat på kvällen och sen äta matlådor under veckan. Låter kanske dötrist, men det är otroligt skönt att slippa ställa sig vid spisen efter heldag på jobbet, lämning och hämtning på dagis m.m.

Värma mat, äta - Klart! Massor av tid över för lek med Ludde, städning, träning..

Ska kanske tillägga att jag försöker laga så mycket ordentlig mat som möjligt - och så lite halvfabrikat som jag bara kan. Och som alla nog vet brukar mat lagad från grunden ofta ta lite längre tid än att steka köttbullar, och då är det skönt att syssla med den typen av matlagning när det finns mer tid och ork.

 

På fredagar jobbar jag som vaktmästare för att fylla ut min tjänst till heltid(vilket jag säkert nämnt några gånger i tidigare inlägg). Därför känns ofta torsdagarna som fredagar eftersom jag tycker att det är roligt att vara vaktmästare. Härliga jobbarkompisar, frisk luft och fysiskt arbete. Passar mig fint och är en bra start på helgen.

 

Ska jag vara ärlig så hade jag tänkt skriva ett mycket djupare inlägg idag. Kändes som om jag hade så mycket att fördjupa mig i angående cancern och hur allt känns nu. Problemet är att när jag skriver inlägg så vet jag aldrig åt vilket håll det bär. Ibland, när jag bara ska skriva ett snabbt och enkelt inlägg, halkar jag in på djupa ämnen och kan aldrig sluta skriva.

Sen har vi dessa inlägg. Dom som var tänkta att bli djupa och seriösa men som bara handlar om vardagen i slutändan. Jag vet liksom inte hur jag ska börja och tänker att jag ska göra en snygg styrning in i ämnet jag planerat att skriva om. Nu börjar klockan bli mycket och jag måste ta en snabbdusch innan läggdags. Trampade lite på cykeln framför tv:n nyss, inte för att jag egentligen ville utan för att jag vill hålla igång kroppen.

 

Sådär ja. Ett helt vanligt vardagsinlägg ordnat. Inte alls som planerat, men bättre lycka nästa gång!

 

 

 

Fick sån lust att uppdatera bloggen, så nu är jag här igen.

 

Livet rullar på. Börjar komma in i mina nya arbetsuppgifter på jobbet. Kämpar fortfarande med flera barns namn, men det blir bättre och bättre. Namn är inte min starka sida, tyvärr inte ansikten heller...

 

Jobbar som barnledare 4 dagar i veckan och fredagarna spenderas ute på kyrkogårdarna. Skönt att komma ut i friska luften efter några dagar inomhus och avsluta arbetsveckan med lite fysiskt arbete. Med barnen är det mest min lilla hjärna som blir trött.

 

Vi har under några veckor haft en stegräknartävling på jobbet. Vissa i arbetslaget gillar det, men många suckar uttråkat. Jag älskar sånt! Tävlingsmänniskan i mig vaknar till liv och jag kastar mig in i tävlingen med liv och lust.

Tyvärr ställde en saftig förkylning till det så att två arbetskamrater fick ett onödigt stort försprång som jag sedan inte kunnat ta igen, men jag kan nöja mig med en tredjeplats.

Denna lilla tävling har inte bara hållit min motivation för träning på topp, utan också lärt mig se luckorna i vardagssysslorna. Man hinner ta en snabb promenad på 15-30 minuter eller jogga på löpbandet medans maten står i ugnen 12 minuter.

Bäst av allt har varit att jag tagit mig i kragen och gjort verklighet av en dröm jag haft. Att börja cykla till jobbet. Ja, ni läste rätt. Jag har länge drömt om att kunna cykla till jobbet.

Tidigare har jag varit beroende av bilen både av lathet och att jag använt den i jobbet. Vi har nämligen 4 kyrkor i församlingen och som vaktmästare blir det mycket åkande emellan.

Sen jag börjat som barnledare håller jag till i Kyrkans Hus, vilket innebär att jag inte längre behöver ha bilen till annat än att ta mig till och från jobbet.

Målet är att cykla minst 2 gånger i veckan, men hittills har det blivit 1-2 gånger per vecka. Väder, veckohandling och planer efter jobbet har satt stopp för mer.

 

Ludde älskar min idé att börja cykla mer. Det har till och med blivit tjafs på morgonen över det.

"Ska vi cykla idag?"

"Nä, idag åker vi bil"

"Men mamma, jag VILL cykla!!"

"Men det spöregnar ju ute!?"

"Men jag vill cykla ändå!!"

Efter lite tjafs och gnäll ger han sig och accepterar att vi ska ta den tråkiga bilen.

Sen cyklar vi förbi dagis för att lämna Ludde och fortsätter jag till jobbet som ligger ca 5 minuter bort. En snabb dusch, nya kläder och sen jag jag redo för en ny dag. Pigg och glad.

 

Vad händer mer i mitt liv just nu?

Inte mycket som är värt att skriva. Jag njuter mest av livet och allt jag får uppleva.

 

Bilden togs under morgonen idag. Bakom Films Kyrka brukar dimman ligga tät under hösten, och idag var inget undantag.

Idag åkte jag, Johnnie och Ludde på en så kallad skrotmarknad. Inte den typen av marknad som säljer godis,smycken, tröjor och korv, utan en marknad full av reservdelar, gamla cyklar m.m.

 

Ludde kollar leksaker, Johnnie kollar reservdelar och jag på allt annat. Vi tog ut pengar innan vi åkte men jag tänkte inte så långt som att försöka hålla mig till låga belopp på sedlarna.

På marknaden hittade jag snabbt på en sak jag ville ha, eller rättare sagt: en sak att ge till min mor. En äldre, glad farbror berättade att han ville ha 50 kr och började packa in den i papper.

Jag räckte fram min femhundralapp och han började leta växel, men förgäves. Normalt skulle nog säljaren tagit tillbaka varan, men lagt den åt sidan så att jag skulle kunna komma tillbaka och köpa den senare när jag betalat med sedeln någon annanstans och på så vis fått fram mer lätthanterliga sedlar.

Men mannen säger, utan någon längre betänketid: "Äh, ta den här och kom tillbaka senare när du betalat med sedeln någon annanstans och skaffat dig en 50-lapp. Jag litar på dig"

Han räcker mig påsen och ler varmt.

Jag lovar att återkomma och vi går vidare. I handen håller jag påsen med varan.

En kort bit längre bort hittar Ludde en bil han vill ha. Säljaren vill ha 10 kr för den. Jag förklarar att jag inte har några småpengar utan endast en femhundring än så länge och gör mig beredd på att fortsätta vidare om växel inte finns.

Mannen ler mot Ludde och förklarar att det är hans sons leksaker, men att Ludde kan få den. "Jag gör upp det med min son sen" fortsätter han. Jag blir helt paff och samtidigt väldigt glad. Tackar flera gånger innan vi går vidare.

 

Senare återvände jag till den äldre mannen och gav honom 50-lappen precis som vi gjort upp. Tackade dessutom för förtroendet.

Såhär i efterhand skulle jag ha velat förklara för honom att han gjort min dag och hur mycket jag uppskattade meningen: "Jag litar på dig". Det betydde nog mycket mer för mig än han kan ana.

Dessutom hade jag velat berätta för leksaksförsäljaren att Ludde älskade leksaken och att han o hans kusin lekt med den hela eftermiddagen.

 

Människor som dessa två växer inte på träd och dom ger mig hopp om mänskligheten. Så små saker i grund och botten, men för mig betydde det enormt mycket.

 

Jag blir väldigt glad för småsaker. Någon som håller upp en dörr, någon som ger mig ett varmt leende i mataffären eller någon som tackar vid ett möte i trafiken. Kanske för att det är saker man inte kan ta för givet.

När någon gör något för mig som jag uppskattar så försöker jag ge tillbaka. Ett tack i dörrhålet, ett lika varmt leende tillbaka i mataffären eller en glad vinkning i trafiken.

Ett leende eller liknande gör så mycket, och det varken kostar eller tar tid. Samtidigt som det kan göra någons dag. Ha det i åtanke nästa gång du handlar mat.

 

Det är inte alltid så lätt att få ihop vardagen, alla med barn känner nog igen detta. Det ska hämtas och lämnas på dagis, mat ska handlas och lagas, det ska tränas, läsas sagor och många av oss jobbar dessutom större delen av dagen.

 

Jag försöker klämma in träning så ofta jag kan. En timmes löprunda, en tur med cykeln(med eller utan Ludde) eller ibland lite styrketräning på inne- eller utegym. Allt beroende på hur dagen artar sig och hur sambon jobbar.

 

Igår hade jag tänkt springa en sväng, men efter maten hann jag inte innan sambon skulle åka till jobbet. Suget efter att träna fanns kvar så jag körde ett eget träningspass i trädgården när Ludde somnat.

Endast fantasin sätter gränser och jag släpade fram ett tungt spett, ett däck, en lagom tung sten och en slägga.

Varför köpa dyr utrustning när jag har ett helt gym hemma?

 

Man kan säga att jag hade min första riktiga arbetsdag på min nya post igår. Som jag skrev häromdagen så har jag fått fast anställning åt Svenska Kyrkan nu, efter en tids vikariat på en och samma arbetsplats.

Jag har varit lite här och var då dom skrapat ihop lite timmar på olika ställen inom församlingen i hopp om att få ha mig kvar. Allt började med ett vikariat som vaktmästare när min vän skulle vara mammaledig, sen har det bara rullat på. Med tiden har jag visat min flexibla sida vilket cheferna verkar ha gillat, och därför har dom valt att ha mig kvar, fast att ingen fast tjänst funnits.

Tur har jag haft också eftersom folk har varit sjukskrivna, föräldralediga och liknande. Har hoppat likt Super Mario mellan vikariaten.

Men nu är jag alltså fast anställd eftersom en person i arbetslaget valde att säga upp sig. Men det är inte som kyrkvaktmästare vilket dom flesta nu vant sig vid att jag är, utan som barnskötare i församlingens barnverksamhet.

 

Församlingen har öppen förskola(Kyrkis) dit föräldrar kan åka med sina småttingar för att fika, leka m.m Man kan även åka dit för att få sina barn vägda en gång i veckan. Utöver det har vi barngrupper i olika åldrar, två pyssel- och lekgrupper och två körgrupper.

(skulle det låta intressant kan man hojta till, det finns några platser kvar)

 

Som sagt, man kan säga att jag hade min första riktiga arbetsdag igår. Egentligen inte då det var några arbetsdagar sedan jag bytte arbetsuppgifter, men det var igår barngrupperna drog igång på riktigt.

Min lilla ärthjärna fick jobba hårt. Inte nog med tempot, man ska även lära sig alla namn och ansikten. Är man uppväxt här så har man ofta koll på människor åtminstone lite, men jag som är inflyttad måste lära mig känna igen barnen och deras namn från grunden.

Gårdagen gick bra, på den korta tiden hann jag glädja barnen med att rita enhörningar plus att jag fick en teckning.

Idag har det också gått bra, vi har härliga barn i grupperna!

 

Har aldrig tidigare jobbat med barn så detta blir intressant. Jag hade inte gett mig in på detta om jag inte trott att det skulle bli kul, så jag klev in i min nya tjänst med nyfikenhet och en hel del idéer.

 

Jag saknar fortfarande "mina" kor och mitt förra jobb då jag gillar att jobba hårt, självständigt och utomhus. Jag gillar dock utmaningar och att lära mig nya saker, och detta är som sagt något helt nytt. Jag gillar gemenskapen i arbetslaget och nu när jag har Ludde är det skönt med fasta arbetstider. Nära till jobbet har jag också.

Jag är helt säker på att jag, Carol och alla "våra" barn kommer att ha riktigt roligt tillsammans!

 

 

 

 

 

Upptäckte precis att mitt senaste inlägg skrevs i början av juni! Tiden går fort när man har roligt.

 

Jag har haft en underbar sommar. Besökt min syster i Smögen där hon jobbat hela sommaren, vandrat en bit av Höga Kustenleden och varit på Gotland. Dessutom har jag pysslat massor med mina odlingar, ridit mina hästar och njutit av livet.

 

Nu är hösten här och jag, liksom så många andra, välkomnar alla rutiner som åter börjar infinna sig. Sommaren med dess ledighet må vara härlig, men rutinerna försvinner totalt.

 

Sen jag skrev senast har jag dessutom fått fast jobb åt Svenska Kyrkan. Kommer att ha en hel del nya uppgifter och jag är väldigt förväntansfull.

 

Känns som om jag har MASSOR att berätta men tiden finns inte just nu. Klockan är mycket och jag måste sova..

Får ta mig i kragen och återkomma inom kort!

 

På bilden ser ni mig och min lilla familj när vi var på Gotland. Det blåste halv orkan men en snabb liten bild med självutlösaren hann vi ta innan mobilen tippade i blåsten.

 

 

 

 

Plötligt händer det: Ett nytt inlägg!

Jag har varit sugen på att uppdatera bloggen länge, men livet kommer emellan.

Ni vet hur det är. Jobb, matlagning, handla, tvätta, diska, städa, rensa ogräs, tvätta bilen, rida.. Ja, ni fattar.

Tanken har slagit mig att jag borde uppdatera från mobilen men innan jag ens har försökt så har jag gett upp den idén. Att sitta och skriva långa texter på mobilen är inte speciellt roligt. Brukar tröttna efter andra meningen i ett sms.

 

Men nu är jag här, och ska väl kunna klottra ner några rader innan jag måste gå och lägga mig. Ligger lite minus på sömnkontot så jag försöker komma isäng ännu tidigare än normalt.

 

Andra halvan av maj har varit fullbokad. Känns som om allt händer då!

Nu har jag inte fullt lika mycket uppskrivet i kalendern så jag kan pusta ut lite innan semestern börjar. Känns dock som om den kommer vara fullbokad med aktiviteter i år.

Jätteroligt på ett sätt, men samtidigt så gillar jag att ha lite luckor så att man kan ta det lite lugnt.

 

Helgen vi precis lämnat bakom oss var en sådan helg då jag inte haft en lugn stund. Ni som följer mig på instagram har hängt med lite i svängarna, för er andra kommer min helg här:

 

I fredags jobbade jag halvdag. Åkte hem, packade klart och hakade på husvagnen efter bilen. Hämtade upp Min syster och far för att sedan åka norrut. Det var dags för cykelloppet Siljan Runt!

Det var ett bra val att ta husvagnen, lördagens morgon och förmiddag var nämligen regnig. Husvagn är trevligare än tält då.

Jag och min syster cyklade kortaste sträckan som är 7 mil. Trots regn under hela loppet kände jag mig stark och pigg. Vi kom i mål på en bättre tid än förra året, ca 3 timmar och 10 minuter.

 

Vi duschade, tog på oss torra kläder och kröp ner i husvagnens mysiga säng i väntan på pappa och brorsan som cyklade 16 mil.

När alla var klara styrde jag ekipaget hemåt igen. Strax innan 9 på kvällen parkerade jag hemma. Sov som en gris den natten, mör efter att ha kört upp, cyklat och kört hem.

Premiär för mig när det kommer till att köra med husvagn, och jag måste säga att jag är väldigt stolt över min insats! Att köra med släp av något slag är en av ytterst få saker som jag känner mig bra på, kanske för att så otroligt många är helt värdelösa på det?

 

På söndagen väntade jobb. En gudstjänst och en urnsättning. Kunde pusta ut något under eftermiddagen.

 

På måndagen åkte jag och mamma till Strömsholm för att besöka hästtävlingarna där. Väl hemma igen åkte jag med Ludde till min syster som skulle vara barnvakt och sen fixade jag mig inför kvällens dans i parken.

Höll mig städad men kom sent i säng, upp skapligt dagen efter för att åka med familjen på slottsvandring.

Ludde skötte sig exemplariskt under hela vandringen, stolt mamma! Han tyckte att det var väldigt spännande och roligt, och jag kan bara hålla med.

 

Sen byggde vi klart odlingstunneln innan det var dags att åka hem och äta, duscha och sova.

 

Jag gillar kontrasterna i mitt liv just nu. Att på en helg cykla 7 mil i regn, åka hem och ha gudstjänst och urnsättning, åka till Västerås för att kolla på hästar och sedan delta i en slottsvandring med familj och son. Sen avsluta helgen med växthusbygge.

Jag tycker att mitt liv är otroligt omväxlande och spännande just nu. Och vill ja ha lugn och ro sätter jag mig i trädgårdslandet och rensar ogräs.

 

Kroppen är stark, sommaren har precis kommit och jag njuter av livet.

 

Nu är jag där jag vill vara.

 

 

 

 

 

Sista april. En dag som vanligtvis handlar om brasor, fest och folk.

Tanken var att vi skulle åka till den vanliga samlingsplatsen för oss grannar. Där brukar vi grilla, umgås och elda en brasa den här tiden på året.

Men när det började närma sig att åka hemifrån bestämde jag mig för att stanna hemma istället. Humöret var i botten och jag hade verkligen inte lust. Så istället för att stå där och vara osocial så gav jag mig ut på mountainbiken istället.

 

Jag var ute en bra stund och trampade omkring på små steniga stigar i skogen. Lyckades göra en snygg vurpa också, måste ha varit många år sen jag senast åkte omkull på en cykel så det var väl dags. Cykeln spårade i dom djupa, befintliga spåren och omkullåkningen var ett faktum. Valde dock ett ställe med enbart gräs, jord och lera, så det gick över förväntan.

Annars är det mycket sten på stigarna, och jag jobbar för fullt med att lära mig ta mig fram över stock och sten. Första gången jag gav mig ut på favoritstigarna vågade jag inte ha fart och cykeln kom knappt fram, men jag lär mig. Kanonträning för balans, koncentration, snabba beslut och muskler.

 

Idag blev det ingen musik i öronen, och det var jag väldigt glad för när jag väl trampade omkring där i skogen. Fåglarna kvittrade helt underbart och det låga humöret höjdes både av det och av träningskicken.

 

På förmiddagen idag jobbade jag i kyrkan och sedan åkte jag hem för att byta om, äta och åka vidare till stallet.

Ludde var lite tjurig när jag kom hem och ville absolut följa med mig till stallet och rida. Vanligtvis är det något han säger för att på något vis övertala mig att han ska få följa med till gården, och i själva verket vill han inte rida utan bara leka.

Men idag var han bestämd, han ville rida. Han fick följa med, tänkte ändå inte göra något mer än mocka stallet, klippa en bagge och gå en sväng med Bullen som varit lite hängig på grund av pälsfällning. Vi är rätt säkra på att han saknar sin kompis Skruttan också, som varit iväg och tränats av en duktig tjej i Västerås. Men snart kommer hon hem, så han får hålla ut några dagar till.

 

Hur som helst, Ludde följde med och höll fast vid sin önskan att få rida. "Ja ja" tänkte jag, van vid att han ändrar sig. Han har aldrig ens velat sitta på en häst. Han tycker att dom är stora och läskiga.

Väl i stallet frågade jag igen. Han ville fortfarande.

På med hjälm och han fick ett grimskaft, sen traskade vi ut i hagen. Hästarna tittade nyfiket när vi kom gående, sen stegade dom fram och hälsade på oss.

Vi tog med Bullen ut ur hagen och jag frågade en sista gång. Japp, Ludde skulle rida. Jag lyfte upp honom på Bullens rygg och till synes vant kastade han över sitt högra ben så att han satte sig rätt direkt.

Vi skrittade sedan en sväng. Jag höll i Luddes arm hela tiden då man aldrig vet vad som kan hända. Bullen må vara lugn och van, men är samtidigt en riktig fjomp. Spelar rädd för allt, jämt!

 

Men idag gick han så snällt och Ludde såg så glad ut, men samtidigt lugn. Under promenaden red han i flera omgångar och varvade med lite löpning för egen maskin.

Varje gång jag satte honom på Bullen rygg och vi började gå, undrade han varför det gungade så. Jag förklarade att Bullens långa ben skapade gungandet.

 

När vi kom hem var han mycket stolt, men samtidigt utstrålade han någon form av lugn. Som om han inte gjort annat fast att det var hans första ridtur.

 

Efteråt hjälpte han mig att mocka stallet. Han tog sin rätt stora lastbil, skottade på dynga och körde ut på dyngstacken. Min pojk är en driftig och hjälpsam kille!

 

Så var helgen över igen. det känns som om jag hunnit med massor, fast ändå inte. Tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd i alla fall. Jag har alltid mina "Att Göra-listor" och enligt den har jag inte hunnit mycket, men jag har istället gjort sånt som jag mår bra av och tycker är roligt. Och att ta det lugnt finns inte på min lista, men behövs ändå ibland.

 

Vi här i norra Uppland har haft tur med vädret så jag har verkligen tankat d-vitamin. Både under ridturer och på löprundor.

Knäna känns bra så det har blivit en del löpning den senaste tiden. Det är en motionsfom jag verkligen älskar, oavsett årstid. Lite kämpigare på vintern, men har man rätt utrustning fixar man det med.

Nu när vårsolen ger energi blir jag extra sugen på att ränna runt i skogen på mysiga stigar. Löpning må vara jobbigt, men det är det jag gillar. Jag älskar att köra slut på mig själv ordentligt, och det är så enkelt under en löptur. Har man dåligt med tid, spring en kort runda i ett tempo som får rådjuren att knappt reagera när du blåser förbi. Gott om tid? Då kan man ta en lång, skön sväng i lagom tempo.

Löpning är så enkelt, samtidigt som det finns massor att lära sig och jobba på. Man behöver bara ett par bra skor och sköna kläder, så det är ingen dyr sport heller.

 

Jag gillar att testa olika sporter och motionsformer, men återkommer alltid till vissa. Är man småbarnsförälder, hästägare och dessutom tillsammans med en åkare, då måste man vara flexibel för att få allt att gå ihop. Det blir mycket träning på egen hand, då man får ge sig ut när man får möjligheten. Inte lätt att planera att träna med andra när jag inte vet exakt när sambon kommer hem till exempel.

Men att träna själv är oftast inget problem. Jag är lite av en ensamvarg och gillar ensamheten för det mesta.

Att kunna gå in i min bubbla, fokusera på mig själv och inte behöva ta hänsyn till andra.

Men med det sagt betyder det inte att jag inte gillar sällskap ibland! Att träna med andra kan vara väldigt givande. Någon att prata med, en person som kan hjälpa till att dra upp hastigheten och någon som gör att jag känner mig säker.

Efter det så kallade joggingmordet har jag blivit lite rädd för att jogga ensam på vissa ställen. Då är det skönt med sällskap.

 

I fredags sprang jag en sväng när solen var påväg ner. Det var en fröjd att vara ute just då och löpningen gick riktigt bra. Bra musik i öronen piggar upp när man börjar bli lite trött i benen.

Jag har väldigt blandad musiksmak och det märks verkligen i min spellista. Imagine Dragons, Sabaton, Linkin Park, Ariana Grande och Anton Hagman för att nämna några. En del gamla, en del nya. Den röda tråden är den fartiga, uppiggande melodin. Inga tröga låtar där inte.

Några låtar lyssnade jag mycket på när jag hade cancer. Nu när jag är frisk håller dessa låtar mig motiverad, eftersom dom lockar fram känslorna jag hade då. När jag hör dom minns jag varför jag kämpar på framåt.

 

Dagarna rullar på och vi är redan i mars! Då och då får vi riktiga vårdagar men dom klassiska bakslagen kommer som ett brev på posten.

 

Tidigare idag kände jag mig sugen på att skriva ett nytt inlägg här, och det kändes som om jag hade massor att berätta. Men nu, när jag väl sitter här, är jag helt tom i huvudet. Samma sak varje gång.

 

När jag och Ludde kom hem efter jobb och dagis åt vi lite lasagnerester innan vi begav oss till stallet. Mamma är/har precis varit magsjuk så vi höll oss ute i stallet(hästarna står på föräldrarnas gård, om någon missat det).

Magsjuka är verkligen inte kul, det vet jag. Men jag måste säga att jag älskar folks reaktioner när sjukdomen kommer på tal.

Tänk dig att du och dina arbetskamrater sitter i fikarummet och pratar. Plötsligt framgår det att en av personerna har ett barn som precis varit magsjuk. Man kan riktigt se skräcken i folks ögon när dom inser att bacillerna kan komma flygande genom luften vilken sekund som helst.

Det är då man inser att vi lever i ett (sjukdomsmässigt) förskonat land. Magsjuka går ju trots allt över väldigt fort, om man till exempel jämför med förkylningar som man kan kämpa mot i flera veckor.

Och så har vi det klassiska illamåendet som man känner efter att ha träffat någon som kan ha smittat en. Detta även om man inte ens är smittad..Är det inte lite komiskt?

 

Vi har varit ovanligt friska länge nu, så jag räknar med att vi får något härligt innan sjukdomsperioden lugnar sig. Hela februari, eller VABruari som småbarnsföräldrar brukar kalla månaden, var vi friska.

 

Hur som helst, vi åkte till stallet och mockade i vanlig ordning. Ludde kan rutinerna nu och hjälper gärna till. Han kan till och med bli arg om jag råkar ta något av det han vill mocka ut. Han mockar, ströar, delar ut hö och sopar golvet.

Idag ville han även hjälpa till att ta in hästarna. Jag hade tänkt ta alla 3 på en gång eftersom det funkar så bra med dessa hästar, men fick ändra på planerna för Luddes skull.

Min häst Skruttan "går i skolan" hos en tränare i Västerås för tillfället, så vi har bara 3 hästar kvar hemma just nu. Det går utmärkt att ta alla 3 samtidigt, Bullen på höger sida och ponnyerna på min vänstra.

När vi hade dom förra ponnyerna kvar hände det att jag till och med tog 4 samtidigt. Smidigt med väluppfostrade och snälla hästar!

 

Eftersom Ludde ville leda Bullen tog vi honom ensam först. Ludde ledde men jag assisterade. Bullen må vara snäll, men man vet ju aldrig.

Ludde var sen nöjd med sitt stalljobb så jag tog in dom sista två.

 

Lite mys med lammen hann vi med också. Årets första födsel resulterade i trillingar, vilket självklart ställde till lite problem. Tackan var duktig men hon hade inte alls mjölk för alla så en av lammen bor i föräldrarnas kök för tillfället. När den blivit lite starkare ska den få flytta ut igen.

Jag hade visat bilder på lammen för Ludde, så han visste att dom kommit. När han nu klev in i lösdriften blev han helt till sig över dom små liven. Jag fick dock påminna honom regelbundet att röra sig lugnt och prata tyst. Tackan blev nämligen nervös när vi var där.

Ludde fick klappa lammen lite och sen gick vi. Lite pyssel med den övriga fårflocken blev det innan vi gick ut från lösdriften.

Ludde har alltid haft stor respekt för djuren men nu vågar han gå in till fåren själv. Under uppsikt såklart. Han gillar fåren, det beror nog på deras behändiga storlek. Kor och hästar är lite väl stora.

 

Vi avslutade vistelsen med att hämta ägg från hönshuset. Ludde älskar att plocka ägg. Jag med för den delen, den sysslan blir aldrig tråkig!

 

När vi sedan började rulla hemåt tänkte jag på vilken rik uppväxt Ludde får. När Ludde föddes ville jag verkligen ge honom åtminstone en gnutta av den härliga uppväxt jag fått.

Jag och mina syskon växte upp på en mjölkgård och fick delta mycket i sysslorna.

Ludde vill så gärna hjälpa till, och även om det inte blir som jag vill ha det alla gånger så måste jag ändå uppmuntra viljan. Om jag ständigt hindrar honom eller gör jobbet åt honom kommer han aldrig vilja hjälpa till igen.

Det har hänt att han tappat ett ägg i backen och liknande, men det gör inget. Sålänge han inte gör det för att vara elak så.

 

Jaha, vad händer annars?

Jag har börjat springa igen, och knäna känns än så länge strålande. Gym, cykling och promenader i all ära, men få saker slår en riktigt härlig löprunda!

Odlingssäsongen har börjat här hemma. Kunde inte hålla mig så jag har sått chili, paprika och jordgubbar redan. Dessutom har jag och mamma börjat odla kastanjer för skojs skull. Det var mamma som började fundera över att försöka odla, så jag forskade fram bra metoder.

Dessutom fixade jag en hink(!) kastanjer åt henne efter att hon bett min plocka några. En av kyrkorna har två träd alldeles bredvid.

Jag började kalla henne för "Crazy kastanje-Lady" men efter att själv ha hakat på hamnade även jag under denna titel. 10 stycken har jag just nu som grott. Johnnie är orolig att jag tänker plantera alla i trädgården.

 

Idag är det fyra år sedan jag fick mitt cancerbesked. 4 år! Tiden går i en rasande fart.

 

Tiden går och alla minnen från 2013 bleknar allt mer. Men trots det berör cancern mig fortfarande väldigt mycket. Ibland när ämnet kommer på tal och jag berättar om min tidigare diagnos kan jag få tårar i ögonen, detta trots att jag berättat min historia så otroligt många gånger.

Jag har avdramatiserat ämnet så mycket jag kunnat och jag kan till och med skämta om det. Trots det så är det ett så otroligt starkt ämne, varesig jag vill det eller inte.

 

Men trots detta vill jag att folk ska kunna prata om det. Med mig eller om mig, jag vill inte att folk ska vara rädda att trampa på ömma tår.

Jag har till och med skojat om det faktum att jag inte kan få flera barn. Det är på ett sätt ett väldigt känsligt ämne än idag, men det går framåt och jag har kommit långt i arbetet att acceptera detta.

Att skoja om det är helt enkelt mitt sätt att skaffa mig en distans till det svåra. Det är mitt sätt att se på det med andra ögon. Ni vet hur jag är vid det här laget, försöker se något positivt med allt som sker.

 

Jag har fått en otroligt klok liten kille. Han har energi, tänker och funderar mycket, har en elefants minne(dvs otroligt bra) och har sinne för detaljer. Det är helt fantastiskt att se honom växa upp och utvecklas. I vår fyller han 4.

Den lilla 2-kilosklumpen har blivit stor.

Cancern var ett riktigt elände, och än idag kommer det stunder när ett ljud, en doft eller en syn får mig att minnas vad jag gått igenom. Det går som en obehaglig rysning genom kroppen.

Det är som dom säger på reklamen: "Vart än cancern har suttit så når det hjärnan tillslut" eller något i den stilen. Cancern är numera mitt lilla hjärnspöke som hemsöker mig då och då. Det blir dock allt längre perioder emellan dessa gånger.

Men även om diagnosen varit svår så gav den mig så mycket. Jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv och min omgivning. Jag kan se saker på ett helt annat sätt och kan förstå andra så mycket bättre.

Dessutom uppskattar jag vardagen mycket mer än förr. Jag har blivit en väldigt tacksam person.

Igår sa en äldre dam detta till mig: "Man ska vara tacksam för denna dag, morgondagen har man nämligen ingen garanti för".

 

Jag känner mig lite vilsen just nu. Jag som brukar kunna klottra ner något vettigt tycker att det jag skriver nu bara blir något luddigt tjafs. Känns som om jag skriver mening efter mening men får inget sagt. Äh, läs mina inlägg från tidigare år istället(20/2), där har jag formulerat mig lite renare.

 

Förövrigt så mår jag väldigt bra just nu. Varje helg den senaste tiden har jag åkt långfärdsskridskor, något jag tycker är otroligt roligt. Det ger mig både träningen och en underbar frihetskänsla. Jag känner mig fysiskt stark för första gången på länge. Jag har även börjat jogga igen, och även där svarar kroppen bra.

Jag älskar min starka, envisa kropp!