Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag tog vi en tur med Johnnies båt. Motorn krånglade lite här hemma när han provstartade den, men tillslut fick han ordning på allt och vi kunde åka till sjön.

Allt gick jättebra och turen uppskattades av samtliga. Vi stannade även till en stund på sjön och fikade, mycket mysigt.

 

 

 

 Nu är det hög tid för mig att krypa till kojs!

 

Ni ska veta att jag läser alla era kommentarer, sms m.m, även om jag inte svarar.  Oftast läser jag era fina, uppmuntrande och stöttande ord flera gånger efter varandra. Jag önskar att jag hade en liten bok med ALLA era fina kommentarer uppskrivna, som jag sen kunde ta fram och bläddra igenom under svårare stunder.

 

Ni är så underbara som ständigt finns där och piggar upp mig när allt känns eländigt och ni ger mig energi till att orka med ytterligare lite av det jobbiga.

Jag vill svara på varenda kommentar och sms, men vad ska jag skriva? Ett "Tack!" känns så fjuttigt, och när jag väl försöker skriva ner hur mycket ert stöd betyder för mig finner jag inte orden som gör min tacksamhet rättvisa.

 

Ska jag vara ärlig så trodde jag ALDRIG att jag skulle få ett sånt här stöd från så många olika människor. Folk jag inte ens känner hör av sig efter att ha, av olika anledningar, hittat in på min blogg. Folk jag inte ens trodde läste bloggar följer mina inlägg och vart jag än går möter jag på folk som kramar om mig och frågar hur det är.

Nästan varje gång jag är ute bland folk på fester och liknande möter jag på någon(för mig okända människor) som berättar att dom följer min resa och kamp genom bloggen.

Folk berättar att jag inspirerar och berör, något jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra. Jag är ju bara en liten grå mus som inte hörs, syns eller kräver speciellt mycket här i livet.

 

Jag önskar att jag hade tid och möjlighet att bara åka runt och ge er alla en stor kram, som tack för allt ni gör. Ni kanske inte tror att era kommentarer gör speciellt mycket nytta. Men det gör dom. Varenda en.

 

Ni lär mig att bli en bättre människa. För varje uppmuntrande mening jag läser blir jag bättre på att själv ge fina kommentarer till folk i min omgivning. Jag har alltid varit dålig på att berätta för folk hur mycket dom betyder för mig, men jag blir bättre och bättre på det.

 

 

 

 

 

Vart ska jag börja?

 

Operationen gick bra och läkarna är nöjda. Efter strålningen jag fick 2013 hade äggstocken på vänster sida(högra plockades ur 2013 för att äggvävnad skulle sparas) vuxit ihop med både tarmen och röret som går mellan njure och urinblåsa. Äggstocken var även svullen, och det var alltså den som var problemet och hade orsakat infektionen.

 

Så det dom gjorde under operationen var alltså att sära på dessa och äggstocken plockades ur helt tillsammans med äggledaren. Kommer ändå aldrig kunna bära ett barn igen så det var ingen förlust för min del.

Dom fick sy några stygn i tarmen och en liten stent(ett litet rör som vidgar) sattes in i röret mellan njure och urinblåsa. Det röret var nämligen lite skadat och passagen var lite väl trång på ett ställe. Så för att säkra njurens kapacitet i fortsättningen sattes stenten in.

Den ska dock bara sitta i ca 2 månader innan den ska plockas ur igen. Antagligen ska förträngningen vara utvidgad då. Stenten ökade dessutom risken för urinvägsinfektion, och läkaren sa att jag nästan helt säkert skulle hinna få minst en urinvägsinfektion inom dessa 2 månader.

 

Åkte till vårdcentralen idag för att träffa en läkare och lämna ett urinprov. Hade nämligen urinkateter efter operationen vilket är både obehagligt och ökar risken för urinvägsinfektion. Svedan vid toabesök har hållit i sig så jag ville kolla upp det, vilket även läkarna uppmanade mig att göra om inte svedan försvann inom några dagar.

En av strålningens biverkningar är sköra slemhinnor, så det är inget nytt att det svider när jag kissar. Och som jag sa idag till läkaren kan det ju vara just det som är problemet nu, eftersom urinkatetern säkert retade upp urinröret ordentligt.

Men för att vara på säkra sidan ville jag utesluta urinvägsinfektion. Eftersom risken för det är ordentligt förhöjd bör det ju kollas upp.

Det snabba testet visade ingen solklar UVI, men det visade inte heller att jag var helt frisk. Jag bad dom att få urinprovet odlat, för att vara säker. Läkaren sa inte emot.

Med tanke på omständigheterna ville han ge mig en antibiotikakur direkt, så jag har hämtat ut tabletter och påbörjat kuren.

Nu håller jag tummarna för att svedan ska försvinna. Har tillräckligt med problem ändå!

 

Några dagar efter operationen fick jag komma hem, men den första tiden låg jag bara och tittade i taket eller läste. Helt värdelöst.

Kom hem på tisdagen och på torsdagen åkte Johnnie upp till Rättvik med Ludde. Tanken har hela tiden varit att Johnnie skulle upp till Classic Car Week och att jag och Ludde skulle hälsa på endast några dagar. Men jag blev som sagt sjuk så Johnnie och Ludde åkte ensamma och var borta en vecka.

Under tiden flyttade jag hem till mina föräldrar för att vila upp mig under uppsikt. Dessutom såg pappa till att jag ständigt fick i mig bra mat, vilket jag inte hade kunnat fixa på egen hand hemma.

Under veckan jag bodde där blev det mest vila, men när jag fick lite ork gick jag ut på små promenader, pysslade lite i trädgården, klappade/tittade på djuren osv.

På fredagen efter att jag fått komma hem från sjukhuset besökte jag vårdcentralen för att ta bort dom små häftklamrarna i buken. Det heter något finare på läkarspråk, men jag kallar det för häftklamrar(ser ut som såna!).

Obehagligt att ta bort dom, men sköterskan var underbar och det var skönt att bli av med dom små metallbitarna.

 

Snittet ser fint ut och har läkt bra. Får dock gå med lite häng på mjukisbyxorna då det gör ont att ha resår och liknande som dras över såret. Känner mig i alla fall inte längre som ett nyobducerat lik!

 

Vad ska jag skriva mer? Blir mer och mer rörlig, men är väldigt trött och orkeslös. Under tiden på sjukhuset då jag inte kunde äta något tog kroppen det den fick tag i, dvs musklerna. Så jag är väldigt svag, och nu gäller det att bygga upp kroppen igen. Från början.

Gick ner till 53kg från att normalt väga 60-62kg. Så man kan ju förstå varför jag inte orkar något.

 

Under tiden jag bodde hos föräldrarna mötte jag på en av deras grannar. Vi brukar möta på varandra när jag rider, och kan stå långa stunder och prata. Mycket trevlig kille. Han vevade ner bilrutan och undrade glatt om jag tappat bort hästen, eftersom jag var ute och gick.

Förklarade läget och han vet sen tidigare vad jag gått igenom eftersom vi pratat om det förr när vi träffat på varandra. Han tittade på mig och utbrast, halvt på skoj-halvt på allvar, med ett tonläge som lät som en order: "Nä, nu får det vara bra för din del!"

 

Jag kan inte annat än hålla med.

Nu får det faktiskt vara bra.

 

Bilden är tagen i början av sjukhusvistelsen, när jag fortfarande kunde äta och hade lite energi. Fin utsikt över slottet hade jag!

Hej! 

Här kommer ett litet kort livstecken från mig.

 

Operationen gick bra och läkarna är nöjda. Fick komma hem i tisdags och kan i nuläget inte göra annat än vila. Dötrist men nödvändigt.

 

Just nu ligger jag här i sängen och lyssnar på grabbarnas djupa andetag. Jag vaknar vid 7 på mornarna medans dom andra trynar fram till 9. Orättvist, hade gärna sovit både dag och natt nu när jag ändå inte kan göra något.

 

Vad ska jag skriva mer? Känner mig som en uppsprättad plåtburk. Har ett långt, lodrätt snitt över buken. Hoppas läkningen går fort så att jag snart kan leka med Ludde igen. 

 

Återkommer när jag orkar och kan. 

Hemma och samlar kraft inför operationen. Efter röntgenundersökningen idag hämtade Johnnie mig vid sjukhuset och sen åkte vi hem. Dock hade jag inte fått frukost eftersom man måste fasta inför röntgen, så magen sparkade bakut när jag åt kexen jag fick av personalen efter undersökningen.

Detta resulterade i att jag spydde nästan hela vägen hem. Som tur är har jag alltid en spypåse i handen eftersom jag vet hur snabbt illamåendet kan komma, så bilen är oskadd.

Tyckte dock väldigt synd om Johnnie, för jag vet själv hur jobbigt det är att lyssna på människor som spyr. Men han har förståelse och är inte speciellt kinkig, så det gick bra.

 

Väl hemma har jag bara ätit, tittat på tv och sovit. Magen börjar åter igen vänja sig vid mat så jag börjar piggna till. Alla dessa tabletter gör magen väldigt lynnig och äter jag inte ordentligt kommer spyorna som ett brev på posten. Jobbigt att spy när magen är tom bara..

 

Vägde mig på måndag morgon innan vi åkte till sjukhuset. 54,5 kg. Brukar normalt väga 60-62kg så vikten har verkligen rasat. Många tjejer skulle jubla, men jag behöver inte tappa kilon så jag försöker att äta så mycket jag bara kan. Ser ut som ett benrangel när jag ser mig i spegeln. Saknar min friska, hälsosamma kropp nu när jag känner mig så svag och orkeslös.

 

Undersökningen av tarmarna i måndags gick bra. Dom ville kontrollera att mina strålskador i tarmarna inte var orsaken till min infektion. Läkaren sa att det syntes tydligt att jag fått strålning, men trodde inte att infektionen hade med tarmarna att göra. Skönt. Då är det troligtvis äggstocken ändå. Röntgenundersökningen jag var på idag ska förhoppningsvis bekräfta det.

 

Eftersom jag kommit igång med ätandet någorlunda nu i veckan känner jag mig mycket starkare än tidigare, både fysiskt och psykiskt. Jag börjar känna mig redo att ta tjuren vid hornen och vill ha operationen överstökad. Förhoppningsvis börjar allt vända då och gå mot det bättre, men jag vågar inte hoppas för mycket. Mycket kan fortfarande hända.

Skräcken är att dom ska misslyckas med operationen helt.

 

Jag är mest rädd för veckan efter operationen. Vet hur dålig jag var efter kejsarsnittet och dom minnena kommer tillbaka. Det var då Johnnie trodde att han skulle förlora mig eftersom jag var så dålig. Och all smärta.. Hualigen!

Är väldigt rädd för att jag ska må illa och spy, vilket säkert är underbart när man är nyopererad. Smärtan skrämmer mig helt klart mest.

 

Nu har jag inte så mycket mer att skriva. På Torsdag gäller det. Så nu finns det risk att bloggen blir tyst några veckor beroende på hur fort jag repar mig. Skönt att jag fick den här lilla luckan mellan undersökningar och operation att smita hem på i alla fall. Sjukhuset har jag "hängt på" så mycket ändå.

 

Håll tummarna!

 

 Bus på sjukhuset. Sådan mor, sådan son..

Orken är på väg tillbaka, dessvärre blir det kortvarigt eftersom jag under dagen inte kommer få äta något. Imorgon väntar en undersökning och inför den får jag bara dricka "klara drycker". På tisdag ska jag röntgas vilket också innebär fasta, och inför operationen ska jag fasta. Får göra mitt bästa för att få i mig mat dom få stunder jag kan.

 

Vägde mig igår morse, och jag har(inte helt oväntat) tappat ca 4-6kg under min sjukhusvistelse. Inte undra på att man är trött!

 

Ludde är superglad över att ha mig hemma, och jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta över det. En del av mig blir överlycklig, samtidigt som jag känner en sorg över att inte kunna ge tillbaka lika mycket glädje just nu.

Längtar tills detta är över och jag kan busa hejdlöst med min lilla solstråle igen.

Men samtidigt som jag blir sorgsen av att se honom så glad, ger han mig tonvis med energi för varje leende. Låter konstigt att skriva att jag blir sorgsen av att se honom glad, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag vill ge tillbaka lika mycket glädje som han ger mig, och leka vilt med honom när han bjuder in mig i leken.

Just nu är jag väldigt begränsad, men jag är jätteglad över att Ludde njuter av att ha mig hemma även om jag inte är speciellt rolig för tillfället.

 

Jag känner mig så hjälplös just nu, och har ständigt nära till gråt på grund av det. Men snart är operationen över och jag hoppas verkligen att den blir lyckad. Min skräck är att dom inte är nöjda med ingreppet och att eländet bara fortsätter. Jag vill bara vara frisk, är det för mycket begärt?

 

Som ni förstår så är det tung nu, och det känns som en brant uppförsbacke. Cancer eller inte cancer, detta blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. En infektion låter milt i jämförelse med cancer, men jag mår bra mycket sämre än jag trodde att jag skulle göra av en infektion.

 

Rekordmånga människor har läst mitt senaste inlägg här på bloggen så det verkar vara många som vill höra hur det går. Dock kommer det bli tyst här under nästa vecka och förmodligen även veckan efter det beroende på hur det går. Men när orken kommer tillbaka lovar jag att skriva ett inlägg.

 

Tack till alla som bryr sig och finns här för oss när vi har det kämpigt. Johnnies föräldrar städade huset inför våran hemkomst och utanför ytterdörren stod en ost-och baconpaj tillsammans med lite godis som några grannar lämnat. Folk skickar hälsningar både genom Johnnie och över internet och min telefon tar dagligen emot sms. Ni anar inte hur mycket det värmer!

 

Nu ska jag "äta" lunch, dvs dricka lite "klar dryck" och lägga mig på soffan och vila lite.

 

Återkommer en annan dag, förhoppningsvis något friskare och piggare.

Jag har egentligen massor att skriva men det får bli ett kort inlägg då kroppen redan börjar bli trött, trots att jag sitter ner.

 

Jag är just nu hemma från sjukhuset över helgen för att samla kraft, äta och sova i min egna säng. Nästa vecka väntar nämligen undersökningar, röntgen och operation.

Dom har hittills inte funnit tecken på att cancern är tillbaka. Men orsaken till min rygg- och buksmärta är en inkapslad infektion i buken. Dom har försökt få ut varet på två sätt utan att lyckas så det är därför jag ska opereras på torsdag för att äntligen bli av med eländet.

 

Dom är osäkra på om det är tarmarna eller äggstocken som orsakat infektionen, så detta ska undersökas i början på kommande vecka så dom vet hur operationen ska gå till.

 

Jag har blivit väldigt rädd för nålar då dom näst intill torterat mig under dom två senaste veckorna. Att jag var så dålig under en vecka att jag varken kunde äta eller dricka gjorde inte saken bättre då jag blev mycket svårare att sticka(ådrorna drar ihop sig av vätskebristen).

Så det är inte bara jag som  njuter av hemmavistelsen just nu, mina blodådror nästan spinner av njutning nu när dom kan slappna av över helgen.

 

Ludde är överlycklig över att ha mig hemma, och har varit som klistrad efter mig sedan jag kom hem. Även husdjuren är nöjda, framförallt Kisse.

Hittills har allt gått bra, inget farligt illamående och smärtan är under kontroll. Längtar tills jag får krypa ner i min egna säng och höra Johnnies andetag.

 

Jag har mått extremt dåligt under mina två veckor på sjukhuset och många tårar har rullat nedför dessa kinder. Tårar orsakade av allt från hemlängtan till rädsla för all smärta och ovisshet. Sköterskorna har varit underbara och suttit långa stunder och lugnat mig med både ord och smekningar.

Varje dag har jag haft besök av familjemedlemmar och nu dom senaste dagarna har dom tagit mig ut i regnet på korta promenader för att få igång kroppen. Att vara inomhus i 1½ vecka tar på psyket ska ni veta.

 

Stort tack till er alla som bryr sig. Det värmer enormt och hjälper mig se lite ljus i tunneln nu när livet känns tungt. Hoppades ju så innerligt att min "sjukhuskvot" var fylld för ett bra tag framöver, men icke.

Johnnie är en klippa som hinner med att sköta Ludde, hemmet och stötta mig samtidigt.

 

Nu måste jag vila. Kommer kanske skriva ett till inlägg innan det bär av in till sjukhuset igen. Om inte: Håll timmarna för att allt går bra för mig.

 

 Under mina lite piggare dagar fick Ludde följa med in till sjukhuset. Härliga lilla solstråle!

Tillbaka på hemmaplan igen, efter besök hos både tandläkare och cancerläkare.

 

Börjar med det lite mildare, om man bortser från kostnaderna i efterhand..

Tandläkarbesöket gick bra. Tjejen förhörde mig om mina vanor och petade lite i min mun. Sen satt 3 stycken och tittade på mina röntgenplåtar för att bedöma om ett gammalt hål skulle lagas eller inte. Dom diskuterade och funderade en bra stund. Vid ett tillfälle tystnade dom och tittade på mig. Jag slog upp med armarna, skrattade och utbrast: "Titta inte på mig, jag vet inte!". Jag är ju ingen tandläkare. Får plånboken och mitt nålrädda tandkött bestämma säger vi "NEEEEJ!" men samtidigt är det ju bra att laga det så att det inte blir sämre. Har hållit sig rätt lika i många år nu, men förr eller senare kanske det tar fart igen.

 

Nu är en tid bokad för tandlagning och lite tandstensborttagning. Kommer gå på 1200kr.. Dagens besök gick på strax över 500kr, och då hade jag rabatt att utnyttja så 600kr hade dragits bort innan slutnotan hamnade på lite mer än 500kr.

Alltså, jag förstår inte. Hur kan lite röntgen och pet på tänderna vara så förbannat dyrt!? Skulle gärna vilja se en fullständig lista över vad det är som kostar, så jag slipper fundera varje gång.

Får be om en nästa gång jag kommer dit.

Att en reservdel till lastbilen kan kosta har jag en viss förståelse för, men att en enkel titt i munnen kostar så mycket som det gör har jag inte förstått än.

 

Tack gode gud för att jag bor i Sverige. Jag hade efter bara några månader nått upp till frikort inom sjukvården, och behöver inte betala mer detta år för läkarbesök och liknande. Och även utan frikort kostar ett läkarbesök bara någon hundring. Tänk vad en röntgenundersökning hade kostat om man fått betala allt själv? Hua, vill inte tänka tanken.. Jag hade säkerligen varit avliden vid det här laget, för alla cellgifter, undersökningar, stålning och mediciner hade ruinerat hela min familj direkt.

Tänk på det när ni klagar på Sverige, dess sjukvård och skatter.

 

Nu hamnade jag på ett sidospår!

 

Nu till det ni säkert väntat på att få veta, nämligen hur undersökningen hos min läkare gick.

Vi pratade igenom problemen för att han skulle få en bild över läget. Sen en undersökning där han både klämde, kände och tittade. Med ultraljudet såg han ett svullet parti på vänster sida, vid äggstocken.

Troligen en infektion.

Medicin i 10 dagar och är det inte bättre ska jag höra av mig. Röntgen blir av om några veckor och efter läkarbesöket lämnades blodprov. Har blivit stucken säkert närmare 100 gånger nu, och idag var en sån dag då allt stämde. Fick endast vänta ca 10 minuter, trevlig sköterska, nålen kändes nästan inte alls och allt gick supersmidigt.

Hämtade sen ut antibiotikan och värktabletter. Visade sig att jag tagit Ipren fel, vilket var otroligt klantigt från min sida. Har tagit dom som Alvedon, trots att det är en viss skillnad. Jag som jämt är så noga med att läsa på om läkemedlet innan jag börjar använda det..

Frågade om det kan ha påverkat smärtläget negativt på något vis, men Bengt trodde inte det. Inget tydde på det nämligen.

Nu håller vi tummarna för att behandlingen(som jag precis startat) går bra och att smärtan försvinner snabbt.

 

Väskan som jag packade innan jag åkte hemifrån kan jag glatt packa upp igen. Har hänt så många gånger att jag blivit kvar inne på Akademiska, så jag valde att ta med tandborste, en bok, underkläder och liknande ifall att. Hade ju ingen aning om vad dom skulle hitta..

När jag skulle säga Hej då till Ludde vågade jag inte ens säga "mamma är snart tillbaka!" som vanligt utan det blev "Vi ses sen Ludde".

Det kändes mindre tidsbestämt, ifall jag skulle bli kvar i stan längre än planerat.  

 

Nu ska jag slå mig ner i soffan och äta lunch, samtidigt som jag väntar på att värktabletterna ska komma igång. Hemresan blev allt jobbigare för varje minut som gick, eftersom smärtan kom tillbaka mer och mer. Men nu så borde smärtan avta rätt snabbt.

 

Ska på bröllop imorgon, men det blir nyktert för min del. Att dricka med dessa mediciner i kroppen känns inte bra!

  

Smärtan har blivit värre i framförallt buken, där en huggande smärta blir allt svårare att ignorera. Känns som om jag inte gör annat att äta värktabletter, samtidigt som jag tycker synd om min stackars lever som ska hantera medicinerna.

När värktabletterna gör sitt jobb mår jag nästan helt bra, och har under dagen både kunnat leka med Ludde och måla på husgrundet. Men när tabletterna slutar verka kommer den huggande smärtan tillbaka i buken och den jämna smärtan i ryggen.

 

Lovade mig själv att ringa onkologen idag och höll mitt ord. Pratade med en sköterska som skulle informera min läkare om läget, och på eftermiddagen ringde han.

Planen är såhär långt att jag, efter morgondagens tandläkarbesök, ska fortsätta resan in till stan för att träffa Bengt(min läkare). Han ansåg antagligen att jag var så pass viktig att han valde att klämma in mig i hans annars så fullbokade schema.

Skönt att träffa en läkare på onkologen nu när det känns såhär, och inte bli tvungen att åka till akuten.

 

"Kvällstabletterna" är tagna och snart borde jag vara rätt så smärtfri igen. Är lättare att somna om man inte känner den huggande känslan i buken hela tiden... Men först en dusch!

 

Jag återkommer med mer info om läget när jag får tid.

Åkte till samhället idag för att uträtta några ärenden. Handla på Ica och Apoteket, slänga återvinning, hämta urinprovsrör hos vårdcentralen, kolla kvigorna och köpa gymkort.

Allt gick strålande förutom inhandlandet av gymkort, för karln jag skulle handla av var precis på väg därifrån och hade dessutom brådis. Jag försäkrade honom om att det inte var någon fara, och att jag kunde återkomma. Han skulle vara där på torsdag förmiddag så jag gör ett nytt försök då.

 

Egentligen är gym inte speciellt lockande för mig. Ligga där i konstiga ställningar och flåsa samtidigt som svetten rinner.. I ett litet instängt rum dessutom. Föredrar att jogga en sväng ute i naturen.

Dessutom har vardagsmotionen jag fått av att jobba på en mjölkgård och sen leka med Ludde räckt bra för mig för att hålla igång musklerna.

Men i slutet av förra året bestämde jag mig för att börja på gym för att, på ett effektivt sätt, bygga upp all styrka jag tappat under sjukdomsperioden. Fick till och med stipendium för det från "Ung Cancer", så själva kortet är gratis för mig den här gången.

Valde att vänta tills dom värsta "Jag-har-gymkort-som-nyårslöfte-människorna" tappat motivationen och slutat träna(för alla vet att gym och andra träningslokaler har en tendens att vara väldigt fulla efter nyår) och sen har tiden bara gått. Nu måste dock kvittona skickas in till "Ung Cancer" så att dom ser att pengarna används rätt.

 

Gym är som sagt inte min grej. Jag tror i alla fall inte det.. Har aldrig varit på gym regelbundet så jag vill ge det en chans i alla fall, innan jag bestämmer mig för att det inte är min grej. Det var ju roligt att hänga på gymmet under senaste semestern i Östersund, men då var jag nästan alltid själv där. Är nämligen lite folkskygg, framförallt när jag tränar!

Inte har man några kompisar som går till gymmet regelbundet heller, som man kan "ta rygg på". Kan ju inte maskinerna alls.

Äh, det löser sig. Alla är vi barn i början!

Hoppas bara att jag får tid till att åka till gymmet, det är det svåraste av allt. Hästar, barn, jobb, hem och nu gym. Vardagspusslet blir allt svårare att lägga.

 

För övrigt så fixade jag alla ärenden jag hade. Men kom hem med trött och ömmande rygg efter att ha stått och gått en del. Det gör även ont på vänster sida nere vid höften, på kroppens framsida. Kollade upp vart blindtarmen sitter, men det är höger sida. Kollade sen vilken äggstock jag har kvar. Visade sig vara vänster. Är det den som bråkar?

Imorgon ska urinprov lämnas för att utesluta infektion. Vi tar en sak i taget.

 

Ett exempel på vardagsmotion är grästrimmning:

Min läkare ringde nu under eftermiddagen. Vi gick igenom mina besvär och kom fram till att jag ska på röntgen om några veckor plus lämna ett urinprov till vårdcentralen under denna vecka.

Urinprovet kan visa om det är en infektion som är problemet och röntgenundersökningen var mer för säkerhetsskull. Var ett tag sen jag var på just den här typen av röntgen.

 

Han trodde att besvären helt enkelt beror på strålbehandlingen jag fick, men jag tycker att det är konstigt att det bara dyker upp. Hade jag jobbat hårt och lyft tungt dagarna innan kan jag förstå, men så vitt jag kan minnas har jag tagit det ovanligt lugnt.

 

Hur som helst. Skönt att han ringde upp så fort och att han tog mig på allvar. Är lika rädd varje gång att bara få svaret: "Det är biverkningar efter behandlingen. Punkt."

Beror nog på att barnmorskan inte ville tro mig där när allt började. Tycker inte att man ska behöva gråta i telefonen för att få hjälp.. Men blivande mammor är kanske väldigt hispiga? Brukar resonera så till barnmorskans försvar när jag blir förbannad över minnena.

Bengt är i alla fall underbar och jag känner mig sedd och trodd varje gång något känns fel.

 

Och självklart: Blev ryggen värre skulle jag höra av mig direkt igen.

 

 

Satt igår och bläddrade i en av mina träningsböcker. Sen satt jag och tittade på träningsglada människors facebook och instagram på Johnnies mobil. Älskar att se andras träningsbilder, det får mig motiverad och taggad.

 

Träning känns just nu väldigt avlägset, men jag roar mig med att drömma om framtiden. Under tiden jag väntar på att få köra igång ska jag både plugga på om hur man skaffar sig ett bra löpsteg och klottra ner en liten plan över hur jag ska lägga upp träningen när jag väl får köra igång.

 

Jag är en typisk "allt eller inget-person" så risken är alltid stor att jag kör igång lite väl hårt när det väl är dags. Nu har jag blivit mycket bättre på detta efter problemen jag hade med knäna, men det är alltid bra att ha en plan att följa.

Knäna känns numera kanon och jag har inte känt något obehag alls under flera veckor. Fördelen med att vara sjuk i ständiga förkylningar har varit att knäna fått vila ordentligt, för få regler håller jag fast vid så hårt som "träna inte om du är sjuk eller bakis-regeln".

Sen har jag inte riktigt vågat träna heller eftersom jag är rädd att knäna ska fortsätta bråka. Det var ju trots allt i höstas problemen kom och det är först nu under våren som det försvann.

 

Det här året har jag i första hand prioriterat vardagsmotionen jag får av att pyssla med hästarna, jobba i trädgården eller leka med Ludde. På så sätt har jag kunnat ha en bra "vardagskondition" vilket har varit viktigt inför min jobbstart.

Jobbandet har gått över min förväntan och även om benen och fötterna var riktigt trötta i början trodde jag att det skulle vara värre. Nu har kroppen vant sig och jag kan riktigt njuta av att vara igång igen. Som jag har längtat!

 

Nu får vi se hur det går med ryggen, känns nämligen inte ett dugg bättre idag. Jag hoppas att det är en överbelastning eller något, så att vila ska göra susen. Men jag är tyvärr tveksam. Jag vilar så mycket jag kan, och trots det känns det inte bättre. Att stå och gå gör ryggen trött och ännu ömmare.

Ludde blir allt tyngre och jag försöker att inte lyfta honom, men ibland har man inget val. Har haft lite ont i ryggen i perioder vilket har berott på Ludde, men dels är det inte ens nära denna ömma punkt och dessutom känns det helt olika. Men som sagt, hoppas att det beror på Ludde ändå, vore mycket enklare än övriga alternativ!

 

Johnnie kämpar på med takbytet på egen hand och jag får dåligt samvete för att jag inte kan hjälpa till. Tanken med denna semestervecka var ju trots allt att vi skulle få mycket gjort här hemma, men nu kommer den gå åt till vila, vila och åter vila.

Passar Ludde gör jag i alla fall så gott jag kan, även om jag inte är landets roligaste mor just nu. Sitter mest och kollar på när han leker.

Kanske vi kan ta oss ut på en lugn cykeltur senare idag, får se hur ryggen känns.

 

Det är väldigt frustrerande att vilja så mycket men inte kunna göra något. Eller ja, "kunna" är fel ord. Visst kan jag, men kostnaderna för att ignorera kroppens signaler kan bli dyra.. Vi såg ju hur det gick förra gången!

 

Jaja, jag får sätta mig i trädgården och drömma mig bort en stund istället.

 

 

En veckas semester väntar, och jag har massor att göra under den veckan. Dom övriga två jag kommer ha senare i sommar är nämligen rätt uppbokade.

 

Men ryggen har börjat bråka igen. Nacken är öm den med, men förra gången räckte det med ett besök hos kiropraktorn innan allt var bra igen. Men ryggen.. Det började för två dagar sedan utan att jag gjort något speciellt, och känns precis som när jag blev sjuk 2013.

Det är detta som oroar mig mest, att jag inte känt såhär sen behandlingen skrämt tumören på flykt. Blev nyligen röntgad och det lugnar mig något, men vem vet.. Kanske dom missat något?

 

Just nu känner jag mig inte ett dugg stark, utan väldigt liten och klen. Minnen från tuffa tider kommer tillbaka och jag har lust att gråta en skvätt.

Det är säkert ingen fara, men jag vill vara säker på att dom inte missat något. Och dessutom vill jag vara säker på att inte behöva känna den där fruktansvärda smärtan i ryggen igen!  

 

Jag har skrivit ett meddelande till onkologen på minavardkontakter.se där jag bett min läkare kontakta mig. Får för mig att detta är ett enklare sätt att nå min läkare än att ringa och jaga honom. Om det inte blir akut vill säga, då får jag ringa.

 

Känns som vanligt tråkigt att det ena byter av det andra. Knäna känns kanon, sjukdomarna är för stunden borta och jag känner mig taggad på att börja träna igen. Men det får bli en lugn vecka med mycket vila för ryggens skull.

 

Jag har i alla fall haft en härlig midsommar med trevligt folk, så på den punkten klagar jag inte!

 

Höll på att glömma!

 

Precis innan midsommarfirandet på dagis skulle dra igång fick jag ett samtal från okänt nr. Det visade sig vara en kvinna från Akademiska som skulle meddela svaret på mina prover jag tog för en vecka sen.

 

Det var inget avvikande, så vi skulle gå efter samma plan som jag redan gör(dvs. läkarbesök var 3:e månad osv). Härliga nyheter!

 

En annan som tycks vänta på samtal är Ludde som häromdagen somnade med telefonluren i famnen..

Som jag säkert nämnt tidigare tog jag prov på några körtlar i armhålorna i onsdags då dom var något förstorade på senaste röntgen.

Min läkare trodde inte att det var någon fara, men ville ändå att prover skulle tas för säkerhetsskull.

 

Fick åka från jobbet vis lunch för att hinna in till drop in-tiden på akademiska. Mamma hade ärenden i stan att uträtta så hon följde med. Hon satt dock kvar i bilen när själva provet skulle tas. För mig är det inte så viktigt att ha sällskap under läkarbesöken och provtagningarna, vilket ni säkert märkt..

 

Först kände dom efter "dom små kulorna" i armhålorna, och dom hade minskat i storlek. Ett tecken på att det inte är någon fara. Men dom valde ändå att ta prover eftersom jag pallrat mig dit.

 

Fick sen lägga mig ner på sida med den aktuella armen upp mot huvudet så att dom lätt skulle komma åt. Sprutan såg hemsk ut, och jag ångrade att jag kastat en blick på den. En stor spruta med en sorts ställning runt så att det nästan såg ut som en pistol eller liknande. Svårt att förklara.

Nålen var dock pytteliten, men det var just då en klen tröst då bara tanken på nålen som tränger in i körteln får mig att rysa.

 

Men det var absolut ingen fara! Det kändes som om någon nöp mig lite försiktigt i armhålan, inte mer. Och det trots att dom "pumpade" med nålen några gånger. Kändes så i alla fall.

Ett blodprov är värre, om man ska jämföra. Och då har jag den lilla nålen när dom tar blodprov, för mina kärl är fortfarande lite arga efter alla blodprover under sjukdomsperioden...

 

Hur som helst, allt gick bra och läkaren var nöjd. En vecka skulle jag få vänta på provsvaret, och av ren nyfikenhet gick jag in på minavardkontakter.se för att se om svaret kommit än. Där kan man läsa allt läkarna skriver om mig, provsvar och liknande.

Men inget provsvar. får vackert vänta.

 

Som ni ser fick jag ett litet plåster i varje armhåla, för säkerhetsskull. Nålen var nämligen så tunn att man inte blödde efteråt, men som sköterskan sa: "Det är ju så tråkigt om det kommer blod på kläderna!"

 

 

Ska lite snabbt uppdatera läget på "cancerfronten".

 

I torsdag åkte jag tidigt från Jobbet för att hinna in till min bokade tid på Akademiska. För att göra en lång historia kort:

Två kvinnor undersökte mina armhålor, bröst och området kring halsen i jakt efter knölar. Dom hittade knölar i armhålorna men trodde inte att det var någon fara. Men för säkerhetsskull ska jag in på onsdag igen och ta prover på dessa knölar. Hua, nålar igen.. Ryser vid blotta tanken att dom ska sticka nålar i mina armhålor!

 

Skönt att dom kontrollerar minsta lilla sak ordentligt, och inte bara rycker på axlarna likt barnmorskan gjorde när jag var gravid och hade både blödningar och smärta.

 

Återkommer om dessa undersökningar när jag har något nytt att berätta.

 

 

 

 

Sitter här och lyssnar på bra musik och funderar på vad jag ska skriva i detta inlägg. Har extremt svårt att skriva samtidigt som jag lyssnar på musik av någon anledning. Så har det alltid varit.

 

Har helt fastnat för Norlie & KKV´s låt "Ingen annan rör mig som du". Älskar takten och musiken, jag rycks med totalt! Oftast är det just musiken och rytmen jag fastnar för hos en låt, sen börjar jag lyssna på själva texten.

 

Idag har jag tagit det rätt lugnt och inte ställt krav på mig själv för kroppen har inte alls varit samarbetsvillig. Har varit jättetrött hela dagen, riktigt orkeslös. Nu undrar säkert många hur det går med utredningen angående tröttheten, men jag har inget nytt att komma med.

Det kunde ta ca 2 veckor innan jag får svar på röntgen, så dom hör förhoppningsvis av sig nästa vecka.

Blodprovet jag skulle lämna för att kolla sköldkörteln har jag inte lämnat än, har helt enkelt haft för mycket annat för mig. Tror inte det är några problem att smita från jobbet och lämna provet, det är ju trots allt ett viktigt prov. Men jag ville komma in i jobbet ordentligt nu när jag gått dubbelt med Elin.

Nu på måndag är jag ledig för att Luddes dagis är stängt(planeringsdag). Kanske kan någon passa Ludde en stund då så att jag kan lämna blodprovet. Ska höra med mina föräldrar.

 

Kom just på att jag kan kolla på minavardkontakter.se och tjuvkika om läkarna kollat på mina röntgenplåtar. Ska kolla så fort jag skrivit klart detta inlägg.

Äh, var för nyfiken så jag har kikat redan. Ett svar har kommit men det är svårt att förstå för mig som inte kan "läkarspråket". Säger inget mer i nuläget, utan väntar tills läkaren ringt och förklarat läget. Han lär ringa nästa vecka, med tanke på att ett svar från röntgenmottagningen kommit.

 

Måste sova nu, jobb väntar imorgon. God natt!

 

Lite uppdateringar när det gäller sjukhus, prover, cancer och allt det där:

 

På torsdag har jag fått tid för röntgen av överkroppen. Som tur är blir det på eftermiddagen så det kommer inte påverka jobbet. Dom är förstås insatta i situationen och har självklart inget emot att släppa iväg mig på läkarbesök och undersökningar, men det är inte roligt att åka från jobbet precis när man börjat.

Anledningen till röntgenundersökningen var för att kolla efter eventuella problem. Jag "beklagade" mig för läkaren att jag var så trött jämt, och han ville vara säker på att det inte var några större fel som orsakar tröttheten.

 

En bekant tipsade mig att kolla upp sköldkörteln, och jag nämnde detta för läkaren. Tror dock inte att han sa så mycket mer om det utan började prata om röntgen istället.

När jag för några dagar sedan besökte vårdcentralen på grund av influensan jag hade, började läkaren prata om min trötthet.

Han hade sett i journalen att min "cancerläkare" hade skrivit om den konstiga tröttheten och att det skulle kollas upp. Läkaren på vårdcentralen hade forskat lite och upptäckt att jag tagit ett prov på just sköldkörteln för 2 år sedan på reproduktionscentrum inne på Akademiska.

Detta prov hade då legat på minimum för vad som var godkänt, så han tyckte absolut att det skulle tas nya prover. Jag förklarade då att jag fått tipset att kolla upp den körteln så jag tyckte att det lät kanon. Så jag ska kolla med jobbet om jag kan smita ifrån någon gång under veckan och lämna blodprov, så att detta blir utrett ordentligt.

 

Har faktiskt varit lite orolig för att börja jobba. Inte för jobbet i sig, utan för att jag blir så snabbt trött. Jag är rädd att näst intill hamna i koma på eftermiddagarna och inte orka laga mat, leka med Ludde och hålla rent hemma. Just därför så har jag försökt att inte planera in så mycket efter jobbet dom första veckorna, så att kroppen får vänja sig lite med att arbeta igen.

Sen hoppas jag att läkarna hittar en anledning till tröttheten så att jag förhoppningsvis kan få hjälp att bli piggare. Vi har en fullspäckad sommar framför oss så jag vill åtminstone vara någorlunda pigg.

 

 

I torsdags var det dags för läkarbesök inne på Akademiska sjukhuset. Hade tänkt åka själv, men det slutade med att både mamma och Ludde hakade på.

 

Vanligtvis när första frågan kommer brukar jag ha ett enkelt svar, men den här gången hade jag mer än vanligt att prata om. Första frågan är nämligen alltid: -"Hur mår du?"

Jag brukar alltid kunna svara att allt är bra, då allt hittills bara gått åt rätt håll. Kroppen läker sakta men säkert och biverkningarna stör inte vardagen lika mycket.

Men mitt svar på frågan var mycket mer osäkert denna gång. Allt är ok, men..

 

Först och främst tog jag upp den misstänkta urinvägsinfektionen, som enligt vårdcentralens prov inte var urinvägsinfektion. Min läkare Bengt frågade om dom skickat provet på odling, vilket dom inte gjort eftersom inget annat än svedan tydde på infektionen. Dom misstänkte biverkningar och ville höra Bengts åsikt innan dom gick vidare.

Jag förklarade för min läkare att det visserligen känts såhär precis efter strålbehandlingen(då biverkningarna varit som värst) men att dom problemen varit borta sen länge. Dessutom har det inte varit något som utlöst det hela, vilket känns skumt.

Bengt beslutade att en odling skulle göras så jag ska lämna urinprov på vårdcentralen under måndag morgon. Förhoppningsvis hittar dom en anledning till problemet så att jag kan få rätt behandling.

 

När vi var klara med den punkten tittade han på resultatet av senaste blodprovet, och allt såg fint ut. Då passade jag på att nämna min ständiga trötthet, och frågade om inte något såg skumt ut med blodet. Brist på något ämne eller så. Nix, inga konstigheter.

Jag förklarade att jag vanligtvis är en pigg och glad person som framförallt nu på våren har massor av energi, men att jag bara känner mig tröttare och tröttare.

Visst, jag är ständigt förkyld, men tröttheten börjar ta över allt mer. Jag avslutade med att: "Hade jag inte haft Ludde som vill upp ur sängen på mornarna hade jag nog inte kommit upp alls emellanåt".

Det är ju på grund av honom jag tar mig upp ur sängen, ut i trädgården, ut på cykelturer.. Oftast hade jag bara velat sova eller titta på tv.

Jag hade nog innerst inne oroat mig för att inte bli trodd och tagen på allvar, för det var jätteskönt när han la upp en plan för hur vi skulle undersöka saken.

Först och främst lyssnade han efter missljud i lungorna, men hittade inget konstigt. Sen klämde och kände han här och var på kroppen (i jakt efter misstänkta knölar och liknande) men hittade inte något konstigt då heller.

Nästa steg var att boka in ännu en röntgen. Jag röntgades nyligen men då var det bara buken eftersom det är där tumören satt, men den här gången blir det överkroppen.

Det blir någon gång i maj trodde han. Kallelsen kommer nog inom kort.

 

Förra röntgen visade att allt såg bra ut och att det irriterade området(irriterat efter strålningen) har minskat. Dom hade sett något litet på äggstocken, så han undrade om jag märkt någon aktivitet från äggstocken. Nix, inget alls. Det trodde han inte heller, för äggstocken ska vara sönderstrålad och därmed ur funktion för all framtid.

Har som ni säkert redan vet bara en äggstock kvar, den andra ligger nedfryst på Akademiska.

 

Sen gick vi igenom dom mediciner jag tar, och han tyckte att östrogendosen skulle ökas lite. Fick recept på starkare plåster och sen kände vi oss klara med varandra.

Jag gick till sjukhusets apotek direkt efter läkarbesöket, dels för att hämta ut nya östrogenpreparat men också för att handla lite småsaker.

Kön var för en gångs skull inte lång, men det tog tid ändå. Plåstren fanns inte inne. Plåstren finns inte att få tag i hos tillverkaren. Plåstren ska sluta tillverkas!?

Den stackars kvinnan fick ringa, forska och fråga sig runt en bra stund innan vi kom fram till att jag fick gå hem utan plåster. Plåstren jag använder ska sluta tillverkas och apoteket måste ha ett godkännande från Bengt innan dom ger mig en annan sort(likadana fast annan tillverkare).

Bengt svarade inte när kvinnan försökte ringa, men hon lovade att försöka igen och åtminstone lämna ett meddelande.

Jag har några av den svagare sorten kvar, så det är ingen fara på taket. Men det är ju skönt om dom kan reda ut problemet inom en snar framtid.

 

Sen åkte jag, mamma och Ludde runt i Uppsala och uträttade ärenden. Blev ingen ny cykelhjälm dock, jag orkade inte.

Jag lämnade av mamma hemma hos henne och fortsatte sen hemåt. Började frysa något alldeles fruktansvärt så jag vred på mer värme. Väl hemma visade det sig vara feber, jippi!

 

Johnnie var inte hemma men som tur var var det läggdags för Ludde. Hade inte orkat leka och hålla honom sysselsatt.

Gick och la mig tidigt med feber, huvudvärk, öm kropp och illamående mage. Sov oroligt men utan mardrömmar.

 

Dagen efter kände jag mig bättre och det visade sig att febern gått ner. Men fortfarande öm i kroppen och trött. Mitt på dagen kom febern tillbaka så det blev soffan resten av kvällen. Johnnie var ledig så han tog hand om Ludde hela dagen. Bland annat så åkte dom en tur på fyrhjulingen, vilket Ludde älskar. Jag ville också åka med, men jag fick vackert sitta inomhus och vinka åt grabbarna när dom stack iväg.

 

Sov åter igen oroligt under natten till idag, vaknade lite då och då. Nu känner jag mig åter igen bättre, men inte helt bra. Skulle egentligen följa med grabbarna till Viksta marknad idag, men fick åter igen sitta kvar här hemma medans dom roar sig. Har dessutom stora smärtsamma blåsor i halsen så jag är ju rädd att smitta någon om jag rör mig bland folk.

Så här sitter jag ensam och surar över alla dessa sjukdomar.

 

Ska äta något nu, sen ska jag masa mig ut i trädgården och pyssla lite. Mår knappast bättre av att sitta här bland dammråttor och baciller..