Cancer

Tack för alla fina kommentarer jag fick efter gårdagens inlägg, det värmer gott inombords. Det är så otroligt skönt att veta att ni alltid finns där när jag behöver er.
 
Ikväll kommer TV4 sända "Nej till Cancer" kl. 20.  Ett tufft men viktigt ämne, så jag ska titta.
Jag gråter varje gång jag tittar på cancerprogram. Jag berörs mycket djupare nu än innan jag själv blev sjuk, inte konstigt då jag nu vet vilket elände diagnosen innebär.
Men som ni säkert märkt försöker jag fokusera på det positiva också. Jag hade aldrig orkat om det inte vore för min relativt positiva och ofta något naiva inställning till livet.
Jag är en tävlingsmänniska, och avskyr därmed att förlora. Det gör nog sitt till det med, för inte tänkte jag låta cancern vinna över mig!
 
Cancerforskningen har kommit långt och det är helt otroligt vad sjukvården kan göra nuförtiden. Inte kunde jag väl tro att en gravid kvinna med cancer i livmoderhalsen kunde få cellgifter med barnet kvar i magen, få ett friskt barn och sedan bli av med tumören.
Helt fantastiskt.
Dom gör fortfarande regelbundna tester på Ludde för att se om något avviker från ett normalt barn. Visst har dom påpekat småsaker, men inget konstigt. Barn utvecklas olika och han sticker inte ut från mängden mer än han borde.
Han är ett väldigt positivt barn som nästan jämt har ett leende på läpparna. Munnen går nästan oavbrutet och han är väldigt noggrann och hjälpsam.
Han är som ett barn ska vara.
 
Bild: Camilla Gustavsson
 
Nu under januari ska jag på läkarbesök i vanlig ordning(Onkologen). Har även fått ett brev om att dom ska ringa mig från urologen på måndag angående senaste röntgen över urinvägarna. Håller tummarna för att det ser lika bra ut som det känns. Har inga problem alls längre, vilket jag hoppas är ett tillstånd som håller i sig.

Cancersjuk och gravid

Jag tänkte egentligen skriva om något helt annat, men det blev ändrade planer.
 
När jag startade datorn upptäckte jag att en kvinna i min ålder kontaktat mig. Hon har precis hamnat i den sits jag var i 2013, cancer och gravid.
Det är inte första gången en kvinna kontaktar mig angående att hon har en oro för cancer eller som kanske rent av redan blivit drabbad.  
mycket av anledningen till att jag är så offentlig med min cancerhistorik är just att jag vill hjälpa andra. Många känner inte till symptomen och ett fåtal behöver veta att någon annan har drabbats av samma sak som dom. Det kan vara en stor tröst bara att VETA att någon annan varit där och gått igenom samma sak.
 
Jag hörde av mig denna kvinna direkt och svarade på hennes frågor. Anslutade mejlet med att jag fanns här om hon behövde mig och att inga frågor var för jobbiga eller intima.
 
Det är 2016, vi måste kunna prata om problemen och inte bara sopa dom under mattan som man gjorde förr. Jag tyckte att det var underbart att höra kvinnor berätta om hur det EGENTLIGEN är att föda barn och vara mamma. Jag gillar att höra sanningen och är inte rädd för att berätta min historia i detalj om någon vill höra.
Därför är jag glad över att kunna stå till tjänst när folk behöver mig. Jag vill gärna visa för folk att man kan vara cancersjuk och gravid, tillfriskna och återgå till vardagen. Cancer behöver inte innebära död, vilket jag först trodde.
Det var en sjuhelsikes resa och jag lärde mig mycket om mig själv på vägen.
 
Nu håller jag tummarna för denna kvinna och jag hoppas att hon tar sig igenom kaoset utan större problem. Vill hon ha mitt stöd så finns jag här. Ni bloggläsare fanns där när jag var sjuk, och nu gäller det för mig att vara en lika bra medmänniska.
 
 
 

Onsdagens undersökning

I onsdags var jag in till sjukhuset för att röntga urinvägarna. Allt har känts bra efter att dom tog bort stenten, men läkarna ville ändå röntga för att se om allt ser ut att funka tillräckligt bra.
Stenten har alltså suttit i urinledaren, då en förträngning gjorde att flödet inte funkade tillräckligt bra. Njuren kan ta skada av det otillräckliga flödet, så därför ville läkarna åtgärda problemet.
 
Då jag har märkt att folk emellanåt har dålig koll på kroppens anatomi, visar jag härmed en bild på en kvinnas urinvägar(Bilden kommer från internet)
 
 
Man får aldrig några besked vid själva röntgenundersökningen då en läkare måste titta på bilderna först. Eftersom julen nalkas kommer jag antagligen inte få svar förrän efter nyår. Men det gör inget, huvudsaken är att det känns bra just nu och förhoppningsvis ett bra tag framöver.
 
Själva undersökningen tog tid, men gick förövrigt bra. Dom fick sticka mig 3 gånger innan dom fick in infarten i ett blodkärl. Förvånar mig inte då mina blodkärl i vanlig ordning gjort vad dom kunnat för att gömma sig inför sjukhusbesöket. Tittade ner på mina armar när det var dags att sätta infart, och blodådrorna var som sytrådar. Jag förstår att dom inte vill vara med längre, men det underlättar inte situationen.
 
Hur som helst, tillslut gick det. Jag fick dricka ungefär en liter vatten och sedan vänta någon halvtimme. Toabesök för att tömma blåsan och sedan var det dags. Ett radioaktivt medel sprutas in i blodet som man sedan kan följa i sin väg mot urinblåsan. En skärm visar medlets framfart i form av små vita prickar mot en svart bakgrund. Fascinerande att se. Jag får ligga still i 20 minuter, sen är det klart.
Ytterligare ett toabesök men den här gången mäter man mängden urin för att mäta hur mycket som runnit ner i blåsan under dessa 20 minuter. I anslutning till undersökningen fick jag även ett urindrivande medel för att öka flödet något.
 
Nu återstår bara att få höra läkarens utlåtande. Jag hoppas så otroligt mycket att det är klart nu. Jag vill njuta av livet och dess vardag, inte "hänga" på sjukhuset var och varannan dag.
 

Ärrad för livet

Såhär ser mitt ärr på magen ut idag. Dom flesta av er som följer bloggen har säkert koll, men jag förklarar ändå.
 
Det vågräta ärret är efter att Ludde fick plockas ut i vecka 32 på grund av cancerdiagnosen jag fick. Som ni ser är det lite av ett dike eftersom själva ärret ligger lite längre in än magen i övrigt, framförallt på min vänstra sida. Annars har det läkt väldigt bra, både enligt mig och läkarna.
Nervtrådarna har funnit varandra igen(förut hade man en lite avdomnad känsla närmast ärret eftersom nervtrådarna skurits av) och ärret har bleknat.
 
Det lodträta ärret är från operationen i somras, då läkarna blev tvungna att öppna min buk på grund av en infektion. Urinledaren, äggstocken och tarmen hade vuxit samman på ena sidan efter strålbehandlingen jag fick 2013 och det var det som orsakat infektionen.
Äggstocken plockades ut då den ändå var strålskadad och inte skulle funka igen, och jag vill minnas att dom sydde något stygn i tarmen. Urinledarens problem borde ni inte ha missat, eftersom jag regelbundet tjatat om min stent och alla besvär kring det.
 
Ärret i sig läker trögt. Det buktar ut något och går bland annat över bukens mest utbuktande del, vilket gör att alla kläder gärna dras fram och tillbaka över ärret. Jag går fortfarande mest i "mammabyxor" som dels går hela vägen upp över magen(dvs inga byxkanter precis vid ärret) och dessutom sitter rätt löst över just det känsliga området. Kan varmt rekommendera mammabyxor efter operationer i buken/magen!
 
 När jag jobbar har jag arbetsbyxor, och dom är rätt hårda i sömmar och kanter eftersom dom är sydda i hårt o starkt tyg. Eftersom byxkanten går precis över ärret har jag löst det så att jag har strumpbyxor, långkalsonger och en tunn handduk/trasa mellan själva byxorna och ärret.
Det funkar bra, lite bökigt när man ska på toa bara. Det klassiska problemet på vintern med alla lager kläder man har.
 

Jag kommer alltid ha dessa ärr och dom kommer alltid att synas även om dom bleknar. Men det gör mig inget, huvudsaken är att jag får ha hälsan i behåll.
Ärren påminner mig om att vara tacksam och inte ta livet och hälsan förgivet.
 
 
 
 
 

Sömn

En man på jobbet frågade tidigare i veckan hur det var. När vi pratat om min hälsa en stund frågade han om jag kunde sova.
"Ja då, det kan jag" blev mitt svar vilket han blev glad över att höra. Jag ligger inte sömnlös om nätterna, trots att hälsan varit som den varit utan somnar relativt snabbt.
 
När samtalet sedan var slut började jag fundera över min sömn och kom fram till att jag sovit väldigt oroligt dom senaste dagarna. Det var inget jag tänkt på förrän jag fick hans fråga, eftersom jag bara tagit mig upp ur sängen och gjort mig klar för jobbet varje morgon och därmed inte stannat upp tillräckligt länge för att fundera över saken.
Jag har vaknat till emellanåt och sedan somnat om, trott att jag försovit mig och drömt oroliga drömmar. Ingen dröm har varit den andra lik, men alla har det där negativa gemensamt. Inga ordentliga mardrömmar som jag vaknar upp kallsvettig från, men ändå inget trevligt.
Häromnatten blev jag till exempel jagad genom en mörk, tät och svårframkomlig skog. Jag kämpade mig fram bland slyträd, stammar och sten samtidigt som jag kastade nervösa blickar bakåt i hopp om att männen skulle tappa spåret.
 
För min del är det väldigt uppenbart varför jag sovit oroligt med tanke på att jag varit på helspänn nu efter stentborttagandet. Funkar det eller kommer den där fruknasvärda smärtan tillbaka?
Normalt sover jag bra. Somnar snabbt och sover som en stock. Drömmer inte så mycket(alla drömmer men jag syftar på drömmar man sedan minns) men om jag gör det är det sällan något negativt. Jag har nästan aldrig mardrömmar längre, dom försvann för flera år sedan.
 
I natt sov jag däremot bättre. Vaknade till en sväng, men annars var allt som det ska. Kan tänka mig att jag börjar slappna av lite nu när det gått några dagar sedan sjukhusvistelsen. Allt verkar funka, för annars borde det väl hänt något nu?
Fick kallelsen till undersökningen idag. Undersökningen som ska kolla om allt funkar.
Den 16:e december är det upp till bevis.
 
Njuren känns alltså bra men tröttheten ligger över mig som en tung filt. När jag kommer hem från jobbet går jag oftast och lägger mig en stund samtidigt som Ludde sover. Det är troligtvis en blandning av årstid, noll träning(man blir pigg av träning on nu någon missat det) och att kroppen slappnar av efter sjukhusvistelsen.
 
 
 

Torsdag och snöslask

Nu smälter snön bort. Jag som hade hopp om att få plocka fram längdskidorna snart..
 
 
Flödet från njuren tycks gå bra fortfarande, för jag har inte haft några problem än. Det ömmar från ryggslutet, men det känns lindrigt i jämförelse med allt annat som hänt senaste tiden. Lite försiktighet och vila så repar det sig nog bra.
Dom senaste dagarna har jag varit så otroligt trött att jag gått och lagt mig när jag kommit hem. Idag känns det lite bättre men trots det måste jag ta det lugnt.
Helst av allt hade jag velat dra igång en storstädning här hemma, eftersom städningen inte prioriterats på ett tag. Idag diskade jag lite och satte igång tvättmaskinen när jag kom hem från jobbet, man får vara glad för det lilla.
 
Igår följde Ludde med till stallet på kvällen. Han hade under flera dagar tjatat om korna, fåren och även baggen. Tyvärr fick vår snälla gamla bagge vandra vidare till dom evigt gröna ängarna på grund av sjukdom nyligen, men
några snälla tackor finns ju att hälsa på.
 

Först mockade vi stallet och Ludde hjälpte till. Han har nämligen egna små redskap som hans mormor inhandlat. Sen tog vi in hästarna. Ludde stod snällt bredvid grinden och väntade tills vi gått förbi, då vände jag på huvudet och ropade att han kunde komma.
Försiktigt skuttade han efter på säkert avstånd. Hästarna var inte helt tillfreds med "skuttandet" men det är bra att dom får vänja sig.
När hästarna var nattade gick vi med morfar ner till lösdriften. Där hälsade vi på fåren, korna och traktorerna. När det sen var dags att packa in Ludde i bilen blev han inte alls glad, det är alldeles för roligt ute på gården(Jag klandrar honom inte, jag älskade också att vara med på gården som liten)
 
(Ludde har inga vantar eftersom vi bara skulle gå från bilen och in, men han ville mellanlanda lite i vattenpölen)
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hej December!

Redan december, vart tar tiden vägen?
Satt vid datorn för att ordna upp lite med försäkringskassan igår, och bläddrade i almanackan för att hålla koll på datumen. Då insåg jag vad jag gjort för att få min tid att flyga iväg. Sjukskriven, sjukskriven och åter sjukskriven..
 
Dagen har gått bra, men jag har varit väldigt trött. Kroppen känns seg och jag har gäspat regelbundet. Tycker inte att jag har sovit för lite, men kroppen ligger nog lite på minus i sömn nu efter helgens bravader. När detta inlägg är färdigskrivet ska jag krypa ner i sängen och vila en stund.
 
Känner fortfarande av njuren så som igår, men inget har blivit värre. För varje dag som går kan jag pusta ut en liten aning, för varje dag hamnar jag lite närmare målet. Om inget hänt innan veckan är slut kan jag nog se den värsta tiden som avklarad.  
Sen är frågan när jag kommer kunna slappna av helt. Tidigare har det ju kunnat gå en månad eller två innan nästa problem dyker upp. Jag får försöka ta det som det kommer och inte tänka så mycket, för inget blir bättre av att jag är hispig och stressad.
 
I eftermiddag ska jag åka och klippa mig hos en bekant. Håret må vara längre än normalt(vilket jag gillar) men det är så risigt att till och med skatorna dissar det. Värst var det efter duschen jag tog på sjukhuset med deras schampo utan balsam efteråt. Hua!
Detta blir förövrigt första gången jag klipper det på.. ja, låt se.. 2,5 år kanske? Det var ju någon gång innan jag blev sjuk i alla fall(2013).
Så det är dags nu.
 
Det är så härlig stämning utomhus såhär års. Allt sover och det känns så fridfullt. Vi har haft en väldigt fin eftermiddag dessutom, som om vi inte var tillräckligt bortskämda efter höstens kanonväder.
 
 
 
 

En helg på sjukhus

Det blev en trasslig helg för min del.
 
På torsdag jobbade jag som vanligt och ja, allt var som det brukar. På kvällen började det ömma i ryggen och jag tog en värktablett, så som jag fått göra en period eftersom stenten irriterat nedre delen av ryggen. Kroppen hade ju känts bättre på sistone, men någon tablett då och då fick jag ta.
Värken ökade trots att jag låg och slappnade av efter att ha tagit tabletten, och till slut började jag må illa. La mig i sängen medans Johnnie tog fram en påse ifall illamåendet skulle bli värre.
 
Smärtan ökade och tillslut fanns det inga alternativ. Jag behövde åka till sjukhuset. Det som övertygade mest var att ju värre smärtan blev, desto mer insåg jag att det inte var ryggen utan njuren som gjorde ont.
Pappa kom som ett skott för att köra mig in så att Johnnie kunde stanna hemma med Ludde. Innan pappa hann komma spydde jag upp hela middagen vi nyligen ätit. Härligt.
På vägen in spydde jag regelbundet i en påse(det lilla som jag kunde få upp) och mellan spyorna låg jag i baksätet och kved.
 
När vi kom till akuten fick vi komma in direkt, och eftersom jag hade så ont och spydde hoppade dom över blodtryck och annat för att gå rakt på sak. I med nål och inom en timme från att vi kom in fick jag det efterlängtade morfinet(Måste träffa läkare osv innan). Äntligen fick man slippa den fruktansvärda smärtan!
 
Röntgades och det visade sig att stenten knycklat ihop sig en aning, och att det var därför jag hade ont. Är nästan helt säker på att läkaren sa att flödet var fint, men det visade sig sen att det var en del blod och vätska i njuren.
 
Alla som varit på akuten vet att man inte får stressa. Stackars pappa satt och sov på en stol och jag i en säng i korridoren. Då och då vaknade vi till, tittade på varandra, utbytte kanske några uppdaterande meningar och somnade sedan om.
På morgonen fick jag komma upp till urologen och tilldelades en säng där. Pappa åkte hem och jag fick, med morfinets hjälp, sova lite bekvämare.
En lång väntan påbörjades. Stenten skulle ut, men det tog tid att få det gjort eftersom många andra behövde opereras. På lördag kväll var det min tur och jag sövdes under ingreppet. Allt gick bra och läkarna var nöjda.
 
När jag kom tillbaka till rummet fick jag äntligen börja äta och dricka. Eftersom operationen/ingreppet kunde bli av närsomhelst fick jag varken äta och dricka under tiden fram tills att det var min tid. Det blev en fasta från torsdag kväll till lördag kväll. Det jag levde på var morfin och dropp.
Från att ha fått morfin mer eller mindre regelbundet fram tills operationen, behövdes inget alls efteråt. Inga problem att komma igång och äta heller, det gick som en dans.
 
På söndagen, alltså igår, fick jag komma hem igen. Jag försökte få läkarna att kolla flödet i urinledaren innan jag åkte hem, men det ville dom inte. Jag tyckte att det kanske vore bättre för alla parter i och med att det inte gick bra förra gången, men jag får lita på att dom vet vad dom gör.
 
Egentligen har jag massor att berätta, olika detaljer och intressanta möten med folk, men det får ni kanske höra om framöver. Orkar inte ta exakt allt just nu.
 
Så, hur mår jag nu då?
Kroppen känns jättebra, det märks att stenten är borta. Inga problem med ryggen, vilket innebär att jag inte behöver ta värktabletter. Ingen sveda, ingen "kissnödig-känsla" som dyker upp ständigt trots att jag just varit på toa, ingen känsla av att inte tömt blåsan ordentligt... Ingenting! (dessa saker är vanliga besvär när man har en stent i urinledaren)
 
Däremot känner jag av njuren lite svagt ibland. Det är mycket troligt att detta beror på den pärs den just gått igenom och känslan har inte blivit värre. Pratade med en sköterska idag om det, och han trodde precis som jag att den var lite mörbultad.
Men även om det akuta problemet är löst så återstår det att se om urinledaren funkar eller inte. Förra gången mådde jag också jättebra några dagar innan den höga febern slog till.
 
Nu går jag som på nålar. Att jag känner av njuren sådär svagt gör inte saken bättre utan stressar mig ännu mer. Jag vågar inte hoppas på att allt är bra, utan tar nästan för givet att det blir problem igen.
Jag känner mig som ett rådjur i en skog full av jägare. Frågan är inte om det kommer ett skott, utan när.
Jag låter fruktansvärt negativ, jag vet. Men min positiva inställning har fått sig en ordentlig törn.
 
Jag grät mig till söms igår, tankarna malde på och vägrade tystna. Somnade tillslut och sov oroligt. Var fortfarande rödgråten när jag vaknade så jag sminkade över det värsta lite snabbt innan jag åkte till jobbet. Jag vet att jag inte har något att dölja eller skämmas för, alla på jobbet vet att jag har det tufft just nu.
Men jag ville inte se så hemsk ut när jag anlände till jobbet efter helgens bravader.
När jag stannade bilen utanför Kyrkans hus kom Erik till mötes och gav mig en ordentlig kram samtidigt som han frågade hur det var. När vi sen pratat igenom min helg kunde vi sätta igång och jobba.
Skönt att få prata med folk och göra olika sysslor, allt känns så mycket bättre. Ångrar inte en sekund att jag åkte till jobbet idag trots att jag knappt hann landa hemma efter sjukhusvistelsen.
 
Vad som orsakade stentens lilla felläge är väldigt oklart. Det första jag tänkte på var självklart min lilla joggingtur, men samtidigt så var det lugn jämfört med allt bus jag och Ludde hittar på. Vi ålar under stolar, jagar varann, kryper och hoppar. Inget jag gjort senaste tiden känns som en självklar anledning.
Skulle även kunna vara så att dom fick den lite "ur balans" när dom försökte dra ur den förra veckan. Vem vet?
 
Nu ska jag bara vila, vila och åter vila i en vecka framåt(förutom jobbet). Det är inget läkarna sagt utan mina egna order. Om allt är frid och fröjd då, kan jag börja gå tillbaka till gamla vanor. Jag ska försöka vila i alla fall, ni vet ju hur jag är..
 
 
 

När inget går som planerat.

I morse åkte vi in till sjukhuset som planerat. Ludde fick följa med istället för att vara på dagis eftersom han fortfarande sover lite oroligt efter febern. Vi vill inte lämna honom på dagis förrän han är sig själv igen och sover bra.
 
"Grabbarna" lämnade av mig vid ingång 70 och åkte sedan vidare för att titta på grävmaskiner och lastbilar i väntan på samtal från mig.
På kallelsen stod det att det kunde bli lite väntan, men jag hann bara läsa en Kalle Anka-serie innan det var min tur. Typiskt, jag som för en gångs skull hittade en rolig tidning bland alla "tanttidningar" och liknande.
 
Fick en underbar sköterska som jag tyvärr inte minns namnet på. Hon var så sprallig, och vi fann varandra direkt. Allt känns så mycket lättare med bra sköterskor och läkare!
Glömde helt bort att vara nervös och orolig, för hon distraherade mig med sitt glada humör. Hon förklarade väldigt bra vad som skulle hända i detalj. Om jag förstod henne rätt hade hon till och med varit med om ingreppet själv. Inte för att hon behövde, utan för att hon ville veta hur det kändes så att hon kunde vara ärlig och förstående när hon har patienter. Såna sköterskor gillar jag, för hur många gånger har jag inte hört: "Det gör inte alls ont" fast att det sen gör jätteont?
 
Först och främst skulle urinröret bedövas(tack och lov då jag har mina strålskadade slemhinnor) och det skulle göras genom att hon helt enkelt sprutade in ett medel i röret.
Hon förklarade att det skulle svida en aning, men inte göra ont. Hon hade så rätt. Lite obehagligt, men ingen smärta.
 
Sen kom läkaren in, nu var det dags.
Som tur var fanns en skärm som även jag kunde se, och på så sätt kunde jag följa händelseförloppet med egna ögon. På så vis tar nyfikenheten över och jag distraheras från själva ingreppet.
Visst kändes det när dom gick in med kamera och tång, men inte alls så farligt som det låter.
På skärmen såg man hur tången sökte sig fram till själva stenten. Stenten går tydligen hela vägen ner i blåsan, så dom behövde inte upp och böka långt upp i urinledaren.  
Verktyget nöp tag i stenten och dom drog. Vi alla hörde hur det knäppte till när instrumentet tappade taget. Ett försök till. Samma sak där.
Tredje försöket. Nix, verktyget tappade taget igen.
 
Läkaren avbröt ingreppet då han ansåg att det inte skulle gå. Det behövdes starkare verktyg, och starkare verktyg innebär mer bedövning. "Vi hör av oss om en ny tid".
Det något mer komplicerade ingreppet skulle göras på ett annat ställe på sjukhuset och då skulle jag som sagt få mer bedövning och få vara groggy under ingreppet.
Så det var bara att ta på sig byxorna igen och traska därifrån. Eftersom det blev problem förra gången fick jag hämta medicin i form av antibiotika på apoteket. Dom ska tas i förebyggande syfte.
 
Jag kan erkänna att jag hade gråten i halsen när jag ringde Johnnie för att förklara att jag var klar och att stenten satt kvar. Nog för att jag var beredd på att det kunde gå dåligt, men att dom inte ens skulle få ut stenten fanns inte med i planerna.
Samtidigt måste jag säga som min sköterska: Skönt att läkaren valde att avbryta efter några försök så han inte bara försöker och försöker om och om igen. Nog för att det inte var så illa som jag trott, men hade läkaren valt att fortsätta "bråka" hade jag nog gått därifrån med en mycket negativare känsla.
 
Om jag förstod läkaren rätt skulle ett nytt försök göras inom en mycket snar framtid. Dom ska som sagt ringa eller skicka kallelse.
Så har sitter jag, snopen. Med en fnissande liten stent inombords som klamrar sig fast. Kanske har den fastnat lite uppe i njuren? Kanske det är därför jag får så ont i njuren om jag blir kissnödig?
Läkaren förklarade dessutom att den här stenten vidgade röret mer än den förra. Så förhoppningsvis ska det gå bättre denna gång. Om vi får ut den någon gång vill säga.
 
Bättre lycka nästa gång.
 
 

Inför morgondagen

Ludde mår mycket bättre idag, men vi är hemma idag med. Under gårdagen spydde han en sväng så vi håller oss borta för säkerhetsskull. Jag hoppas som sagt verkligen att jag inte drabbas av några Luddebaciller, för det skulle betyda att morgondagens ingrepp inte blir av som planerat.
 
Jag känner mig verkligen redo mentalt för nästa steg i denna följetong, vad detta steg än innebär. Förhoppningsvis kommer urinledningen funka, men jag försöker verkligen förbereda mig på att det inte kommer det. Jag försöker tänka negativt för en gångs skull! På så vis kanske jag inte blir lika besviken som vid förra gångens bakslag.
 
Jag pratade med urologen igår, dvs dom som ska utföra ingreppet imorgon. Jag ville höra mig för om när undersökningen av urinvägarna blir av så att dom förhoppningsvis hinner se att det inte funkar innan febern och smärtan kommer. Hon visste inte när detta skulle bli av utan hänvisade mig till att prata med läkaren imorgon. "Det är samma läkare som förra gången, så han bör vara förberedd på att det kanske inte funkar eftersom det blev trassel förra gången" svarade hon.
Frågade dessutom om jag kunde få lugnande om jag blev för nervös innan ingreppet. Lät som om det inte skulle vara några problem. Jag känner mig lugn idag men vet inte alls hur det kommer kännas imorgon.  
 
Förr tacklade jag varje situation på sjukhuset med humor och nyfikenhet samtidigt som jag var en aning naiv. Numera har rädslan för smärta tagit över och det är svårt att slappna av.
Inte blir det bättre av att problemen bara avlöser varandra. På så vis kan man aldrig slappna av och må så bra som man skulle vilja.
 
 
 

Torsdag

Ryggen har känts bra hela dagen, fram tills nu. När jag städade i barnlokalerna inne i Kyrkans hus reagerade jag på hur bra ryggen kändes för en gångs skull. Sen satt vi i möte en bra stund, vilket var skönt för ryggen. Blir dock väldigt rastlös av att sitta ner längre stunder, så mot slutet började det krypa ordentligt i kroppen.
Finns en anledning till att jag valt jobb där jag arbetar mycket med kroppen..
 
Efter jobbet hämtade jag Ludde och sen åkte vi hem till mina föräldrar för att träffa min syster en sista sväng innan hon åker. Hon ska nämligen säsongsarbeta uppe i Sälen hela vintern. Känns vemodigt kan jag erkänna, eftersom hon är så långt bort. Har dock en liten idé om att åka upp till henne under vintern, eftersom det inte blev någon semester i somras..
Vi blev bjudna på god mat och trevligt sällskap. Jag glömde bort att vara rädd om ryggen och stod/lyfte Ludde mer än jag bör, för nu ömmar ryggen. Det är verkligen en balansgång när det kommer till att hålla ryggen "nöjd".
 
Nu sover Ludde en stund och jag satte mig här. Kan inte göra mycket annat för tillfället. Hade hellre städat och pysslat här hemma, men det får vänta tills det känns bättre.
 
På lördag ska vi ha lite festligheter här i "byn", och jag hade hoppats på att kunna ta någon öl eller två. Verkar dock som om jag måste ta mina värktabletter regelbundet för att hålla värken i schack, och då blir det till att avstå alkohol för min del.
 
Nu vaknade Ludde, så jag måste avsluta inlägget lite hastigt. Tjao!
 

Samtal med läkare

Min läkare ringde igår. Eller rättare sagt en av dom, har några stycken vid det här laget.
 
Hon frågade lite hur det var och jag rabblade vant upp allt jag kunde tänka mig var av intresse. Sen pratade hon på om hur framtiden såg ut och jag ställde frågor.
 
Den 18:e november ska jag in till sjukhuset för att ta bort stenten. Sen ska det hela följas upp med röntgen för att kontrollera att flödet i urinvägarna ser bra ut.
Jag frågade om detta skulle ske rätt omgående efter att stenten avlägsnats, eftersom jag inte vill riskera att bli lika dålig igen. Hög feber och den värsta frossan jag någonsin haft. Hon svarade att jag blev så dålig förra gången eftersom bakterier hamnat i njuren, i vanliga fall får man "bara" ont.
Hon kunde inte garantera att undersökningen av urinvägarna skulle ske nära inpå, men att dom skulle försöka. Om jag blev dålig skulle jag kunna få en sådan undersökning akut. Känns som om det vore bättre att se till att boka in "stentborttagningen" och urinvägsundersökningen tillsammans? Borde vara effektivare för alla parter..
Ska ringa urologen(dom som tar bort stenten) och kolla med dom hur dom tänkt, och se om jag kan ordna detta på ett smidigt sätt.
 
När min läkare fick veta att jag börjat jobba(var på jobbet när hon ringde) lät hon lite tveksam på rösten. Det kom inga protester, men rösten avslöjade att hon var osäker på om jag var redo för jobb.
Jag förklarade att jag kände mig tillräckligt bra och att jag bara jobbade halvdagar. Jag lovade att höra av mig till henne om det inte gick bra att jobba och behövde mer sjukskrivning och då lät hon lite lugnare.
Både läkare och sjuksköterskor där på kvinnokliniken vet vid det här laget att jag är en rätt "envis jäkel" som gärna biter ihop trots smärta och problem, så dom har själva berättat att dom är lite på sin vakt.
 
Jag berättade för läkaren att jag fick ont i njuren när urinblåsan blev full, och hon hade två teorier:
1) När blåsan blir full kanske vätskenivån där blir så hög att de blir urin kvar i njuren. Sen rinner det ner och vidare ut när blåsan töms.
2) När jag får den där "blåsan är full-känslan" drar kanske blåsan ihop sig lite. Detta kan göra att stenten, som tydligen sitter fast med en "knorr" i blåsan och en i njuren, rör sig en aning vilket kanske ger den ömma känslan i njuren.
 
Hon kunde förstås inte svara exakt på varför, men hon hade dom teorierna. Hon undrade om jag känt så med katetern med, men det kom först efter att jag fått stenten. Detta gör att man gärna pekar ut stenten som boven i dramat.
Men problemet försvinner direkt när blåsan töms, så det stör mig inte så mycket så länge jag kan springa på toa när det behövs.
 
Vad pratade vi om mer?
Jag frågade om vad som skulle göras utifall det inte funkade denna gång heller. Fanns det permanenta lösningar?
Permanenta lagningar av ledningen var(om jag förstod henne korrekt) rätt stora ingrepp och det ville man helst undvika då det kunde påverka urinvägarna negativt. Problem med att tömma blåsan och liknande.
Om problemet kunde fixas med en stent var det helt klart att föredra. Jag är dock rädd för att det inte ska funka denna gång heller, och allt ska upprepas ytterligare en gång.
 
Förövrigt så känner jag mig lugn inför att ta bort stenten. Detta gör att jag inte kommer be om sövning, men kommer ringa urologen och höra mig för om alternativ om jag blir nervös på plats. Om det finns möjlighet att få lugnande osv.
Hela anledningen till min tidigare nervositet kring detta ingrepp beror på att slemhinnorna är så sköra efter strålningen att minsta lilla kan göra riktigt ont. Och därför känns det inte lockande att dom ska in i urinblåsan och dra ut stenten den vägen.
Men som sagt så känner jag mig lugn nu och förhoppningsvis håller den känslan i sig.
 
Samlar kraft och energi tillsammans med denna lilla duracellkanin. Tänk om man hade åtminstone 50% av hans energi!? Bilden togs under gårdagens lilla promenad.
 
 
 

Lätt träning

Just nu tränar jag ca 5 gånger i veckan hemma i vardagsrummet. Fortfarande väldigt lätta övningar med nästan enbart kroppen som tyngd.
Det började med ungefär 4-5 övningar för att stärka knäna inför framtidens joggingturer, men sen har jag bara byggt på programmet med fler och fler övningar för att stärka resten av kroppen.
 
Nu är jag uppe i omkring 10 övningar som jag utför 10-20 repetitioner av, beroende på vilken övning det handlar om. Tyngre övningar repeteras färre än dom lättare. Vill inte belasta och påfresta kroppen för mycket än.
 
Jag lärde mig av misstaget 2014 då jag började jogga för långa turer alldeles för tidigt, vilket resulterade i knäproblem som höll i sig över 6 månader.
Därför tränar jag upp styrkan i hela kroppen innan jag kommer börja jogga korta svängar. Bara för att jag har kondisen till en viss distans, betyder inte det att kroppen klarar påfrestningen under just den distansen.
Jag förlorade massor av muskler och kondis under cancerperioden, och är fortfarande inte i närheten av min forna muskelmassa och ork.
 
Men jag jobbar på det, sakta men säkert. När kroppen känns bra(vilket handlar mycket om dagsformen) tränar jag lite lätt eftersom varje pass tar mig ett myrsteg närmare mitt mål.
Ska tillägga att jag självklart lyssnar på kroppen och inte tränar om det inte känns bra. Under dom här två åren från cancern tills nu har jag verkligen lärt mig att tyda kroppens signaler och har rätt bra koll på vad jag klarar och inte. Dessutom är läkarna inkopplade och drar i handbromsen om dom misstycker angående något.
 
Stenten ger ett visst obehag i form av öm rygg och buk, men nu vet jag att det är den som bråkar och att jag kan träna lite lätt trots lite obehag. Dagar då det känns mer äter jag värktabletter och tar det lugnt. Dagsformen som sagt.
På måndag ska jag börja jobba igen och jag hoppas att det går bra den här gången. Det kommer vara korta dagar så det borde gå bra. Tycker att jag känner mig för pigg för att vara hemma, men är självklart lite oroad för hur det kommer gå i och med alla bakslag tidigare. Gäller att träna upp sen "psykiska orken" också, eftersom jag gärna blir väldigt trött av att vara skärpt, delta längre stunder i samtal osv.
Går det inte så går det inte, men då har jag i alla fall gjort ett försök.
 
Mina vänner och bekanta får stå ut med att jag är lite osocial för tillfället, men jag fokuserar på att få igång kroppen, knoppen och börja jobba. När allt börjar ordna sig ska jag försöka ta igen allt jag missat!
 
När jag gick i grundskolan hette denna övning "Hitlers hund". Anledningen var solklar i och med att man står på alla fyra och hör en rörelse som påminner om Hitlerhälsningen. Undrar om övningen har kvar sitt något konstiga namn?

 

Tillsammans mot cancer

Ni missade väl inte galan "Tillsammans mot cancer" igår?
Jag tittar varje år, det har blivit en tradition. Johnnie frågade igår om det var något roligt på tv under kvällen. Jag svarade att jag skulle titta på galan och då utbrast Johnnie: "Jaha, så nu ska du sitta och gråta igen?"
Han känner mig. Varje år sitter jag och gråter så att tårarna forsar när jag hör alla sorgliga familjetragedier.
 
Igår laddade jag upp med pappersnäsdukar i soffan, men det var först mot slutet som tårarna kom. Usch, cancer förstör så mycket. Barn växer upp utan sin ena förälder, människor förlorar syskon och nära vänner.
 
Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas. Jag sportade på fritiden och jobbade på en gård vilket innebar att jag fick massor av vardagsmotion och styrketräning. Mina matvanor var bättre än hos dom flesta och jag hade inga speciella laster i form av tobak eller alkohol.
Min sambo levde däremot ett liv som var raka motsatsen. Var det någon som skulle få cancer var det väl ändå han?
 
Men jag hade så fel.
Ska man se det positivt så var det bättre att jag drabbades, eftersom jag hade mer att sätta emot.
Ni som har följt bloggen vet vilken resa det varit, och "efterskallret" pågår fortfarande i form av besvär efter strålningen. Det är bra jobbigt fortfarande, men mitt tillstånd är inte livshotande längre. Jag lever än och är oerhört tacksam för det eftersom jag får se min son växa upp.
 
Utan cancerforskningen skulle varken mitt eller Luddes liv ha gått att rädda. Johnnie hade gått från förväntansfull blivande far till att bli helt ensam kvar. Men Johnnie fick sin familj, mina föräldrar fick ha sin dotter kvar och mina syskon fick behålla sin syster.
Jag är månadsgivare till cancerfonden, vilket inte var ett svårt beslut att ta. Ingen ska behöva förlora en mamma, pappa, syster, bror, dotter, son eller vän i cancer.
Jag vill vara med i kampen mot cancern. Häng med du också, och investera i en friskare och lyckligare framtid tillsammans med dina nära och kära.
 
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En bråkig stent och en glad liten kille.

Vaknade igår morse av att Ludde satt och lekte i sin säng. Eftersom han fortfarande var nöjd stressade jag inte med att lyfta ur honom ur sängen utan gick till köket för att fixa morgonvällingen.
Först då märkte jag att vänster njure gjorde ont, som om den åter igen var full av vätska(och därmed stopp i ledningen).
Blev orolig att det helt enkelt var stopp och att det skulle bli en akut resa in till stan, men efter att ha tömt blåsan på morgonurin lättade trycket även i njuren.
Har märkt att jag lätt får ont i njuren om jag är i behov av att tömma blåsan, vilket jag kommer ta upp med min läkare. Det är lite jobbigt, för känner jag mig nödig måste jag direkt besöka toan. Annars brukar man ju kunna göra klart det man pysslar med och sen besöka toan, men nu går inte det eftersom jag får alldeles för ont.
 
Jag trodde ju inte att jag kände av stenten så mycket förra gången, men nu vet jag att det gjorde jag visst. Besvären jag trodde berodde på infektionen och operationen i somras kom hastigt tillbaka nu när jag fick stent nr 2. Ont i ryggslutet, öm i buken och är i behov av regelbunden vila och värktabletter.
Är orolig för hur jag ska kunna jobba i det här tillståndet. Men med värktabletter ska jag nog kunna fixa att jobba halvtid, för jag vill verkligen inte vara sjukskriven längre nu.
Jag ska diskutera även detta med min läkare.
 
Som ni märker är inte livet en dans på rosor trots den nya stenten. Känns som ett steg tillbaka i tillfrisknandet eftersom jag kände mig piggare och smärtfriare med katetern. Men förhoppningsvis ska den här stenten göra sitt jobb och reda ut problemet. Annars blir jag lite.. less.
 
Ludde blev så fruktansvärt glad när jag kom hem från sjukhuset och har ständigt hängt efter mig som en sprudlande glad skugga. Jag tror att mycket av "mammigheten" just nu beror på mina ständiga sjukhusbesök vilket innebär att hans mor då och då försvinner i dagar, veckor eller månader i sträck. Det är lång tid för en liten kille på 2,5 år.
När jag är hemma försöker jag umgås och leka med Ludde så gott jag kan, även om det emellanåt är svårt på grund av smärta och liknande.
Men det är viktigt för mig att han inte på något sätt tror att det är honom det är fel på när mamma inte vill/kan leka eller försvinner hemifrån. Jag försöker hålla skenet uppe och ha en så normal vardag som möjligt, trots den lite knepiga situationen vi lever i.
 
Förhoppningsvis ordnar allt upp sig snart så att vi kan få vara en normal familj med en normal vardag igen.
 

Som en arbetskamrat skrev i ett sms häromdagen: "Vila nu och kom tillbaka starkare än någonsin"

Hemma igen!

Äntligen hemma!
 
Trots att jag bara varit borta sen torsdag morgon känns det som om det var veckor sedan jag var hemma senast. Så skönt att vara hemma igen.
 
I torsdags morse körde alltså pappa in mig och jag klev ensam ur vid sjukhuset. Pappa erbjöd sig självklart att följa med ur, men jag tyckte att han kunde åka hem. Han kan ju ändå bara vara med i väntrummet, för under själva röntgenundersökningen får han inte närvara.
 
Fick först komma in och dricka en viss mängd vatten för att få fart på njurarna. Samtidigt satte hon en infart i armen där ett radioaktivt medel skulle sprutas in.
Fick vänta ca 30 minuter innan det var dags för själva undersökningen. Efter ett toabesök(för att tömma blåsan ordentligt) fick jag lägga mig på en brits och dom kontrollerade att maskinen fick en bra bild av urinvägarna.
Sen fick jag medlet i blodet och undersökningen kunde börja.
Där kunde man på en skärm se hur medlet, i form av små lysande prickar mot en mörk bakgrund, sögs in i njurarna och sen vidare ner i blåsan.
Vattnet jag druckit var då i full gång att gå igenom urinvägarna så medlet jag fick följde med vätskan. Kvinnan hade spärrat min kateter och det syntes tydligt att vänster njure blev full med prickar som inte tog sig vidare lika bra som i andra njuren.
Fick även ett urindrivande medel i kroppen för att få ur vätskan snabbare. Mot slutet började vänster njure ömma märkbart så det var inga tvivel om att det började bli fullt med vätska där.
Sen, när hon öppnade spärren till katetern, försvann den obehagliga känslan snabbt och katetern fylldes snabbt.
 
Sen fick jag besöka toan igen och mäta upp hur mycket jag kissade på vanligt vis och hur mycket som kom i påsen. Allt för att se hur pass avancerat stoppet/förträngningen är.
När det var färdigt var vi klara.
 
Gick raka spåret till kvinnokliniken för att bli inlagd. Dom ville nämligen skriva in mig dagen före ingreppet. Sjukhusregler.
Blev tilldelad en säng i ett rum med totalt 4 sängar, varav två var redan upptagna. Ingen tv på rummet heller. Blev lite bortskämd när jag var inlagd för cancern. Ensamrum med egen dusch och toa, plus en tv.
Dom andra kvinnorna var trevliga och det gjorde inte mig något att dela rum med dom.
 
På kvällen fick jag duscha, och även morgonen därpå. Så brukar det vara inför en operation eller liknande, man får duscha två gånger. Sen var det dags!
Jag var riktigt förväntansfull, äntligen skulle det(förhoppningsvis) bli lite ordning igen. Allt gick som planerat. Nedsövningen, i med ny stent och uppvaknandet.
Det första jag gjorde när jag vaknade var att känna på vänster lår. Påsen var borta, hela katetern var borttagen.
Kändes tomt, väldigt tomt. Jag och katetern hade precis blivit vänner. Jag hade fått rutin på skötseln av den och den ömmade inte längre. Låter konstigt, men jag saknar den nästan!
Men samtidigt är det självklart skönt att bli av med den. Man blir lite rädd och låst när den sitter där. Man är rädd att fastna i något med slangen, att Ludde ska råka dra i den eller liknande.
 
Kom lite blod med urinen efter ingreppet, men annars kändes allt bra. Sköterskorna hade räknat med att jag skulle behöva värktabletter, men jag hade inte alls ont. Eller så är jag härdad efter allt elände.
Jag känner att något har hänt i buken, en lite orolig känsla på något vis. Men ingen smärta. Lite öm i ryggen möjligtvis, men det kan bero på naturliga saker.
 
Och nu är jag alltså hemma igen. Ludde har frågat efter "mamma" en hel del nu när jag varit borta, så det ska bli roligt att överraska honom när han vaknar från sin lilla lur. Han sov nämligen när jag kom hem.
Tråkigt att inte ha varit hemma idag, med tanke på vilken fin morgon och dag vi haft. Massor av dimma på morgonen, sen en solig, fin höstdag när dimman lättat. Hade varit perfekt för en ordentlig promenad med Ludde, vovve och kameran.  
Får hoppas på fler fina höstdagar!
 
Utsikten från mitt fönster på sjukhuset under morgonen. Uppe till höger ska slottet ligga, men dimman var bra tät! Fint med alla färger.
 
Nu ska jag vila en vecka till innan jag förhoppningsvis kan börja jobba igen. Läkaren ska ringa i veckan som kommer och förklara hur planen för framtiden ser ut, och förhoppningsvis ge klartecken gällande jobb.

uppdatering från sjukhuset

Dagen har hittills gått bra. Pappa körde in mig till sjukhuset på morgonen och körde hem efter att ha lämnat mig.

Röntgenundersökningar gick bra. Nu är jag inlagd på kvinnokliniken som planerat. Imorgon ska jag få en ny sent under narkos. Känner mig lugn och till o med förväntansfull.

Håll tummarna att det går bättre för mig den här gången.

Läkarbesök

Kom nyss hem från stan. Först läkarbesök på onkologen och sen lite shopping när man ändå var i stan.
 
Läkarbesöket gick bra. Läkaren hade haft fullt upp med att uppdatera sig genom att läsa journalen, det har ju hänt en del under sommaren och hösten.
Har egentligen inget att skriva om besöket, allt var som vanligt. Senaste röntgen visade inga tecken på cancer och inget annat heller för den delen. Blodprovet såg fint ut.
Mot slutet började vi prata om vad som komma skall nu senare i veckan. Jag vet att jag ska in på torsdag och undersöka urinvägarna, men när stenten ska in hade jag fortfarande inte fått besked om när jag satt där. Läkaren forskade i det hela och kom fram till att det ser ut att bli av på fredag.
 
Jag ska bli uppringd och få mer information inom kort.
 
Förövrigt blev det en del inköp idag. Eftersom jag sällan är in till stan för att handla(oftast är det bara läkarbesök och behandlingar) brukar det bli en liten lista med saker som ska köpas. Hittade allt jag skulle ha och lite till.
Syrran var med också och det var roligt med lite sällskap.
 
 

Läkarsamtal

Igår ringde äntligen läkaren. Klockan 20.00! Hon undrade om hon fick störa så sent på kvällen, men eftersom jag väntat på samtalet hade det inte gjort något om hon så ringt klockan 23.00. Bättre sent än aldrig.
 
Hon förklarade att allt tagit tid på grund av att jag bett om narkos vid ingrepp som för min del blir rätt plågsamma i vaket tillstånd. Har så sköra slemhinnor efter strålningen och framförallt skört psyke just nu.
Hon klandrade inte mig på något vis på grund av mitt önskemål, utan förklarade vänligt hur dom kämpat för att få alla som behövde vara inblandade att kunna sammanstråla inom kort.
En annan läkare jobbade med det just nu, och han skulle höra av sig inom några dagar. Om jag inte hörde något skulle jag kontakta sjukhuset.
Hon trodde att jag skulle få en tid hos läkaren under nästa vecka, men ville inte lova något än. Kommer veta mer inom några dagar. Skönt att bollen är i rullning i alla fall, det är huvudsaken. Sen VAD dom gör spelar mindre roll, bara dom gör något.
 
Kan inte påstå att jag blev speciellt mycket klokare av samtalet i stort, men nu vet jag att det är på gång.
Ett steg närmare ett friskare liv!
 

Just det, vi pratade även om sjukskrivning och mediciner.
Ska fortsätta med antibiotikan ett tag till. När det kommer till jobbet ville hon sjukskriva mig ytterligare 2 veckor.
"Men jag är mycket piggare och bättre nu, så jag skulle kunna börja jobba lite.." Protesterade jag lite försiktigt.
"Jag tycker inte att det vore lämpligt för dig att jobba i nuläget, och efter ingreppet inom kort är det bra om du vilar några dagar" Förklarade hon.
 
Jaha, fortsatt sjukskriven. Visst, det kanske inte är bra för mig att jobba just nu, men det känns konstigt att vara såhär pigg och samtidigt gå hemma. Visserligen med en kateter vid min sida, men ändå.
Det är nu det hade varit smidigt att jobba på kontor, för då hade jag kunnat arbeta utan större problem.
 
Förövrigt har Ludde smittat mig med sin förkylning, så jag kryddar mitt något tveksamma tillstånd med ytterligare en sjukdom. Känns som om jag samlar sjukdomar som andra samlar frimärken..
 
Nu ska jag ut och njuta av det härliga höstvädret!
 
 
 

Min hälsa för tillfället

En liten uppdatering gällande hälsan:
 
Att ha katetern funkar rätt bra. Stället där slangen går in till njuren är inte alls lika ömt längre så jag kan röra mig mer än tidigare. Varje måndag går jag till vårdcentralen och får kompressen över det området bytt.
Men ju mer man kan och vill röra sig, desto bökigare blir det att ha katetern.
För det första måste jag ha koll så att inte slangen veckas, men jag har lärt mig hur jag ska göra med den saken. Vilka vinklar och så som slangen bör ligga i för att det ska bli bra.
 
För det andra har själva "strumpan" som sitter på mitt lår och håller i påsen en tendens att börja glida så fort det blir lite tyngd i påsen. Då snackar vi inte en full påse, utan kanske en ½ - 1 dl. Promenader kan därför bli rätt irriterande. Gå 20 meter, dra upp strumpan, gå 20 meter, dra upp.. Ja, ni fattar.
 
För det tredje har mitt operationssnitt börjat bråka mer på senare tid genom att helt enkelt vara mer känsligt för beröring av kläderna. När man går dras ju kläderna över magen, vilket är svårt att komma ifrån. Detta har resulterat i att jag knappt kan ha kläder alls utan att det gör ont. Bäst funkar gravidbyxorna, men det är inte så skönt att gå i tajta byxor jämt. Framförallt inte när man har katetern. Får inhandla ett par "gravidmjukisar" tror jag, trots att jag är allt annat än gravid.
Ska höra med första bästa sköterska jag träffar på om jag kan tigga till mig något långt plåster, i stil med det jag hade som nyopererad. Det kan nog hjälpa en del.
 
Jag har dessutom fått röda prickar över hela överkroppen. Frågade distriktssköterskan om det i måndags, och hon gissade att det kunde vara en hudåkomma jag inte minns namnet på. Skulle gå över efter några veckor och smittar inte i så fall. Vi ska kolla nu på måndag igen hur det utvecklat sig.
Jag gissade först på antibiotikan, men tänkte att sköterskan nog hade rätt. Beskrivningen stämde bra. Såg dock att antibiotikan också kunde ge liknande symptom, så min teori kanske stämmer ändå.
Hur det än är så ska det ge sig efter några veckor alt. när jag slutat med antibiotikan.
 
Då kommer vi till nästa punkt. Ska jag fortsätta med antibiotikan?
Läkarna sa att tabletterna skulle tas i 2 veckor. Nu har två veckor gått. Har försökt nå någon insatt läkare på sjukhuset men än har ingen ringt upp som dom lovat.
Måste dessutom veta hur det blir med sjukskrivningen. Ska den förlängas eller kan jag börja jobba?
Jag känner mig mycket bättre nu än jag gjort tidigare, så i mina ögon kan jag säkert jobba. Men jag vill ha klartecken från en läkare först.
Men det är svårt att få om ingen ringer upp.. Jag förstod det som att dom skulle ringa mig och berätta om hur vi skulle gå vidare efter att jag åkt hem från sjukhuset nu senast. Men allt jag vet är att urinvägarna ska undersökas den 22 okt. vilket jag fick brev om. Sen hur det är med sjukskrivning och mediciner till dess har jag ingen aning om.
 
Så för att sammanfatta:
Allt är bra förutom några små skavanker och jag har inget egentligen att berätta för jag vet inget om framtiden.
 
Frågor på det?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0