Längtar efter vintern
Igår besökte jag Vårdcentralen och fick hjälp att byta kompressen som sitter där kateterslangen går in till njuren. Numera skrämmer det mesta som har med sjukvård mig, eftersom jag är så rädd att det ska göra ont. Därför gick jag dit något nervös. Detta hade inte oroat mig det minsta för 2 år sedan, men alla sjukhusbesök har satt sina spår.
Men när jag kom på att detta inte borde vara värre än den piccline jag hade när jag var cancersjuk, kändes det bättre.
För er som inte vet: När jag hade cancer fick jag en liten slang i armen som sen gick hela vägen in till hjärtat. Genom denna slang fick jag mina cellgifter varje vecka. Denna lilla smala slang kallas piccline.
Hur som helst: Sköterskan var jätteförsiktig när hon tog loss den tidigare kompressen och gjorde rent. Allt såg bra ut och en ny kompress sattes på. Klart!
Sen åkte jag till jobbet en sväng för att lämna lite sjukskrivningspapper och annat. Alla var glada över att se mig och jag blev kvar en bra stund.
När jag kom hem igen passade jag på att gå en sväng med Viggo eftersom vädret var så fint. Men det ömmade lite lätt från njurpartiet på grund av slangen, så det blev en kortare tur än jag egentligen velat. Man får gå lite efter dagsformen förstår ni. För även om det säkert inte är någon fara att gå längre även om det ömmar lite, så kan man inte precis njuta av promenaden om det ömmar till i varje steg.
Istället gick vi ut på åkern så att Viggo fick springa lite fritt. Själv gick jag och drömde mig bort till vinterns längdskidåkning. Får vi klartecken från bonden så ska vi helt klart dra spår på den åkern i år igen, då det var jättesmidigt att ha 50 meter(om ens det) till skidspåret. Då kunde vi åka en sväng så fort man fick möjlighet.
Och åkern är stor så det räckte med 2 varv i vårat spår så var vi helt slutkörda, otränade som vi var och fortfarande är.
Förövrigt känns det rätt bra just nu. Jag kan röra mig mer och mer utan att det gör ont så jag kan roa mig allt bättre om dagarna. Städa, gå promenader m.m. Lätta saker men ändå roligare än att ligga och titta på tv hela dagarna. Det är så tråkigt att vara hemma utan Ludde. Det händer inget här utan honom..
Igår körde jag ett superlätt styrkepass. Bara så att kroppen kommer igång lite i väntan på att läkarna ska få ordning på mig. Någonstans måste man börja. Måste ju vara i form till i vinter när det är dags för längdskidåkning!
Uppdatering
Idag har katetern stört mig ovanligt lite. Tidigare har det gjort ont från själva ingångshålet vid njuren vid vissa/snabba rörelser, men idag har det varit ovanligt lugnt med det. Är nog en kombination av att det håller på att läka och smärtstillande. Skönt att inte känna sig fullt lika "instängd" i alla fall.
Dock spänner jag mig omedvetet i bland annat ryggen så om jag inte vilar regelbundet får jag ont/blir trött där istället. Samma sak gäller promenader. Senaste promenaden jag tog resulterade i att jag fick ont i höften. Har aldrig hänt förr. Så även om jag tror att jag går normalt(fast långsamt) så rör jag mig annorlunda vilket inte gynnar kroppen.
Hoppas att den bra känslan jag har i kroppen håller i sig så att det går åt rätt håll nu. För känns det bättre i ingångshålet(eller vad man nu ska kalla punkten där slangen går in till njuren) så kommer resten av kroppen kunna slappna av mer och jag slipper få ont och bli trött på grund av det.
I och med att det inte gör lika ont i dag känns det självklart bättre psykiskt. Jag har det lite kämpigt nu när problemen bara avlöser varandra, det är svårt att hålla modet uppe då.
Humöret svajar. Ena stunden är man riktigt tävlingsinriktad och vill inte låta sjukdomarna vinna över mitt positiva sätt att se på livet, för att någon timme senare ligga och gråta en skvätt.
Den här katetern är inte så farlig, inte ens njurbäckeninflammationen är så värst hemsk egentligen.. Men när det blir för mycket på en gång, då kan minsta lilla sticka i fingret vara droppen som får bägaren att rinna över.
Min bägare rann över redan i somras, och jag är bara fruktansvärt less.
Hemma en sväng
Nu har jag äntligen fått komma hem en sväng från sjukhuset.
Febern och den hemska frossan har lagt sig och det underlättar massor. Har nog aldrig haft en sån ordentlig frossa i hela mitt liv!
Jag ska fatta mig kort eftersom jag inte kan sitta speciellt bekvämt just nu. Anledningen är att jag som sagt fått en slang in i njuren som vätskan ska gå igenom. Sköterskorna kallar det helt enkelt för en kateter, men det är alltså ingen vanlig urinkateter. Denna sitter i direktkontakt med njuren och inte i urinblåsan.
Inte helt bekvämt att ha slangen in i njuren, för det ömmar då och då. Framförallt är jag rädd att det ska kännas, så jag rör mig väldigt försiktigt.
Det som hamnar i påsen(som sitter i rörets andra ände) tömmer jag ut själv via en liten kran. Smidigt, men som sagt lite obehagligt.
Är dessutom väldigt handikappad då jag varken kan bära tungt eller böja mig hur som helst. Så stackars Johnnie får mycket att tänka på den närmaste tiden. Se till att Ludde kommer upp ur sängen och lämnas på dagis, jobba långa dagar, se till att han själv eller någon annan hämtar Ludde, laga mat, leka, städa, natta.. Ja, allt.
Johnnie är en klippa!
Dessutom har vi underbara familjer och bekanta som hjälper på alla sätt dom kan. Vi är lyckligt lottade.
Jag ska äta antibiotika i väntan på att dom ringer från sjukhuset. En ny stent ska sättas in för att öppna upp åt vätskan i njuren. Hur planen sen ser ut är jag osäker på. Osäker på om ens läkarna vet det.
Läkaren jag pratade med sa att stenten skulle sättas in inom 10 dagar, så förhoppningsvis behöver jag inte gå med min lilla påse speciellt länge.
Förövrigt så har 95% av sköterskorna känt igen mig och vissa har till och med sagt: "Nämen hej Anna! Är du tillbaka!?"
Mitt svar har då varit: "Ja, jag saknade er för mycket! Jag har redan adressändrat hit och tänkte stanna för gott!"
Jag gillar nästan alla sköterskor, dom flesta är helt underbara. Dom skrattar och härjar, tröstar och stöttar. Helt beroende på vad man behöver för stunden.
Sjukhuset börjar kännas som ett andra hem. Lite blandade känslor angående det..
sjukhus
Inlagd på sjukhuset igen. Febern blev så hög igår att jag ringde in till ackis. När sköterskan fick höra lite bakgrundsfakta plus min höga feber, var det inget snack om saken. Jag skulle komma in direkt.
För att göra en lång historia kort: allt tyder på en infektion i vänster njure. Måste vara allvarligt då dom både röntgat och satt i en dräneringsslang i njuren nu under eftermiddagen. Det sistnämnda var inte kul. En nål rakt in till njuren.
Verkar alltså vara mer eller minder stopp på flödet från njuren, så stenten gjorde nog inte den nytta man hoppats på. Men nu minskar i alla fall trycket i njuren i och med den här lilla dräneringsslangen. Får se vad läkarna säger imorgon.
Eländet tycks aldrig vilja ta slut.
För att göra en lång historia kort: allt tyder på en infektion i vänster njure. Måste vara allvarligt då dom både röntgat och satt i en dräneringsslang i njuren nu under eftermiddagen. Det sistnämnda var inte kul. En nål rakt in till njuren.
Verkar alltså vara mer eller minder stopp på flödet från njuren, så stenten gjorde nog inte den nytta man hoppats på. Men nu minskar i alla fall trycket i njuren i och med den här lilla dräneringsslangen. Får se vad läkarna säger imorgon.
Eländet tycks aldrig vilja ta slut.
Borttagning av stenten
Dagens uppdrag är nu slutfört. I det stora hela gick det bra, men vissa saker kunde ha gått bättre..
Som ni säkert har koll på skulle stenten(eller röret, som den här läkaren valde att kalla det då den var rätt lång) plockas ut idag.
Vi klev upp vid halv 7 och gjorde oss klara. Drömde "mardrömmar" under natten om att jag skulle glömma bort att fasta, och komma på det först när jag ätit frukost. Trots drömmen hade jag inte en tanke på det förrän Johnnie påpekade fastan. Jag hade nämligen tänkt äta gröt med Ludde i vanlig ordning, men Johnnie påminde mig innan jag han börja tillaga den. Tur!
För dom som inte vet ska man fasta(varken äta och dricka) från kl. 24.00 på natten fram tills efter ingreppet/operationen.
Utan frukost blev det ovanligt mycket dötid innan vi gav oss iväg. Trots att jag skulle duscha igen. Skulle nämligen duscha både kvällen innan och på operationsdagens morgon. Skulle dessutom byta till rena sängkläder under den natten så att man skulle vara så ren och fräsch som möjligt tills det var dags.
Även rena kläder skulle på. Just de.. Det hade jag glömt så mina gravidbyxor var använda och därmed inte nytvättade. Visst, det kanske inte är superkinkigt inför den här typen av ingrepp, men jag tog ett par vanliga jeans ändå. Kunde dock inte stänga knappen på grund av ärret så man fick diskret dra upp byxorna då och då..
Vi lämnade av Ludde på dagis och dagispersonalen var fullt medvetna om att Luddes dag kunde bli lite konstig. På lappen hade vi skrivit i att han skulle vara kvar till 17, men gick allt bra kom vi tidigare. I värsta fall fick någon annan hämta. Johnnies syster hade "jour" på den punkten.
Men personalen vet vad vi går igenom och är mycket förstående. Det har dom alltid varit.
Sen åkte vi in till Uppsala och i bilen spelades Rachel Plattens "Fight song". Har inte varit speciellt intresserad av den tidigare men idag träffade den så rätt på något vis:
This is my fight song
Take back my life song
Prove I'm alright song
My power's turned on
Starting right now I'll be strong
I'll play my fight song
And I don't really care if nobody else believes
'Cause I've still got a lot of fight left in me
Take back my life song
Prove I'm alright song
My power's turned on
Starting right now I'll be strong
I'll play my fight song
And I don't really care if nobody else believes
'Cause I've still got a lot of fight left in me
Lite "pepp" inför ingreppet genom en låt som denna är inte fel.
Johnnie följde med in på sjukhuset men så fort det skulle bli min tur hade jag gett honom fria tyglar att göra vad han ville tills ingreppet var klart. Jag har inget behov av hans stöd under läkarbesök m.m, utan jag är bara glad att han jämt finns där i närheten, kör och stöttar. Det räcker gott för mig så länge det inte ska rabblas upp massor av info som jag inte kan memorera på egen hand eller om dåliga besked ska delas ut.
Så när jag fick byta om traskade han iväg på egna små äventyr tills jag vaknat från narkosen. Kläderna var dom vanliga: Dom sexiga strumporna som går upp över knät, Den klassiska sjukhusrocken och mössan som gör att man ser ut som en svamp.
Sen fick jag träffa läkaren, sköterskor och narkosläkaren. Alla ville kolla ungefär samma saker. Allergier, mediciner, allmäntillstånd m.m. Kolla så att jag var okej och redo inför ingreppet.
Sen var det äntligen dags. Visades in i den klassiska vita operationssalen med alla sladdar och skärmar. Fick lägga mig på en brits och sen var det dags för infarten. Men idag var jag inte orolig, dom sätter infarter jämt på såna där ställen så dom är duktiga.
Ja, så tänkte jag innan det satte igång..
Ett stick, två, tre, fyra.. Vid den fjärde kom tårarna. Det gör ont och jag känner mig som en nåldyna. Jag vet att jag är svårstucken och inte blir det bättre för varje försök. Och numera blir jag så stressad och pressad att tårarna börjar rinna efter tillräckligt många försök. Stick nummer fem, också misslyckat.
Sen kommer en äldre kvinna in och Talar lugnande till mig samtidigt som hon undersöker min ena hand. Efter en liten stund säger hon att hon hittat ett bra kärl. "Får jag?" undrar hon. Jag nickar, vad har jag för val? Dessutom gjorde hon mig lite lugnare.
Hon fixade det direkt. Underbart! Då kunde jag äntligen slappna av. På sjätte försöket fick dom i den.
Sen gick allt snabbt. Syrgasmask på.
"Nu ger jag dig smärtstillande. Du kommer att känna dig lite varm, konstig och snurrig"
Jag brukar skoja och skratta mycket med sköterskorna i vanliga fall, då det är mitt sätt att lätta på den tryckta och seriösa stämningen. Men idag var jag något dämpad av någon anledning.
Men när hon sa sådär om smärtlindringen log jag lite in i syrgasmasken samtidigt som jag tänkte "Ska du hälla i mig alkohol?"
Lät så på beskrivningen.
"känner du något?" Frågar hon. Jag skakar på huvudet, inget.
Sköterskorna börjar småprata lite med varandra och någon halv minut senare ställer hon samma fråga.
Jorå, varmt i kroppen och blicken blir lite snurrig. Härlig känsla! Som om alla bekymmer försvinner en stund.
"Okej, då söver vi dig."
Jag fäster blicken på klisterremsa med text på som sitter på en av dom stora lamporna ovanför mig. Tycker att det är lite roligt fött försöka kämpa emot och hålla mig vaken så länge det går. Men självklart tar det bara sekunder innan texten blir suddigare och suddigare för att sedan försvinna helt.
Tack och god natt!
Vaknar en halvtimme senare. Tittade på klockan innan sövningen och det första jag såg när ögonen öppnades var klockan i uppvaket. Slumrade dock lite i omgångar och först 25 minuter senare var jag vaken ordentligt.
Serverades mackor, vatten och kaffe. Skönt efter fastan!
Mindes också att någon berättat för mig att ingreppet gått bra precis när jag började vakna till. Och efter ett bra tag fick jag träffa läkaren som bekräftade det. Han var upptagen med operationer så jag fick säkert vänta en timme på honom.
Han hade fixat smärtstillande på recept då jag förklarat mina biverkningar efter strålningen(sköra slemhinnor) så förhoppningsvis ska smärtan vara under kontroll.
Hittills idag har det gått bra, men det beror kanske på lokalbedövningen jag fick. Eller irriterade stenten så mycket?
När jag pratat med läkaren tog en sköterska bort infarten och klippte av sjukhusbandet från handleden. "Nu är du fri!" sa hon samtidigt. "Tjoohooo!" blev mitt svar, sen smet jag snabbt iväg. Ifall dom skulle komma på att dom ville ha mig kvar och öva att sätta infarter på. Man vet ju aldrig..
Johnnie hämtade upp mig och vi åkte hemåt. Sen hämtade vi ut både smärtstillande och Ludde, från olika ställen dock.
Resten av kvällen har varit rätt lugn. Bläddrade i en bok med Ludde, tv-tittande, lite Luddebus, mat.. Och nu sitter jag här. Ska bara äta något sen krypa till kojs. Jobb imorgon!
Om jag mår bra vill säga, men känns det såhär bra kan jag absolut jobba.
Blev ett långt inlägg, hoppas ni orkade läsa.
Min ena plågade arm(syns inte jättebra på grund av ljuset)
Förresten: Om 4-5 veckor ska jag in på undersökning och kolla om stenten gjort nytta eller om problemet kvarstår. Håller tummarna..
En fullspäckad lördag
Nyss hemkommen från en liten grillfest med grannarna. Jag har varit igång hela dagen och kände helt enkelt att det var dags att gå hem och sova för kroppen är slutkörd.
Först åkte jag, Ludde och min bror Jimmy till vår gymnasieskola Jälla. Dom har varje år en dag då dom har "öppet hus" så att folk och fä kan komma och kolla in skolan med alla dess djur och maskiner. Jällaskolan är ett naturbruksgymnasium om det är någon som undrar.
Träffade dock på ytterst få av dom lärare vi haft, och det var ju lite tråkigt. Det roligaste är ju just att träffa alla bekanta ansikten igen.
Ludde gillade framförallt skogsmaskinerna, vilket hans morbror(som jobbar i skogen) var mycket nöjd med.
Sen åkte vi in till Uppsala. Jimmy skulle springa Kung Björn-loppet tillsammans med min andra bror och hans sambo. Jag brukar vara med och springa, men förra året hade jag knäproblem och i år har jag helt enkelt inte kommit till joggingträningen än efter all sjukdom och smärta. När kroppen orkar med vardagen utan större problem, då är det dags att börja springa igen.
Visst känns det tråkigt att se alla andra springa iväg efter att starten gått, men var sak har sin tid. Snart är jag igång igen.
Ludde hade roligt och klappade händerna när folk sprang i mål.
När det var klart åkte vi(jag och Ludde) och hjälpte mamma och pappa att rensa i en trädgård. Om jag fattat det rätt är det en av mammas brukare(hon driver ett hemtjänstföretag) som bett om hjälp. Mamma bad i sin tur mig om hjälp, eftersom jag gillar att pyssla i trädgården. Hjälpte till ett par timmar innan vi fortsatte resan hemåt.
Hann bara hem och vända, för vi skulle vidare på grillfest. Helst ville min kropp ligga i soffan och vila, men en stund ville jag i alla fall vara med och grilla. Vi har en plats här i närheten som vi grannar brukar samlas vid några gånger per år för att grilla, ta några öl och ha trevligt. Jag och Johnnie har pratat om att dra ihop en träff under hela sommaren, men eftersom jag varit dålig har det inte blivit av.
Men nu när jag piggnat till något var det dags. Johnnie bjöd in folk genom facebook, och trots att det blev med kort varsel kom det väldigt många. Jättekul!
Men eftersom jag äter lite smärtstillande fortfarande och just nu dessutom äter antibiotika mot den misstänka urinvägsinfektionen(som är fruktansvärd, med andra ord inga förbättringar än..) ville jag inte dricka speciellt mycket. Framförallt så vill jag inte dricka om Ludde är med, eftersom jag vill ha så bra koll jag kan ha på honom.
En öl blev det, min andra öl sedan midsommar. Sommarens infektion och all dess mediciner har gjort att jag inte ens kunnat ta en kall öl under dom varma sommarkvällarna. Eller ja, kunnat och kunnat. Visst hade jag väl kunnat, men jag är väldigt försiktig med alkohol och mediciner(med all rätt).
Vid halv nio tog Luddes krafter slut och tröttheten tog över. Det gjorde inte mig något då jag kände likadant.
Åter igen känns det tråkigt att tröttheten styr mitt liv, även om jag blivit piggare. Hade gärna stannat längre med tanke på hur många underbara människor som var där, men orkade inte. Jag vet att alla grannarna förstår, men jag känner mig så osocial och tråkig som måste gå hem så tidigt.
Ludde har varit jätteduktig hela dagen och skött sig nästan exemplariskt. Tittat på djur, maskiner och joggande människor, släpat ris i trädgården vi röjde upp i och sprungit och lekt med grannungarna under grillfesten. Inte undra på att han somnade med vällingflaskan i munnen nyss, det har varit en lång dag för honom med.
Nu ska jag ta en liten nattmacka, en antibiotika-tablett och sen krypa till kojs. Imorgon väntar några timmars jobb då jag ska gå dubbelt med Jens. Dags att lära sig "inre tjänst", dvs sköta om begravningar, dop m.m.
Vårdcentralen
Jag ringde vårdcentralen idag på grund av misstänkt urinvägsinfektion. Igen.. Kollade upp svedan efter operationen, och det verkade bara ha varit urinkatetern som irriterat urinvägarna(som är känsliga efter strålningen). Provsvaren var dock otydliga så jag fick en kur ändå, eftersom jag är lite av ett "specialfall".
Kuren hjälpte inte med svedan försvann sakta men säkert av sig självt. Nu har den dock tagit fart igen, så jag kände att det var bäst att kolla upp.
Kan inte vara helt bra att ha UVI när dom ska dra ut stenten nästa vecka? Har inte pratat med dom läkarna än, eftersom jag vet att dom kommer vilja att jag kollar upp det på vårdcentralen direkt. Så jag vände mig helt enkelt till VC först.
Ringde VC på morgonen, och när dom sen ringde upp ställde den klassiska frågan: "Vad kan jag hjälpa dig med?" blev jag lite ställd. Inte av frågan i sig, men hur jag skulle förklara mitt ärende. Kolla upp en misstänkt urinvägsinfektion, så långt allt väl.
Men sen då? Måste förklara att det är lite brådis på grund av nästa veckas ingrepp, sen börjar jag förklara varför jag har stenten och varför jag inte är säker på att det är just en urinvägsinfektion. Svedan kan ju som sagt vara den vanliga "strålningsbiverkningen".
Sköterskan förklarar då att hon mycket väl vet vem jag är och vad jag gått igenom, och att jag inte skulle ringa i onödan. Så hon smet iväg och pratade med läkaren direkt. Efter att ha fått vänta i telefonen en liten stund meddelar hon att dom klämmer in mig omgående. Så det var bara att åka dit.
Läkaren jag får träffa presenterar sig och frågar sedan hur jag mår. Jag skrattar till och utbrister: " Väldigt bra om man jämför med dom senaste månaderna!"
Läkaren ser lite bedrövad ut. Han hade läst journalen och visste vad jag syftade på.
Det slog mig att smärtan blivit en del av mitt liv, mer eller mindre. För några år sen hade jag ansett att jag inte alls mådde speciellt bra om jag hade den här svedan, nu rycker jag nästan på axlarna åt det. Jag har ju varit med om värre och tar inte det smärtfria livet för givet längre. När man var yngre hade man ju lite av den där "jag är odödlig-tänket", men nu har jag verkligen lärt mig att så inte är fallet.
Det är faktiskt skönt att ha med cancern i journalen, för den får läkarna att ta mig på större allvar än om jag kommit med liknande besvär som "vanlig" människa. Personalen på vårdcentralen har alltid varit underbara, så ingen kritik riktad mot dom. Jag menar mer allmänt. Minsta lilla "skavank" kollas upp om jag söker hjälp för det.
Alla som känner mig vet dock att jag helst undviker att söka hjälp, även om jag verkligen skulle behöva det. Numera har Johnnie lärt sig vart gränserna går, så när han tycker att gränsen är nådd ser han till att jag får den hjälp jag behöver. Tur att jag har honom, för ibland är jag för tjurskallig för mitt eget bästa..
Man kan ta den här senaste infektionen som ett exempel. I början hade jag lite ont i rygg och buk, vilket jag nämnde för min läkare. Direkt bokades diverse undersökningar in för att se till att inget allvarligt var på gång. Infektionen hittades därför rätt snabbt. Men tänk om dom bara skickat hem mig igen med värktabletter?
Jag tycker att sjukvården har behandlat mig väl. Lite små skavanker här och var, men i det stora hela är jag väldigt nöjd. Däremot är jag missnöjd med barnmorskan jag träffade innan cancern upptäcktes. Tycker att en barnmorska ska reagera om man har klockrena symptom för livmoderhalscancer..
Oj, vilket långt inlägg det blev. Skulle ju bara skriva lite snabbt om besöket på vårdcentralen och hur svårt det är att veta vad man ska berätta när sköterskan undrar vad hon kan hjälpa till med. Min historia börjar bli lång och invecklad..
Nu doftar det gott av nybakat bröd här hemma. Slängde ihop två lingonbröd här på kvällskvisten och det riktigt vattnas i munnen på mig när jag tänker på dom. Mot nattmackan!
Visa ord om döden
Döden är något vi aldrig kommer ifrån. Den finns ständigt runt omkring oss och drabbar oss på ett eller annat sätt.
På facebook hade en av mina väldigt kloka vänner länkat till följande text. Tyckte att den var så bra skriven att jag ville lägga ut den här på bloggen. Jag har ju trots allt skrivit mycket om både livet och döden, så den följer den röda tråd min blogg fått. Man vänjer sig aldrig vid döden, men man kan lära sig hantera och förstå den.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
En ung man var förkrossad av sorg, han hade precis förlorat sin allra bästa vän och skrev följande inlägg på internet: ”Min vän dog precis och jag vet inte vad jag ska göra.”
I kommentarsfältet visade en mängd människor sitt stöd. Men ett av svaren som den unga mannen fick hade han nog inte väntat sig. Svaret från signaturen ”Gammal man” kanske till och med ändrar hur man förhåller dig till liv och död.
Den gamla mannen skrev följande:
Jag är gammal. Vad det betyder är att jag har överlevt (hittills) samtidigt som många jag känner och har älskat inte har gjort det.
Jag har förlorat vänner, bästa vänner, nära, kollegor, farföräldrar, min mamma, släktingar, lärare, mentorer, studenter, grannar, och en mängd andra. Jag har inga barn, och jag kan inte ens sätta min in i smärtan av att förlora ett barn. Men här är det jag vill säga dig:
Jag önskar att jag kunde säga att du vänjer dig vid att folk dör. Men det har jag aldrig gjort. Jag vill inte göra det. Det river ett hål i mitt hjärta varje gång någon jag älskar dör, oavsett omständigheterna. Men jag skulle inte ”inte vilja bry mig”. Jag vill inte att det ska vara något som snabbt går över. Ärren är ett minne av den kärlek och den relation jag haft med den personen. Om ärret blir djupt var det för att kärleken också var det. Låt det då vara så.
Ärren är en vittnesbörd på livet. Ärr är ett tecken på att jag kan älska innerligt och djupt men såras, få ett sår, eller till och med urholkas, men ändå sedan läka och fortsätta leva och älska. Och ärrvävnaden kan till och med bli starkare än huden som var där innan. Ärren är ett bevis på att man levt. Ärr är bara fula på människor som inte kan se.
Vad gäller sorg så kommer du upptäcka att det kommer i vågor. När fartyget först havererar så drunknar du, med vrakdelar runt omkring dig. Allt som flyter runt dig påminner dig om skönheten och hur magnifikt fartyget en gång var. Och allt du kan göra är att flyta. Du hittar några bitar från vraket och klamrar dig fast, ett tag i alla fall. Kanske är det någon fysisk sak. Kanske är det ett trevligt minne eller ett fotografi. Eller kanske är det en annan person som också flyter. För ett tag så är allt du kan göra att flyta och hålla dig vid liv.
I början är vågorna skyhöga, 50 meter, och kraschar över dig utan någon nåd. De kommer med tio sekunders mellanrum och låter dig inte ens hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och försöka flyta. Efter ett tag, kanske veckor, eller månader, så är fortfarande vågorna lika höga, men de kommer med mindre mellanrum. Men fortfarande så utplånar de dig när de väl slår till. Men mellan gångerna kan du andas och fungera. Du vet aldrig vad som ska utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en gatukorsning, doften av en kopp kaffe. Det kan vara precis vad som helst…. och då kommer vågen med full kraft. Men mellan vågorna finns det liv.
Någonstans längs vägen upptäcker du att vågorna bara är 30 meter höga, eller kanske 20 meter. Och även om de fortfarande kommer så slår de till mer sällan. Du kan se dem när de är på väg. En årsdag, en födelsedag eller vid jul. Du kan se dem komma, för det mesta, och då förbereda dig. Och när de sköljer över dig så vet du att du kommer att överleva. Genomblöt, skakad, klamrar du dig fast vid en liten bit av vraket, men du kommer att överleva.
Ta det som ett råd från en gammal man som varit där. Vågorna slutar inte att komma, och på något sätt vill du heller inte att de ska göra det. Men du förstår att du kommer att överleva dem. Och andra vågor kommer att komma. Men du överlever dem också.
Om du har tur, kommer du så småningom att ha massor av ärr från dem du älskat. Och massor av skeppsförlisningar bakom dig.
Stenten
"Du kommer känna ett visst obehag av stenten vi opererat in, och kommer med stor säkerhet få urinvägsinfektion på grund av den"
Så sa läkaren till mig strax efter operationen. Men han förklarade också att han var väldigt nöjd med ingreppet och att allt gått enligt planerna.
Om jag fick urinvägsinfektion, vilket var väldigt troligt, skulle jag självklart behandlas för det. "Obehaget" som han beskrev det, fick jag däremot stå ut med dom här två månaderna som stenten skulle sitta på plats.
Någon urinvägsinfektion har jag hittills inte drabbats av(peppar, peppar..) men det där så kallade obehaget tror jag att jag känner nu. Nu när den övriga smärtan lugnat sig betydligt känner jag av en annan smärta som inte lagt sig som den övriga.
Då och då kommer en huggande/pulserande/irriterande smärta som inte gör så värst ont(i alla fall inte i jämförelse med vad jag tidigare känt) i bukens vänstra del. Den kommer helt oväntat och försvinner lika fort, utan att jag gör något.
Visst får man bita ihop ibland, men som tur är försvinner det som sagt av sig självt någon minut senare.
Ingreppet där stenten ska plockas ut närmar sig. Snart är det bara en vecka kvar. Men jag känner mig helt lugn nu efter beskedet om sövningen.
Det ska bli skönt att ha det avklarat och bara få koncentrera sig på att läka, träna upp kroppen och komma igång ordentligt med jobbandet.
Återgå till vardagen helt enkelt, jag kräver inte mer.
"Hög på livet"
Just nu är jag riktigt mör i kroppen. Vad underbart det är att få sitta ner en stund!
Igår försvann en kviga från flocken hemma hos mina föräldrar. Efter timmars letande hittade jag på henne, och eftersom hon troligen rymt på grund av att övriga flocken inte varit helt snälla lät jag henne gå i en angränsande hage.
I dag skulle jag kolla till henne, men åter igen fick jag leta länge innan jag fann vad jag sökte(hagen är stor..). Så efter en hel del traskande i jobbig terräng är jag lite lagom mör.
Var lite orolig att jag skulle behöva ta extra värktabletter på kvällen, men det behövdes inte. Jag var bara trött i kroppen, så smärtan hade inte blivit värre.
Vilken motion jag fått! Så länge inte smärtan blir värre så ser jag all motion som väldigt positivt just nu när jag försöker få igång kroppen igen.
Förövrigt känns allt bra. Ärret ser fint ut och är inte fullt så ömt som tidigare. Jeans och andra åtsittande kläder är fortfarande något jag kan glömma, men det går framåt.
På insidan av ärret(i själva buken) verkar det ha läkt bra då det inte alls gör ont. Jag kan nysa och hosta utan problem. Har märkt, nu när jag gått över stock och sten, att jag även kan börja använda magmusklerna med gott resultat.
Även om konditionen lyser med sin frånvaro känner jag mig mycket piggare och orkar mycket mer än tidigare. Detta gör att jag även känner mig mycket gladare och lyckligare.
Jag får inte längre dom höga topparna och djupa dalarna psykiskt längre, vilket är skönt. Dom djupa dalarna är i alla fall borta, men dagligen kommer den där "hög-på-livet-känslan"´. Inte lika starkt och oväntat som tidigare, men den känns. Som en stark lyckokänsla som gör att det riktigt pirrar i kroppen.
Och nej, jag äter inga starka mediciner längre. Så jag är inte drogad, även om det låter så!
Jag är nog bara väldigt, väldigt lycklig över att orken är tillbaka, att hösten är här och att jag känner att allt är på väg åt rätt håll.
Dessutom kan jag stanna upp och bara njuta av stunden på ett helt annat sätt numera. Jag kan koppla bort allt runtomkring och bara känna höstens dofter, titta på solen som går ner bakom träden eller lyssna på vinden som susar i trädkronorna.
Det är annat än sjukhussängen det.
Goda nyheter
Goda nyheter!
Kvinnan från urologmottagningen ringde upp idag angående ingreppet då stenten ska plockas ut. Som ni säkert redan vet ringde jag och frågade om man kunde få bli sövd under tiden, och idag när hon ringde berättade hon glatt att hon fixat det åt mig.
Blir dock flyttat till dagen efter, men det gör inte mig något. Hon förklarade att hon lyckats klämma in mig i väntelistan och att allt nu var klart. Den nya kallelsen kommer inom kort.
Jag blev såklart jätteglad och lättad, vilket resulterade i att jag tackade henne flera gånger. "Ja, men det är självklart att vi försöker hjälpa till och underlätta det för dig så gott vi kan" Sa hon. Det är inte alls så självklart, och det är därför jag blev så glad. Att hon tog sig tid att fixa nedsövningen åt mig var guld värt.
Det känns som om jag går mot ljusare tider, trots att sommaren går åt motsatt håll.
Telefonsamtal och regniga promenader
Har precis lagt Ludde efter en promenad i regnet. Självklart avslutade vi promenaden med bus i vattenpölarna, bäst att passa på nu när vi har regnkläder!
Barn ska få vara barn och vi alla vet hur kul det var att leka i vattenpölarna, blanda till geggamoja och undersöka allt vad livet har att erbjuda.
Ludde hoppade glatt fram och tillbaka i pölarna, och jag hängde på. Fast jag höll mig lite mer i kanterna då jag trots allt hade joggingskorna på mig.
Ringde mottagningen jag ska till för att ta bort stenten, och fick prata med en väldigt trevlig och förstående kvinna. Jag frågade först om hur ingreppet skulle gå till, och hon förklarade. Det var som min läkare berättat. Dom ska gå in via urinblåsan med små verktyg och en liten kamera för att sen ta tag i stenten och dra ut den genom urinröret. Visst låter det härligt?
Jag förklarade att strålningen jag fått gjort slemhinnorna känsliga och att detta kommer innebära att ingreppet kommer göra extra ont jämfört med en "vanlig" person.
Hon antecknade detta och jag frågade om chanserna att få bli nedsövd. Lät inte helt omöjligt, men hon skulle höra sig för och sedan återkomma.
Har inte hört något än, men förhoppningsvis ringer hon upp under morgondagen.
Läkarsamtal
En av mina läkare(killen som opererade mig nu senast) ringde idag. Han ville kolla lite hur läkningen gått och kolla att allt gick åt rätt håll.
Jag förklarade att allt var bra, så bra det kan vara just nu alltså. Smärtan i ryggen verkar avta då jag tar allt mindre smärtstillande utan att få mer ont. Snittet känns bra så länge man inte tar på själva sårområdet och jag blir piggare för var dag som går.
Han frågade om jag fått kallelsen till att ta bort stenten, och ja, den har jag ju fått. Jag förklarade om min oro kring ingreppet och undrade lite mer detaljerat hur det gick till. Han förklarade och sa att ja, det kommer göra lite ont. Tack för ärligheten, men jag blev inte lugnare. Frågade om man inte kunde bli sövd en snabbis men det kunde han inte svara på. "Om man har riktigt bra skäl till det så kanske det går, men jag kan inte lova något" blev svaret.
Jag kände hur gråten var på väg.
Vi kom överrens om att jag skulle ringa dom som ska utföra ingreppet och fråga.
När vi avslutat samtalet rann några tårar ner längs kinderna på mig. "Riktigt bra skäl".. Känns som om jag borde ha så pass bra skäl.
Cancer och dess tuffa behandlingar, operationer, undersökningar, nålar och infarter i mängder.. För att inte tala om hur psyket mår efter allt detta.
Jag ska ta mod till mig och ringa urologmottagningen i morgon. Hoppas på att det är en förstående person som svarar och inte någon vresig tant som förklarar att man "minsann får stå ut med ingreppet så som dom normalt brukar utföra det".
Läkaren nämnde att man normalt fick lite smärtstillande och lugnande. Har blivit erbjuden lugnande inför varje större ingrepp dom gjort. Smakar fruktansvärt och hjälper inte ett dugg. Senaste gångerna har jag tackat nej. Vill dom ha mig lugnare får dom komma med tyngre grejer.
Som ni märker känns detta jättejobbigt för mig. Kan inte beskriva vad skönt det vore att få bli sövd en snabbis under ingreppet. Det är alltid en risk att bli sövd, men jag tar lätt den risken bara jag får slippa känna eländet.
Dom har "bråkat" tillräckligt med mig och min kropp nu.
Snittets läkning
Det går framåt med läkningen.
På 11 dagar har dom små prickarna nästan försvunnit helt:
Det känns bra att stå, gå och röra sig, så länge inga kläder ligger och gnider sig mot själva snittet. Just nu är det alltså huden vid snittet som är väldigt känsligt, vilket nog beror mycket på att kläderna jag har på mig dras fram och tillbaka över det. Försöker ha löst sittande kläder, men ibland vill man klä sig lite finare och då är det värre.
Gravidbyxorna är fortfarande till stor hjälp och med dom känner jag mig fin men utan att ha ont i snittet.
Min läkare tipsade om att tejpa över snittet för att på så sätt skydda det. Testade men det gick inte alls, får stå ut med mitt "nakna" snitt ett tag till.
Det har känts bättre med energinivån dom senaste dagarna. Har dock misskött mig lite när det gäller tabletterna jag ska ta. Alvedonen ska tas 3 gånger per dygn men jag tar bara två. Först var det ren glömska, men jag märkte att jag klarar mig på två doser och då fick det bli så. Smärtan och tröttheten i ryggen håller sig borta.
Fick kallelsen till att ta bort min stent som opererades in nu nyligen. Den ska nämligen bara sitta ca 2 månader.
Kunde inte sova och grät mig till söms den kvällen. Tankarna skenade iväg angående ingreppet och rädslan gick inte att ignorera. Har fått höra lite om hur ingreppet ska gå till och det oroar mig.
Min läkare ska ringa inom kort och då får jag dela med mig av mina tankar. Kanske kan han lugna.
Annars är det bara att bita ihop. Ut ska stenten och sen får jag förhoppningsvis vara ifred ett tag. Så att jag får bygga upp lite självförtroende och styrka igen, både i kropp och knopp.
Usch vad jag avskyr allt vad sjukhus heter just nu.
Uppdatering ang. min hälsa
Börjar bli dags för en liten uppdatering om hur jag mår och hur det går med allt.
Värktabletterna gör sitt jobb och jag har inte ont. Detta gör att jag inte behöver vila lika ofta för ryggens skull. Däremot är tröttheten hemsk. Läkaren sa att medicinerna gjorde mig trött, framförallt morfinet. Har dock inte behövt ta något morfin då dom vanliga värktabletterna skött sig utmärkt. Testar dock en ny sort(kors i taket, finns det tabletter jag inte testat än??) och kanske är det den som är boven? Får kolla det sen.
Jag kan sova och äta bra, men trots det rinner energin av mig. Jag kan hålla på med en syssla i godan ro, och känna mig pigg och glad. Sen, som att knäppa med fingrarna, är all energi och motivation borta och det är bara att lägga sig på soffan.
En halv dag senare kan energin infinna sig på nytt och man kan fortsätta pyssla. Men som ni säkert förstår får man inte mycket gjort..
Roligt att VM i friidrott är igång i alla fall, så har man något intressant att titta på.
Bortser man från bristen på energi och motivation går det bra. Det intressanta är att energinnivån inte bara går ner i dalar, utan även upp i höga toppar. Plötsligt kan jag känna mig superenergisk och näst intill hög på livet, för att sen nå botten i energinivå.
Konstigt.
Besökte min chef häromdagen och diskuterade framtiden. Dom var väldigt nöjda med mig och hoppades att jag snart skulle vara tillbaka. Alltid lika härligt att höra att man gör bra ifrån sig på jobbet(även om jag knappt hann börja innan jag blev sjukskriven..)
Fick även en blomma med mig hem, så fint av dom!
Gårdagens läkarbesök
Igår var jag på läkarbesök. Hängde inte riktigt med i svängarna men av någon anledning fick jag inte träffa Bengt idag(min ordinarie cancerläkare) utan en kvinna. Det gjorde dock inte så mycket eftersom denna kvinna haft mig som patient nu senast jag låg inne på kvinnokliniken.
Det känns viktigt att det är en person som är insatt och har träffat mig förut, så dom är lite insatta. Visst kan dom läsa i journalen, men det är inte samma sak.
Det var lite ont om rum, så vi gick in i korridoren där jag fick cellgifter en gång i tiden. När jag såg alla slitna människor kände jag mig riktigt frisk och pigg i jämförelse. Minns hur sliten jag var när jag "hängde" i den där korridoren.
Vi slog oss ner i ett rum och började prata om hur allt gått sedan vi senast sågs. Jag är van vid läkarbesöken numera och sköter snacket nästan själv, då jag vet vilka frågor dom kommer ställa.
Vi pratade om smärta, trötthet, sjukskrivning, mediciner och allt därtill.
För att göra en lång historia kort gjorde vi upp en plan över hur och när jag ska ta mina mediciner. Jag har tagit mediciner vid behov i takt med att smärtan minskat, men läkaren ville att jag tog mer regelbundet ett tag till. "Det var ju trots allt inte längesedan du opererades" sa hon.
Blir dessutom sjukskriven 2 veckor extra, för att vara på säkra sidan. Jag förklarade hur gärna jag ville igång och jobba men också min rädsla för att gå ut för hårt, för tidigt. Som sagt är jag "duktig" på att pressa mig lite väl hårt emellanåt, och i såna här situationer kan det bli ett stort problem. Mer sjukskrivning är det sista jag vill ha.
Ser på klockan att jag måste göra mig klar inför mötet med chefen. Återkommer när jag får tid!
Mitt lapptäcke till mage
Såret på magen läker fint och jag blir allt mer rörlig. Jag är självklart försiktig med vad och hur jag lyfter, eftersom man inte får lyfta för tungt nu i början. Jag undviker att bära Ludde eftersom jag känner av såret då, men mindre lyft som när han ska upp på skötbordet går bra.
Har även handlat mat på egen hand och att bära matkassar har också finkat bra, så länge jag har lika mycket vikt i varje hand. Men jag är som sagt försiktig med att lyfta tungt.
Tänkte ta och visa hur såret ser ut just nu. Tror att det kommer bli jättefint när ärret bleknat om några år.
Först en bild på hur magen såg ut dagen innan operation:
Och såhär ser magen ut idag:
Snittet ser kanske långt ut, men det är bara ca 12-14cm. Prickarna är efter "häftklamrarna" som höll ihop såret första veckan efter operationen. Det var lite obehagligt att ta bort dom, och dom första veckorna efter operationen kastade jag bara snabba blickar på snittet. Vågade av någon anledning inte titta ordentligt.
Förra gången däremot, då var jag så nyfiken att jag ville se allt dom gjorde när dom tog bort plåstret som satt över snittet.
Sneda rörelser är det enda jag har problem med fortfarande. Om jag till exempel ska ta mig ur soffan och rör mig snett på något vis, eller bär med tyngd i ena handen men inte i andra.
Orken är på väg tillbaka. Sakta men säkert. Behöver inte vila fullt lika mycket nu som tidigare, men jag får fortfarande vara försiktig så att jag inte överanstränger mig.
Äter fortfarande morfintabletter men jag tror att smärtan minskat lite eftersom jag ibland kan hoppa över en dos.
Kläder är ett litet problem när det gäller snittet i buken. Resår och liknande som dras mot såret gör jätteont. Får ständigt försöka vika ner troskanter och gå med häng på mjukisbyxorna, så att resåren och sömmar hamnar nedanför såret.
Har dock gjort som vid förra snittet, det vill säga "dammat av" mina gravidjeans. Där går sömmarna så långt ner att snittet får fara ifred. Dom har dock en tendens att glida ner efter ett tag, eftersom jag inte har någon mage som håller dom uppe. Men det står jag ut med, skönt att få gå i något annat än fula mjukiskläder ibland!
Tur att jag inte hann ge bort mina gravidjeans, för dom kommer verkligen till nytta nu! Hemma går jag i mjukiskläder, men ute bland folk vill man se lite städad ut för en gångs skull.
Undrar ni något, är det självklart bara att fråga!
Tandläkarbesöket..
Hemma igen efter tandläkarbesöket. Det blev dock inte riktigt som planerat.
När jag fick komma in och sätta mig i stolen började den lugna, snälla sköterskan glatt fråga om hur jag mår och om sommaren varit bra. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla god min och förklarade att jag legat på sjukhus, opererats osv.
Sen började tårarna rulla ner för kinderna. Sköterskan blev lite förskräckt och undrade om det var hennes frågor som gjort mig ledsen.
Jag berättade att så inte var fallet, utan att det var sprutan jag var rädd för. Som ni vet har all sjukhusvistelse gjort mig allt mer spruträdd, och de senaste månadernas problem har blivit lite mycket för mig.
Jag trodde att det skulle gå bra idag, även om jag kände mig stressad över sprutan. Men när jag väl satt där kände jag att det var jobbigare än jag trodde. Det har blivit lite för mycket den senaste tiden helt enkelt.
Sköterskan och tandläkaren var jättegulliga och förstod mitt problem. Eftersom det inte var akut att laga hålet bestämde vi oss för att göra ett nytt försök om 6 månader. Hålet har trots allt stått still i utvecklingen länge så det borde kunna hålla sig ett tag till.
Jag behöver få lite distans till sommarens sjukhusvistelse och sprutor. Få tillbaka lite energi och styrka, sen är jag nog redo för hållagning!
Jag har nog med problem just nu..
Mitt besök var dock inte helt onödigt, för vi tog bort lite tandsten och fluorlackade på några ställen.
Kändes så dumt att sitta där hos tandläkaren och gråta över en liten spruta, men ibland behövs det inte mycket för att bägaren ska rinna över.
Bättre lycka nästa gång!
Orkeslös
Idag har det varit en lite sämre dag för min del. Rent energimässigt. Jag orkade knappt ta mig upp ur sängen och om jag funderar på vad som hänt idag, kommer jag knappt på något alls. Vi tog en sväng på 4-hjulingen för att Ludde skulle få titta på kor och rundbalspress. Jag passade även på att plocka en liter hallon, finns ju så otroligt mycket hallon just nu!
Men annars har jag legat lågt. Men en positiv sak var att jag inte behövde ta värktabletter mitt på dagen som jag brukar, utan det räckte med morgon- och kvällsdosen. Lite värre värk nu på kvällen dock, men ändå. Det vore skönt om värken kunde försvinna, så att jag hade en sak mindre att tänka på.
Snittet läker fint. Kom på nu på kvällen att jag inte visat er det än, men ljuset var för dåligt för att fota så jag får ta det en annan gång. Kommer bli fint när det gått nåt år eller två och ärret ljusnat. Kejsarsnittsärret blev jättebra även om det är lite som ett dike på ena ändan, dvs buktar in lite mot kroppen.
Men vad gör det? Ärret påminner mig om ett kaos som slutade lyckligt, så jag är glad över att det sitter där.
Hur som helst. Imorgon tänkte familjen Wallin-Wahlström åka med några grannar till Öregrund för att äta. Hoppas att orken finns på plats, och att Öregrund inte är överfullt(båtvecka..). I värsta fall får vi sitta på någon tom plätt och äta glass.
Provsvar
Dom ringde från Akademiska igår för att berätta att lite provsvar på det som opererades ut hade kommit.
Inga tecken på cancer, vilket är härligt att höra. Det var helt enkelt en "vanlig" inflammation jag råkat ut för.
Sen frågade hon om jag visste att jag har endometrios. Nix, ingen aning. Alltid lär man sig något nytt om sig själv..
Lite fakta om sjukdomen taget från internet:
Livmoderns innersta skikt består av en slemhinna som i varje menscykel byggs upp för att kunna ta emot ett befruktat ägg. Om inget ägg befruktas eller fäster stöts slemhinnan ut genom slidan i form av en blödning, mens.
Ibland finns livmoderslemhinna på andra ställen än insidan av livmodern och kallas då för endometrios. Även livmoderslemhinna utanför livmodern blöder vid mens och orsakar då en inflammation. Det är vanligt att man får väldigt ont, särskilt när man har mens men även vid andra tillfällen. En del får inga besvär alls.
Oftast får man endometrios på äggstockarna eller i bukhinnan, men man kan också få det på andra ställen. Endometrios kan ibland leda till att man får svårt att bli gravid.
Ungefär en av tio kvinnor får endometrios. Man kan inte bli av med sjukdomen men i vissa perioder har man mindre eller inga besvär.
Symptom:
Förutom ont vid mens är det vanligt att man får smärta som sitter som ett band över bäckenet och som kan stråla ut i korsryggen eller benen. Man kan också få ont när man bajsar, kissar eller har samlag.
Behandling:
Smärtan kan lindras genom olika behandlingar. Man kan få läkemedel som innehåller olika hormoner för att minska besvären av endometrios. Om man har ont kan man också behöva ta smärtlindrande läkemedel. Ibland behöver man opereras.
När ska man söka vård?
Om man misstänker att man har endometrios ska man kontakta en gynekolog eller en vårdcentral.
Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.
Tror dock inte att sjukdomen borde besvära mig framöver eftersom jag inte har mens längre(väldigt skönt faktiskt!) men ska för säkerhets skull fråga min läkare senare.
Men när jag fortfarande blödde kan jag inte minnas att jag haft några tydliga symptom, så jag kanske var en av dom lyckostar som inte hade några problem alls.
