Anna - Life is easy if you wear a smile!

Nu var det ett tag sen jag skrev ett nytt inlägg. Ludde tar upp nästan all min tid och den tid som blir över går till städning, trädgårdspyssel, träning och annat som behöver göras.

 

Nu skulle jag kolla några saker på internet så jag passar på att klottra ner några rader här, så ni vet att jag fortfarande lever!

 

Igår var jag på läkarbesök, inget konstigt utan det vanliga 3-månadersbesöket. Har egentligen inget speciellt att säga om det. Det gick till precis som vanligt. Vi pratade om hur jag mår och hur livet funkar, om jag på något sätt har ont, blöder eller liknande. En snabb gynundersökning för att kolla hur ärrvävnaden efter strålningen ser ut och sen klart!

Läkaren utbrast efter att ha kollat att hon är "positivt överraskad" över hur fint jag läker. Dom brukar alltid stirra på mitt ärr efter kejsarsnittet och utbrista "Oj, vilket fint ärr! Det läkte verkligen ihop jättefint!", så jag verkar ha bra läkekött eller vad man brukar kalla det.

 

Dom hittade inget konstigt vare sig under undersökningen eller i det jag berättade, så det blir ingen röntgen förrän i höst. Precis när vi skulle avsluta besöket kom jag på en till sak att fråga om. Har på senare tid blivit väldigt snurrig och yr när jag rest mig snabbt, så jag bad henne om att kolla mitt blodtryck. Precis som jag trodde var trycket för lågt, och hon bad mig att dricka mer vatten och äta mer salt.

Vatten är jag alltid dålig på att dricka tillräckligt av, vilket ofta slutar med huvudvärk. Och saltet har jag nästan slutat med i maten för Luddes skull. Så små barn ska inte äta så mycket salt och Johnnie äter på tok för mycket, så jag har helt enkelt dragit ner på det ordentligt för allas skull.

Mamma skrattade glatt när jag berättade om att jag behöver äta mer salt. "Du som jämt slickade på kornas saltstenar som liten! Du kan få med dig en hem och slicka på framför tv:n"

Tror att det är enklare om jag bara saltar min mat lite mer..

 

Men som sagt, inga konstigheter i övrigt. Skönt, då får jag förhoppningsvis tre nya, lugna månader.

 

Träningen har tagit fart ordentligt efter förkylningen och jag både cyklar och joggar. När jag passar Ludde cyklar jag med honom bakpå, och när Johnnie är hemma smiter jag iväg på en joggingtur. Märks dock att man är otränad, för minsta uppförsbacke gör att det suger bra nog i låren!

 

Nu måste jag avsluta inlägget här och hoppa i säng. Imorgon ska jag upp relativt tidigt eftersom passaten och min hästtransport ska in på verkstad. Bilen har dåliga hjullager och transporten har inga bromsar.. Blir ingen billig historia!

 

Återkommer snart i mån om tid!

 

Fördelen med sommaren är att man kan parkera badbaljan med den hysteriskt plaskande lilla avkomman i utomhus. Luddes kvällssyssla:

Igår lyckades Ludde få tag i min mobil och tappade den i golvet, igen. Tidigare har det varit lite pyssel att plocka ihop den då fronten, knapparna i fronten och skärmen kastats ur. Men denna gång blev inte skärmen sig lik, hur mycket jag än försökte. Den var suddig, väldigt mörk och var allmänt svår att se nåt på. Det gick, men bara om det var väldigt mörkt runt omkring.

Detta gjorde att dagen var kommen. Dagen då det blev dags att byta mobil.

 

Hatar att byta mobil och gör det aldrig frivilligt. Dom flesta verkar byta när det kommer ut nåt nyare på marknaden, men jag klamrar mig fast vid mina gamla slitna knapptelefoner så länge jag kan.

Den senaste hade dessutom varit i min brors ägo under flera år, så den höll länge ändå.

 

Brorsan har tillfälligt lånat ut en annan gammal telefon, som jag hittills inte är imponerad av. En blandning av klösbräda och knapptelefon, och jag är helt vilse.

Efter midsommar ska jag åka till stan och handla en ny mobil. Frågan är vad jag ska ha... Jag tycker att knapptelefonerna duger gott åt mig, men i dagens samhälle verkar man bli allt mer handikappad utan en klösbräda. Johnnie har också nöjt sig med knapptelefon, men till och med han börjar ge vika.

Känns dock som om 90% av alla klösbrädeägare har/har haft med sina mobiler, och det är mycket det som får mig att tveka.

 

Dessutom stör det mig något enormt att folk JÄMT sitter med mobilen upptryckt i ansiktet. Är det inte facebook så är det spel eller film. Jag om sanningen ska fram är jag rädd att också fastna i det där, som så många andra. Folk pratar inte längre med varandra, dom leker inte med sina barn och dom rör inte på sig. Är det bara jag som ser den utvecklingen?

Jag vet att det finns massor av fördelar med att ha en klösbräda, men frågan är om jag verkligen behöver en.

 

Nu ska jag fundera ordentligt under helgen, pilla på lånemobilen och besluta om jag ska motarbeta den tekniska utvecklingen eller ge efter.

 

En annan sak, förutom själva mobilen, som jag saknar är alla bilder och sms som fanns sparade i den. Bilderna finns på datorn, men inte resten. Jag hade massor av sms sparade av olika anledningar, mest för att dom betydde något för mig.

En hel del sms var från förra året när jag var sjuk. Massor av uppiggande, stöttande och underbara meddelanden från nära och kära. Jag brukade regelbundet läsa igenom dom och gråta en skvätt över hur underbara människor jag har runt mig när livet vänder. Men jag läste dom också för att påminna mig om att vara tacksam och njuta av livet. Man vet ju aldrig när man når "Game over".

Men jag antar att när man byter mobil, vänder man på sätt och vis också blad. Dags att lämna allt gammalt bakom sig och fortsätta framåt. Kanske man ska acceptera den tekniska utvecklingen ändå... och lämna alla tunga cancer-sms i en avstängd gammal knapptelefon.

Nästan varje gång jag åker till affären för att handla numera kommer någon mer eller mindre bekant fram och berättar att han/hon sett mig på tv för en månad sen.

Hände senast häromdagen när jag träffade på en granne till mina föräldrar inne i matbutiken. Brukar då och då träffa på denna granne när jag rider förbi hans hus, och vi brukar kunna prata en bra stund när vi väl ses. Han berättade glatt att han sett mig i tv-rutan men att han inte känt igen mig till en början. Han skrattade och förklarade att det nog berodde på avsaknaden av ridkläder och häst alt. passat.

 

Några dagar efter mitt besök i tv träffade jag på en annan granne under en ridtur. Han satt och harvade en av sina åkrar, och när han fick syn på mig vinkade han inte glatt som han alltid gör. Han gjorde istället ett "bra jobbat" tecken med händerna vilket värmde i hjärtat. Har fått så otroligt fin respons från alla, både bekanta och obekanta människor. Självklart finns det säkert folk som tänker att det inte alls är "passande" att dela med sig så mycket av sig själv, och det förstår jag. Men av egen erfarenhet vet jag att det kan vara till nytta att visa folk sanningen. Allt är inte guld och gröna skogar som många vill få det att verka.

 

Men som sagt, det värmer verkligen i hjärtat att folk kommer fram och berömmer mig för mitt deltagande i tv och öppenhet här på bloggen. En del hör till och med av sig och berättar att mitt positiva tänkande hjälpt dom, eller att läsningen av sjukdomsförloppet fått dom att gå och ta cellproven istället för att hoppa över.

Det känns bra att något som hjälper mig(skrivandet är min terapi) även hjälper andra.

 

När det gäller cancern i övrigt så har jag inget nytt att berätta. Kontrollerna är endast var 3:e månad numera och inget tyder på att något återfall är på gång. En envis förkylning håller dock i sig, så jag kan inte träna för tillfället. Jag vill så gärna komma igång med träningen igen, men en regel jag håller fast ordentligt vid är: "Träna inte om du är sjuk", så jag får tålmodigt vänta.

Har känt mig väldigt trött och oengagerad senaste tiden också, men det beror nog på den uteblivna motionen.

 

Har fortfarande inte lärt mig lägga in ett klipp här på bloggen, så ni får stå ut med dessa simpla länkar. Här är i alla fall klippet från Nyhetsmorgon då jag deltog, om någon missat: (vet att någon jag pratat med inte hittat klippet nämligen)

 

Har sett klippet två gånger, och det känns jättekonstigt att se sig själv. Min första tanke var: "Herregud, ser jag ut sådär när jag pratar?"

 

Nu kan jag inte komma på så mycket mer att skriva, så jag sätter punkt för inlägget här.

Ludde vaknade tidigt idag, och för första gången på väldigt länge fick jag en kort sovmorgon då Johnnie klev upp med unge herr Piggelin.

Efter frukost gick vi en sväng tillsammans, alla förutom katten. Vi valde att gå till närmaste kyrkan, Johnnie ville ta ett varv och titta till hans släktingars gravar.

Vovve fick självklart sitta kvar utanför kyrkogården, men vi andra strosade runt och tittade. Det är en mysig, men samtidigt lite tung känsla att gå på en kyrkogård bland gravar och blommor. Framförallt när man ser barn och ungdomars gravstenar, dom som borde haft hela livet framför sig.

Kan inte låta bli att tänka på vilka livsöden som finns samlade där innanför murarna. Man kan inte ens föreställa sig allt dessa människor varit med om. Sorg, sjukdom och saknad, men också massor av äventyr, kärlek, skratt och lycka.

 

Den dag jag somnar in skulle jag helst inte vilja vila på en kyrkogård. Om jag fick välja helt fritt skulle jag vilja kremeras och sen spridas ut hemma på föräldrarnas gård. I någon kohage, ett skogsbryn eller på en fin äng. Det är liksom där jag hör hemma, och det är där jag helst skulle vilja vila.

Har inte en aning om hur reglerna ser ut för sånt, men lite aska på en privat gård ska väl kunna gå. Annat vore det om jag ville spridas ut i centrala Stockholm, vilket jag absolut inte vill bli. Där finner jag ingen ro, vare sig jag är död eller levande!

 

Som ni säkert förstår har jag tänkt mycket på döden och min begravning under en lång period. Inte numera, men förra året. Jag hade några förslag på låtar till min begravning, funderade på vilka som skulle komma och ta farväl, hur jag skulle få sista vilan osv.

I min ålder tänker man nog normalt inte på döden för egen del. Man tar för givet att man har minst 50 år kvar. Men man vet aldrig, vad som helst kan hända.

Det kändes faktiskt lite skönt att efterlevande hade lite koll på hur man vill ha det, både med begravning och sånt jag äger. Blir enklare för dom då när det är dags att planera, istället för att dom ska behöva gissa hur jag ville ha allt.

Egentligen borde man klottra ner allt på ett papper, lägga i ett kuvert och lägga det någonstans där familjen vet. Känner att det är dags att skriva ett testamente!

Nä, nog om döden! Hylla livet men respektera döden.

 

På hemvägen gick vi lugnt och pratade, när jag plötsligt utbrister i ett tyst, nästan väsande skrik: "Titta, Titta!!" samtidigt som jag pekar ut på en åker.

Johnnie tittar ut över åkern och ser samma sak som jag. Där ute, ca 30 meter från oss, skumpar en utter. Vi har sett skymtar av den, men aldrig såhär bra.

Vi har nämligen en utter bosatt här i området, för den har synts till under flera år.

Viggo(vår hund) blev alldeles till sig och hade kunnat gett mycket för att få jaga det lilla djuret. Han var alldeles nervig hela vägen hem sen, jakthundar alltså..

Uttern skumpade iväg över åkern och ner i ett stort vattenfyllt dike. Sen försvann den.

Kul att se den i alla fall, för nu har jag sett en utter klart och tydligt med egna ögon.

 

 

Halkade in på att sortera papper. Alla papper läggs på hög, och dessa högar älskar Ludde att få tag i. Uppenbarligen gillar han pappersarbete..

 

När jag började få ork efter behandlingarna förra året köpte jag en pärm och började sätta in alla sjukhuspapper i den. Snyggt sorterat beroende på vad sjukhuspapperet handlar om. Alla kallelser, info-blad och liknande finns samlat där.

Nu börjar dock pärmen bli ordentligt full, så jag tror att Luddes papper ska få flytta "hemifrån" till en egen pärm.

 

 

Jag är verkligen kass på att skriva inlägg just nu. Har aldrig tid, så jag får nästan dåligt samvete då ni är ett troget gäng som regelbundet läser. Men håll ut, snart kommer jag nog börja uppdatera mer igen.

 

Jaha, vad har hänt sen sist?

Jag och Ludde är ordentligt förkylda. Det går åt rätt håll så förhoppningsvis blir vi friska relativt snart. Annars brukar ju vår- och sommarförkylningar aldrig vilja ge sig..

Förkylningen gör att jag ä extra trött och sliten, och Ludde är nästan ständigt ledsen, trött, hungrig och grinig. Det tar på tålamodet, men man kan knappast bli arg när man vet varför han beter sig som han gör.

Allt började i lördags kväll. Vi hade varit på Viksta marknad där vi njöt av både bra väder och trevligt folk. Träffade på både gamla och nya bekanta, och även halva min familj. Ludde skötte sig bra men på kvällen fick han feber och vaknade mitt i natten, ledsen och i stort behov av tröst.

Vi tog aldrig tempen men man kände klart och tydligt att det handlade om feber. Lite febernedsättande, välling och tröst senare somnade han i sin fars famn och sov sen resten av natten.

Efter det har febern avtagit, men förkylningen tagit fart. Lite snorig var han redan innan febern, men inte såhär gnällig och omöjlig.

Nu sover han i alla fall sött och jag njuter av lugnet här hemma.

 

Vi firade vår valborg lugnt i år. Vanligtvis brukar ett gäng bekanta komma över, men i år kände vi inte riktigt för det. Känns tråkigt om alla går hem med varsin ny, fräsch förkylning som jag och Ludde varsamt delat ut under kvällen. Och eftersom Ludde är ovanligt gnällig känns det dumt med en massa folk som ska göra honom ännu tröttare och grinigare. Bättre med en lugn kväll hemma, så vi blir friska någon gång!

 

Vi valde att grilla lite och ha en mysig middag tillsammans, bara familjen. Efteråt bäddade Johnnie ner en trött liten kille i sängen och åkte sen vidare till den lokala festplatsen där grannarna brukar samlas regelbundet. Själv drog jag på mig mjukiskläder, kröp ner i soffan under en skön filt och tittade på tv. Även katten och hunden gjorde mig sällskap.

 

Imorgon tänkte jag och Johnnie försöka ha lite myskväll på något vis, vet dock inte riktigt hur än. Då har vi nämligen varit tillsammans i 5 år. Vi firar inte sånt egentligen, men 5 år känns lite mer speciellt än 1-4 år. Dessutom har vi ju under dessa år inte bara stått ut med varandra, utan även överlevt ett stycke barn och ett stycke cancer. Ingen dålig start på de här förhållandet alltså!

 

Förövrigt så händer det inte så jättemycket just nu. Ludde fyller snart 1 år och ska in till Akademiska Sjukhuset på kontroll. Även vårdcentralen vill göra en 1-årskontroll på honom, poppis kille det där!

Inga cancergrejer för mig på ett tag nu, känns nästan tomt. Är så van vid att ha besök inbokade på Ackis regelbundet.

Ett litet problem har dock uppstått med min kropp, vilket gör mig yttepyttelite orolig. Vill inte ha mer trubbel nu. Men min läkare är underrättad och dyker problemet upp flera gånger ska jag höra av mig. Det är med största sannolikhet bara en biverkning efter strålningens framfart, men jag är ändå på min vakt. Klottrar ner minsta småsak i kalendern för att ha koll.

 

Jaha, vad mer? Det står still i huvudet. Vilket i sig inte är ovanligt när det gäller mig, men jag tror inte jag har något mer att skriva just nu.

 

Nu ska jag krypa ner i sängen! God natt!

Idag fyller jag 26 år. Årets födelsedag kändes något roligare än förra årets, eftersom jag då befann mig i cellgifternas första veckor. Minns att jag var hemma just på min födelsedag, efter att ha legat på sjukhus en kortare period. Inte långt efter min 25årsdag skrevs jag in igen och stannade i mer än en månad. Inte det roligaste jag gjort i mitt liv, men jag fick ju min belöning i slutändan. En belöning vid namn Ludvig.

 

I år hade jag som sagt en något friskare och trevligare födelsedag, men sjukdomen fick trots allt sin beskärda del av dagen ändå. Mitt 3-månadersbesök hos läkaren bokades in just på min födelsedag, något som en del säkert hade bokat om direkt. Jag hade ju inget speciellt för mig, så jag valde att behålla tiden. Sämre sätt kan man ju spendera sin födelsedag på!

 

Själva besöket gick bra. I väntrummet kom en sköterska jag träffat på tidigare(hon jobbade på någon annan avdelning förr, minns inte vilken. Har ju varit lite här och var, så jag minns inte vart jag träffat henne) fram och berömde mig för min fina medverkan i tv. "Det är bra att någon tar upp ämnet och pratar om det" sa hon. Kan inte annat än hålla med.

När jag fick komma in till läkaren fick jag i vanlig ordning rabbla upp alla små problem eller skavanker jag haft sen senast. Hur jag mår, om det gör ont vid samlag, blödningar och gud vet vad. Allt för att han ska kunna bedöma läkningen. Hade några nya saker att berätta, men inget allvarligt.

Han tog sig en titt, och allt såg som vanligt bra ut. Strålningen har gjort sitt och området är lite irriterat fortfarande, men det går åt rätt håll.

"Jag hörde att du varit med på tv" sa läkaren glatt. "Jag måste gå in på internet och kolla sen. Om det är okej för dig alltså?" fortsatte han och log. Självklart, är man med i tv är det klart att folk får kolla. Annars har man hamnat lite fel!

 

Vi avslutade med att prata lite om mitt besök på Reproduktionscentrumet nyligen. Bengt förklarade att jag med största sannolikhet inte kan bära ett barn igen. Livmodern har tagit för mycket stryk av strålningen. Men om surrogatmoderskap blir tillåtet framöver kan det vara ett alternativ fortsatte han.

För mig är det dock inget jag vill ge mig in på. Så viktigt är det inte för mig att ha ett biologiskt barn. Halva grejen är ju i så fall att själv få bära barnet och känna dess sparkar. Ett barn som någon annan burit på är inte mer mitt än ett adopterat anser jag.

Måste börja läsa på lite om hur adoption går till. Att ta emot fosterbarn är ett annat alternativ. Vet dock inget om sånt så jag får kolla på internet och prata med folk som är insatta.

 

På hemvägen föll muren av lugn och sans samman och tårarna kom. Jag försökte hålla emot in i det sista då vi skulle ha gäster när jag kom hem, och då är det inte så roligt att komma in rödgråten.

Men att inse fakta och ge upp hoppet om att någonsin få bära ett barn igen sved ordentligt inom mig. Jag visste ju detta egentligen, men hoppades ändå att det skulle finnas en liten chans. Men när min läkare, som är insatt fullständigt i mitt fall, säger att det är kört så är det sannolikt det. Han av någon borde veta.

Det känns surt att inte själv få välja hur många barn jag ska ha, det känns surt att aldrig få uppleva en relativt normal graviditet och det känns oerhört surt att vara "förbrukad" när det gäller fortplantning redan innan man fyllt 26.

Men jag vet, jag ska vara glad att jag i alla fall har fått Ludde. Fast det var verkligen i sista stund. Allt detta får mig att ännu hellre vara hemma med Ludde längre. Inte en chans att jag lämnar mitt barn på dagis vid ett års ålder! Jag vill njuta av varje sekund av hans första tid i livet, för den tiden kommer aldrig igen och detta kanske är min chans att uppleva det.

Så skitsnack angående detta undanbedes vänligt men bestämt. Nu vet ni anledningen till att jag stannar hemma med Ludde.

Jag vet att dom flesta som läser detta har full förståelse, men det finns alltid någon som stör sig på hur andra sköter sina barn.

  

Det kommer ta ett tag för detta att sjunka in, men jag hoppas att jag i alla fall inom kort ska acceptera det så pass att det inte svider varje gång någon kommer med nyheten att dom väntar barn. Jag vill ju kunna glädjas åt andras lycka.

 

Det känns tråkigt att sitta och gråta på sin födelsedag över en sån här sak, men det är bara att gilla läget. Imorgon kommer en ny dag med massor av nya möjligheter.

 

Jaha, då ska jag försöka klottra ner ett inlägg om gårdagens lilla äventyr i storstan! Ludde sitter på golvet och leker/pratar så jag hoppas att jag hinner skriva klart innan han tröttnar alternativt blir hungrig.

 

Gårdagen började med att Johnnie glömt stänga av ett alarm så att jag vaknade kl. 05 och kunde inte somna om. Mitt alarm stod på 05.45 så jag låg och drog mig en stund innan jag klev upp och började göra mig klar. Grabbarna sov sött fram tills att jag var tvungen att väcka dom, ungefär 06.30.

Taxin skulle hämta oss 07.00 och vi höll tidsplanen galant.

Det var väldigt skönt att ta en taxi, och inte försöka åka egen bil. Det var full fart på Stockholmstrafiken och vi visste ju inte ens vart tv4-huset låg.

När vi kom fram fick vi sitta och vänta några få minuter i väntrummet innan en kvinna hämtade oss och visade mig till sminket och grabbarna till fikarummet.

 

En väldigt trevlig kvinna fixade mitt smink och frågade sen om hon skulle göra något med håret. "Ja tack!" svarade jag och förklarade sen att jag har svårt att få ordning på det nu när det inte är någon ordentlig frisyr. Har inte klippt mig sen vi snaggade av det, utan väntar bara på att det ska bli långt igen.

Hon pysslade en stund, och tillslut fick hon till en ovanligt bra frisyr(för att vara mitt hår!) och sen var jag klar. Jag har alltid haft väldigt tunt och fint hår, men hon tyckte att det var rätt tjockt och framförallt så hade jag många hårstrån.

När man får cellgifter och tappar håret kan det nya håret vara helt annorlunda, och jag håller tummarna för att det nya är något tjockare!

 

Jag fick sen traska ner till fikarummet där resterande familjen väntade. Ludde hade fått välling och gullat med Tilde de Paula. Hon hade fått syn på honom och inte kunnat låta bli att mysa och leka med honom. Hon har ju själv en flock ungar och det märktes att hon var väldigt barnkär. Ludde hade varit på sitt bästa humör och älskade henne.

När jag kom ner var Peter Jihde precis på väg in i studion, men fick syn på mig och tvärvände. Hon hälsade glatt och vi utbytte några meningar innan han var tvungen att sticka. Studion kallade.

Tilde hälsade bara i farten, då hon också fick brådis, men hälsade sedan ordentligt i nästa paus.

Och herregud, vilken kropp den kvinnan har! Höga klackar, tighta svarta byxor och tight tröja. Slank och vältränad kropp. Och framförallt: hon är mor till 4 barn, och har den kroppen!

Det berättade Johnnie glatt för alla vänner han sedan pratade med(när vi åkt därifrån) och en del av dessa frågade lite fundersamt om han fick berätta om hur snygg en annan tjej är i min närvaro. "Vadå, hon tyckte ju också att hon var snygg" blev svaret från Johnnie. Ingen svartsjuka här inte, möjligtvis bara avundsjuka att man själv inte har den kroppen..haha!

 

Hursomhelst, jag fick sätta mig ner i fikarummet och ta en macka. Frukosten stod framdukad så det var bara att ta det man ville ha. Fick även prata en hel del med läkaren som skulle vara med. Han ville höra lite mer i detalj vad jag varit med om, så han var lite påläst.

När det var ca 10 minuter kvar var mackan uppäten och läkaren hade traskat iväg. Först då pirrade det till lite i magen!

Men alla var så trevliga och glada att man glömde att bli nervös, det var mest bara spännande! Och framförallt roligt att se allt bakom kulisserna!

 

När bara någon minut återstod kallades jag in och en kvinna visade mig fram till stolen jag skulle sitta på. Programledarna och läkaren slog sig ner och vi pratade lite snabbt innan kamerorna startade. Sen var det bara att prata på.

Jag trodde att dom skulle ge mig riktlinjer och regler att tänka på, i stil med "stirra inte in i kameran" eller liknande, men inget sånt. Det var bara att köra på.

Jag hade fått några förslag på frågor tidigare, alltså saker dom skulle fråga. Men dom sa också att programledarna styr det där som dom vill, så jag skulle absolut inte stirra mig blind på just dom frågorna.

 

Allt gick snabbt och jag tyckte att det gick bra. Det är nog tur att jag pratat om ämnet så mycket tidigare, för då flöt det på mer naturligt. Sen tyckte jag ju självklart att det var väldigt konstigt att se sig själv, men det tycker nog alla. Jag gjorde i alla fall inte bort mig helt, och det är huvudsaken. Så jag är nöjd med min insats.

När kamerorna stängdes av satt vi kvar vid bordet och pratade en stund till, och man märkte att dom hade kunnat sitta en bra stund till och prata om ämnet. Fick även beröm för att jag pratade så öppet om sjukdomen och vågat ställa upp i tv. Dom var väldigt imponerade, och Tilde verkade väldigt berörd eftersom hon själv varit gravid och kunde leva sig in i känslorna.

 

Efteråt packade vi ihop, pratade lite med Tilde och sen åkte vi taxin tillbaka till hotellet. Där låg vi i sängen och tittade klart på Nyhetsmorgon innan vi packade våra saker och tog bilen hem.

På eftermiddagen fick jag lite tid över och slog på datorn. Där var jag överröst med lyckoönskningar, beröm och stöttande kommentarer. Verkar som om dom flesta häromkring och i min bekantskapskrets kollat, vare sig som känner mig eller inte.

Ni ska veta att det värmer i hjärtat att ha erat stöd! Klart man vågar prata om cancer i tv om man har så underbara, stöttande människor runt sig!

 

Träffade mamma på kvällen, och hon var så stolt att hon inte kunde prata om annat!

 

Här kommer lite bilder. Blev inte många då vi hade så fullt upp, Johnnie med Ludde och jag med själva tv-grejen.

 

Fikarummet, där samlades programledarna, dom anställda och vi besökare för att vänta, fika och prata. Kul att alla höll till i samma rum! Två stora tv-apparater på väggen, några digitala klockor som visar olika tider(så programledare och övriga vet när dom ska in i studion igen osv), frukostbuffé och en hel del plats att slå sig ner på.

 Vill bara tillägga att Ludde skötte sig utmärkt hela tiden. Duktig pojk!

 

Hejsan allihopa! Nu sitter vi här på rummet och jäser efter en god middag i hotellets restaurang. Ludde fick en liten skål mos att äta vid sidan av vällingen, och det slutade med att vi alla åt av den då den var så god!

 

Nu tittar Johnnie på tv, jag sitter här vid datorn och Ludde ligger i sin säng och surar(trött men vill inte inse det). Jag tänkte ta och borsta tänderna nu och krypa till kojs, för imorgon kommer det vara full fart.

 

Jag är fortfarande inte nervös, men det närmar sig. Nu börjar det bli verkligt och dom flesta i min bekantskapskrets ska kolla. Hoppas bara att man inte klantar till det!

 

Kan i alla fall meddela att vi har fått ett litet, men väldigt fräscht och mysigt, rum. Sängen känns mjuk och skön och Ludde har glatt utforskat golvytorna. Detta är våran första lilla "semester" tillsammans alla tre. Känns lagom med en natt borta första gången.

 

Johnnie kollar hotellresturangens meny och Ludde leker med tv-kontrollen. Allt är precis som det ska!

 

Okej, nu får jag skriva ett snabbt inlägg för jag måste börja packa. Ludde sover så förhoppningsvis ska det gå fort att göra sig klar.

 

Tänkte bara informera/bekräfta er om vad jag ska göra imorgon. Johnnie har pratat öppet om detta så jag kan tänka mig att många vet. Själv har jag varit lite blygare så jag har inte sagt något om inte folk själva frågat eller pratat om det.

 

Det är så att imorgon, klockan 8.15, ska jag vara med i Nyhetsmorgon på tv4 och prata om min cancer. När jag fick frågan kunde jag inte tacka nej, för det var helt enkelt för spännande och roligt. Ska bli jättekul att få se lite bakom kulisserna då jag tittar på Nyhetsmorgon varje dag.

Jag pratade nyss med en trevlig kvinna som förklarade lite snabbt hur morgondagen kommer se ut för mig, och strax bär det av ner till ett bokat hotellrum i Stockholm.

 

Jag ska förse Johnnie med en kamera så att han förhoppningsvis kan gå runt och fota lite bakom kulisserna. Om man får det vill säga. Vi får se. Annars får ni nöja er med att se mig i tv-rutan.

 

Än så länge är jag inte ett dugg nervös, det känns bara roligt. Jag är ju så van vid att prata öppet om vad jag varit med om och framförallt skriva allt här på bloggen, så jag hoppas att mitt besök i tv-rutan känns som en baggis(även under morgondagen).

 

För er som inte har tid att kolla kommer det säkert finnas klipp på deras hemsida. Ska se om jag kan lägga in ett sådant klipp här på bloggen under veckan.

 

Nu måste jag packa, duscha och förbereda avfärd!

Nu har Ludde somnat, så jag ska passa på att skriva ihop inlägget om gårdagens besök på Reproduktionscentrum.

 

Kan först meddela att besöket kostade 300kr per person, dvs 600kr för oss båda. Känns dyrt för att bara få lite info..

 

Först hade jag lite svårt att hänga med i vad läkaren pratade om, men efter ett tag vande jag mig vid hennes snabba tempo och fick koll på läget.

Jag ska nu försöka återberätta det hon sa i grova drag:

 

Först och främst måste man dela in allt i kapitel eller liknande. Annars blir det bara pannkaka av all info. Fast när hon berättade kändes det snarare som att man kunde dela in allt i olika nivåer, som i ett spel. För klarar jag inte första nivån kan jag inte ta mig vidare till nästa. Det finns inga genvägar.

 

Vi kommer börja med att kolla med alla läkare som haft med mig att göra, för att höra vad dom tycker och tror, vad dom ser som nästa steg och när dom anser att jag är redo. För onkologen måste självklart ge ett godkännande till att sätta igång med fortplantningsdelen.

Och självklart måste jag vara frisk och risken för återfall måste vara väldigt liten. Det vore nämligen både onödigt och väldigt jobbigt att komma en bra bit i "barntillverkningen" och sen drabbas av ett återfall. Då är allt gjort i onödan nämligen.

Alltså: Först och främst ska läkarna ge klartecken att jag är tillräckligt frisk.

 

Nästa steg är att, med hjälp av östrogen, se om man kan få livmoderslemhinnan att bli tjockare. Den såg väldigt tunn ut på ultraljudet vilket är negativt. Men det kan bero på skrapningen/undersökningen/provtagningen jag var på nyligen.

Hon kollade även efter min vänstra lilla äggstock som är kvar i mig, för att se om den visade minsta lilla tecken på aktivitet. Men så vitt hon kunde se var den inaktiv.

Livmoderslemhinnan kan vara så skadad och sliten att det inte går att baka ett barn där, så det måste vi försäkra oss att den klarar innan man går vidare.

"Vi vill ju inte riskera att den spricker under graviditeten" sa hon. Jag ryser inombords varje gång jag tänker på det!

 

Om dessa saker går bra kan vi gå vidare till nästa steg. Vill minnas att det var operationen som kom härnäst.

Då ska äggvävnad opereras in i min kvarvarande äggstock, och förhoppningsvis tar äggstocken till sig vävnaden och "gör den till sin". Chansen att jag ska bli gravid på naturlig väg är väldigt liten, så det är konstgjord befruktning som i så fall gäller. Det tog vanligtvis mellan 6-12 månader innan äggvävnaden gjort sig hemmastadd och fått "systemet" att ticka igång.

Men tar inte äggstocken till sig av äggvävnaden kan vi inte gå vidare. Gör den de, kan vi gå till nästa nivå.

 

Nästa nivå är själva befruktningen. Ni vet väl hur det går till? Man tar ett ägg och en spermie och försöker få dessa att fatta tycke för varandra och börja växa. Hon sa att 3/4 ägg blir befruktade, sen gäller det att få ägget att boa in sig i livmodern. Varje steg är svårt, och det kan bli "game over" överallt.

 

Alla fall är olika och det går självklart inte att ge oss någon form av statistik över chanserna. Det kan gå hela vägen, men vi kan också falla på mållinjen eller så kanske vi inte ens kommer igång.

 

Vet att det var flera saker utöver detta som jag skulle skriva, men kan inte komma på vad det var.. Det lät i alla fall som att chanserna var små, men inte obefintliga.

 

När vi gick därifrån vände jag mig till Johnnie och utbrast med ett leende: "Jag vet vad du tänker, varför räcker det inte med en?"

Johnnie har jämt pratat om att det räcker med en nämligen, själv har jag gärna flera. Vi får se hur mycket vi orkar, klarar och känner för. Det finns ju andra sätt att skaffa barn, jag vet. Vi ska diskutera detta framöver.

 

Nu minns jag en sak till! Operationens resultat är kortvarigt, så det blir ingen operation alls om det inte verkar som att jag kan bära ett barn. Hon kunde inte svara på hur lång tid, men äggstockens aktivitet är begränsad. Så det får inte gå allt för lång tid mellan operation och själva barntillverkningen.

Jag trodde först att operationen skulle få igång "systemet" så att jag åtminstone skulle producera mitt eget östrogen, även om själva fortplantningen i övrigt inte funkar. Men eftersom resultatet inte var bestående så opererar man inte enbart för östrogenets skull. Då är det både enklare och bättre att ta östrogen på annat vis, som jag gör nu. Östrogenet minskar klimakteriebesvär och håller skelettet starkt, så det behövs hur det än är.

 

Det är även en kostnadsfråga. Kvinnan vi pratade med var ny så hon visste inte hur det funkar i Uppsala, men i Stockholm måste i alla fall par som redan har barn betala allt själv. Hon skulle kolla upp hur det är för oss. Frågade vad det i så fall handlar om för pengar, och hon tippade på 20-25 000kr. Men som sagt, hon skulle kolla upp det.

 

Nu kan jag inte komma på mer att skriva och har säkert glömt en hel del. Men fråga gärna om ni undrar något!

 

Det var en klar fördel att jag är så ung, och framförallt att äggvävnaden dom sparat och fryst ner är 25 år(dom plockade ur det när jag var 25). Hon ville absolut poängtera att för äggens skull skulle vi absolut inte stressa. För dom är 25 år och kommer inte bli äldre eller förbrukade när tiden går då dom är nedfrysta.

 

Hur det än går så har vi i alla fall en superfin liten grabb, som än så länge är frisk och pigg. Det är mer än vad många någonsin får!

En av mina närmaste vänner hörde av sig igår efter att ha läst senaste inlägget. Hon var jätteorolig att jag fått dåliga besked efter dom senast tagna proverna.

 

Igår kväll fick jag svar, tror klockan var 18.30-19.00 när en sköterska ringde. Den sena tiden var lite oroväckande, för ringer man så sent kanske det handlar om dåliga provsvar som dom vill leverera fortast möjligt.

Sköterskan förklarade att läkaren som utförde undersökningen var ledig en vecka och att provsvaren kommit idag. Därför ville hon ge mig svaren direkt för allas skull.

 

Kan glatt meddela att dom inte hittade några cancerceller, bara ärrvävnad efter strålningen. Dom tyckte alla(som deltog under provtagningen) att allt såg och kändes bra.

Jag ska träffa min läkare den 15:e så jag kommer säkert få mer info då. Just nu räcker det fint med att veta att det dom såg inte var cancer!

 

Jag var hemma hos föräldrarna när beskedet kom, och det var först på hemvägen som jag verkligen förstod innebörden av beskedet.

Ringde Johnnie som var ute med timmerbilen, och han blev jätteglad över mina positiva nyheter. Det var då jag tog till mig resultatet ordentligt, och grät återigen av lycka. Än en gång fick jag klartecken över att jag är frisk, och än en gång kan man pusta ut och se framåt.

Jag var så redo på dåliga besked, för att inte bli allt för besviken. Men nu kan jag alltså slappna av och njuta av livet fullt ut ett tag till. Härligt!

 

Så ikväll blir det nog lite extra härligt fredagsmys här hemma. 1-0 till mig! Eller rättare sagt: 2-1 till mig. 1 poäng till cancern som bröt sig igenom försvaret och slog rot, 2 till mig efter friskförklaringen i höstas och friskhetsbeskedet igår.

 

Bilden är fyra år gammal och togs när vi besökte Aitik uppe i Gällivare.

 

Oj oj oj, nu blev det spännande!

 

Fick just ett erbjudande som jag tackat ja till. Kom väldigt oväntat och hastigt, men jag kunde bara inte tacka nej. Skulle vara en roligt erfarenhet/minne nämligen.

 

Andra veckan i april ska jag, Johnnie och Ludde till Stockholm. Inom kort avslöjar jag mer.

Sådär ja, nu är vi hemma igen och kommit in i vardagen. Johnnie skruvar lastbil här utanför, Ludde sover och jag ska bara skriva detta inlägg sen ska jag så tomater och gurka åt föräldrarna. Jag har ju gått och blivit deras trädgårdsmästare!

 

Men, nu till saken.

Vi gick upp kl. 5, jag hoppade in i duschen(skulle ju duscha både kvällen innan och på morgonen), Johnnie packade Luddes grejer och Ludde sov. Halv 6 växte jag den lilla stackarn som inte uppskattade att kliva upp så tidigt. Jag talade om för honom att han nu vet hur jag har det på mornarna, för exakt kl. 6 varje morgon vaknar Ludde och vill kliva upp.

Vi gjorde honom klar och lastade in honom i bilen. Jag behövde verkligen inte mycket tid på mig eftersom jag varken skulle äta frukost eller fixa mig. En dusch och på med mjukiskläder, sen var jag klar!

 

Lämnade av Ludde hos mina föräldrar som gärna ställde upp som barnvakter. Ludde är tydligen en liten ängel hos dom så dom älskar att ha honom på besök.

Vi åkte vidare in till stan, och kom precis i tid. Fick skriva i ett papper om min hälsa, om jag var känslig mot något preparat m.m. Sen bytte jag vant om till dom oerhört sexiga operationskläderna innan jag la mig på sängen och väntade.

Kan erkänna att jag faktiskt inte kände mig ett dugg nervös, börjar väl bli van.. Men sjukhusmiljön gjorde att det kändes lite mer olustigt. Lukterna, kläderna, miljön.. Allt gör att jag automatiskt tänker på tristessen, smärtan, oron, sorgen och allt annat jag kände när jag bodde där inne.  

Men sköterskorna är så gulliga som man glömmer snabbt det där, och till och med när jag låg på operationsbordet skrattade och skojade jag med sköterskorna.

Att jag skrattar och skojar kan vara en avledande manöver för mig när jag är nervös inför något, det har jag märkt under det senaste året. Men idag kände jag mig helt lugn. En infart skulle i, men inga värre grejer i vaket tillstånd.

 

Johnnie frågade igår hur det kändes att bli nedsövd, och eftersom minnet är bra men extremt kort kunde jag inte riktigt beskriva det. Det går fort bara, och man kan inte stå emot.

Idag tänkte och kände jag därför extra noga när jag fick sömnmedlet.

"Okej, nu har läkaren kommit så vi ger dig sömnmedlet."

Jag nickar och hon börjar sakta spruta in medlet i kärlet. Det sved lite, men det var helt normalt enligt sköterskan.

"Känner du något?" frågar hon efter några sekunder.

Jag ler lite, skakar på huvudet och ger ifrån mig det klassiska nej-ljudet.

Några sekunder senare: "Nu då?"

Jag nickar lite sakta och lite tveksamt. Något började hända i kroppen, och synen började sakta bli dimmig.

En skön, avslappnande känsla sprider sig i kroppen. Sen somnar jag och sover sött i rätt exakt 45 minuter.

 

Jag vaknar av att en sköterska står bredvid sängen och frågar: "Är du vaken?"

Jag tittar dåsigt på henne och nickar.

"Har du sovit gott?"

"Ja, man får passa på att sova så mycket man kan nu när man har småbarn" svarar jag trött och sköterskan skrattar glatt.

Efter några minuter när jag vaknat lite mer körs jag till rummet där dom serverade mackor, saft, vatten och oboy. Gott för en liten utsvulten person som mig!(fick fasta sen igår kväll)

 

Ringde Johnnie som passat på att uträtta några ärenden i stan. Vi trodde ingreppet skulle ta längre tid, så en del ärenden fick vi ta tillsammans. Efter att ha ätit och läst en tidning klev jag upp och klädde på mig.

Läkaren tittade in en sväng och förklarade att allt känt och sett bra ut, och att vi nu får vänta några veckor på provsvaren. Bra besked såhär långt alltså.

 

Vi uträttade några ärenden, åt på IKEA och sen åkte vi till mina föräldrar för att hämta en glad, men trött liten kille som skött sig galant. Mötte även på min bror Jimmy som passade på att jollra med Ludde.

 

Nu är vi alltså hemma och allt är som det ska. Jag skulle vila resten av kvällen, så inga sportsliga aktiviteter. Får bli en kväll framför tv:n. Köpte en bok som handlar om en småbarnsfars kamp mot cancer. Mycket uppmuntrande läsning kan tycka, men jag ökar på så sätt min medvetenhet om sjukdomar som finns överallt bland oss. Dessutom tycker jag att det är starkt att ge ut en bok om sin resa genom cancern, och lärorikt för oss läsare! Mycket av pengarna för boken gick till Mag-och tarmcancerforskning, vilket inte gör bokköpet ett dugg sämre.

 

Förövrigt så har jag inte ont. Märkte dock att jag är lite öm i buken efter allt "bökande" när jag skulle krama om Johnnie och därför fick hans mage mot min. Men det är ju inte ens i närheten av lika ömt som det var efter Örebro-behandlingarna.

Lite småblödningar men överhuvudtaget så var det inte alls så "illa" som jag tänkt mig. Är mest lite trött och sliten, men ingen fara där heller.

Johnnie valde ändå att stanna hemma och skruva lastbil för säkerhetsskull, om jag skulle behöva hjälp med Ludde.

 

Nu kurrar det i magen. MAT!

 

Två bilder Johnnie tog strax innan ingreppet:

 

Blev ingen sömn, för precis när jag skulle krypa ner i sängen vaknade han. Trots att jag var tyst som en mus..

Så det var bara att dra på sig kläderna igen och kliva upp, trots att man aldrig hann ner i sängen ens. Ludde såg först förvånad ut över att se mig inne i sovrummet, sen sken han upp i ett stort leende.

 

Så nu är det full fart på lill-killen igen. Han har precis kommit på att han kan ta tag i möblerna och på så sätt klättra upp i stående position. Kul med framsteg, men samtidigt så innebär detta att man måste hålla mer koll på honom. Hann kom på det igår, när Johnnie kollade på tv och Ludde plötsligt stod bredvid soffan och slog honom på benet. För mig har det nu under morgonen hänt ca 3-4 gånger, så det märks att han vill utnyttja sin nya talang.

 

Ringde även sjukhuset nyss, ville nämligen kolla hur jag ska göra om jag blir förkyld. Känner nämligen av halsen lite smått. Hon förklarade att vi skulle avvakta till imorgon. Lite förkylning gick bra eftersom det är ett enkelt ingrepp, men hosta, feber och mer ordentlig sjukdom gick inte.

Nästa gång Ludde ska sova tänker jag också vila en stund. Sömn är nämligen överlägset hos mig när det gäller att skrämma bort förkylningar.

Vill verkligen ha provet taget, dels självklart för att få svaret på hur det ligger till med cancern, men också för att helt enkelt få det avklarat. Hatar att behöva skjuta fram saker som man gått och förberett sig på, som mötet på Reproduktionscentrum.

 

Nu kommer det en sprallig bebis krypande över golvet med god fart och målmedveten blick. Bäst att jag avslutar inlägget!

Imorgon är det dags. Om allt går som det ska vill säga. Imorgon ska jag nämligen sövas ner och prover ska tas för att avgöra om rester av tumören är kvar eller inte.

Jag är inte ett dugg orolig inför själva ingreppet än, men är nervös över om det ska bli av. Nyser då och då, och känner mig lite, lite förkyld i halsen. Vill verkligen inte bli sjuk nu, utan vill få ingreppet avklarat först.

 

Just därför tänkte jag passa på att sova lite nu när Ludde vilar. I hopp om att förkylningsbacillerna ska bli utsparkade av immunförsvaret.

 

Vet inte om det blir några flera inlägg nu innan provtagningen, så önska mig lycka till och håll tummarna för att jag inte ska ha några cellförändringar kvar. Återkommer imorgon efter sjukhusbesöket om jag inte är allt för mör. Har ingen aning om hur jag kommer må eftersom jag inte minns hur det var förra gången.

Jag skulle i alla fall vila resten av onsdagen, så idag ska jag försöka städa, diska, tvätta m.m. så att jag inte har några såna saker som behöver göras.

 

Nä, mot sängen!

 

Nu har jag fått kallelsen till den extra undersökningen. Som ni läst i tidigare inlägg såg dom senaste två röntgenundersökningarna lite tveksamma ut, så jag måste undersökas ytterligare för att vi ska veta att det inte är några rester från tumören som är kvar.

 

På onsdag morgon nästa vecka ska jag infinna mig på Akademiska för att förberedas, sövas ner och sen ska ett prov tas. Har gjort undersökningen förut, men det var nog rätt exakt ett år sedan nu.

 

Med kallelsen kom ett papper med lite info, här kommer några riktlinjer jag ska följa/veta om:

 

Före:

# Ät inte före 24 dagen innan operation, det går bra att dricka vatten och saft fram till kl. 6, drick inte juice med fruktkött eller mejeriprodukter. (Suck, jag avskyr att vara hungrig!)

# Rökning, snus och tuggummi ska undvikas efter kl. 24 (Sicken tur att man inte är beroende av sådant onödigt skräp)

#Duscha på kvällen samt på operationsdagens morgon.

# Ta bort nagellack. Lämna smycken och värdesaker hemma.

# Ta med dina mediciner.

 

Efter:

# Vila i hemmet resten av operationsdagen. Ingreppet är av lindrig karaktär vilket innebär att du kan gå till arbetet dagen efter.

# Blodig flytning kan förekomma de närmaste påföljande dagarna. Använd binda, ej tampong.

# Samlag och bad ska undvikas minst en vecka eller så länge du blöder. Duscha går bra redan dagen efter operation.

 

Jag ska kolla om mamma kan passa Ludde under tiden, så slipper Johnnie försöka roa honom tills jag är klar. Det lär ju ta några timmar innan jag får åka hem igen.

 

Nä, nu ska jag krypa till kojs!

 

Vet inte om jag nämnde det här på bloggen, men vi skulle ha varit till Reproduktioncentrum på Ackis i måndags. Man kan säga att det var tur i oturen att dom ringde och bokade om tiden då läkaren blivit sjuk.

 

Det var nämligen så att jag och Johnnie skulle åka, han ville självklart också ta del av informationen. Vi hade tyvärr ingen barnvakt då alla jobbar runt lunch en måndag, men ska han med är det alltid tusen gånger enklare om vi åker tillsammans så det var inget problem.

På söndag kväll berättar dom på nyheterna att det ska komma en hel del snö just då vi ska på möte, och Johnnie som har snöjour kan troligen inte följa med. Jaha, åka på ett informationsmöte ensam med Ludde som ska hoppa, krypa, slingra sig, äta, få blöjan bytt, prata, gnälla på grund av tristess osv. Jag kommer inte minnas ett ord efteråt av vad kvinnan sa.

 

I sista stund lyckas vi fixa så att pappa passar Ludde vilket var jättesnällt. Det snöade ju självklart så Johnnie var tvungen att jobba. Men utan Ludde kunde jag fixa mötet själv utan problem, även om det var tråkigt att inte Johnnie kunde följa med.

När jag ändå skulle vara i stan på grund av mötet hade jag bokat in ett besök hos kiropraktorn också. På morgonen ringer en kvinna och förklarar att mötet måste bokas om då läkaren blivit sjuk.

Bra, då får Johnnie en ny chans att hänga med. Dock var det lite tråkigt då jag sett fram emot att få höra hur allt ska gå till. Vill gärna ha info i god tid, nu när jag har chansen att få förbereda mig på vad som komma skall. Allt annat med själva sjukdomen kom så hastigt och oväntat, och det var bara att hänga med på färden.

 

Mötet har redan flyttats en gång tidigare, så nu blir det tredje gången gillt. Vill minnas att det var 3:e April.

 

Åkte i alla fall in till stan och besökte kiropraktorn. Passade även på att uträtta några ärenden lite snabbt innan jag åkte hem igen. Ludde hade skött sig utmärkt hos pappa så jag behövde inte ha dåligt samvete över att jag öste över lillplutten på honom.

 

Nu hoppas jag i alla fall att mötet blir av i April, för jag är jättenyfiken på vad dom ska göra med mig!

 

Idag har mobilen ringt ovanligt mycket. Ett av samtalen var från sjukhuset och det var dags att få höra resultatet från senaste röntgenundersökningen.

Kvinnan förklarade att allt såg bra ut, MEN(alltid detta men..) ett område i min livmoderhals var svårtolkat. Det var nämligen så att det var på grund av detta jag fick röntgas igen strax efter första röntgenundersökningen.

Detta är tydligen inte helt ovanligt, och jag kommer inom kort få en kallelse till ytterligare undersökningar. Förstod jag henne rätt ska dom ta ett prov på livmodertappen(knipsa av en liten bit), lät som ett sådant prov dom gjorde när dom fann tumören.

Det provet gjorde ont, men det berodde nog mest på att hela buken skrek efter hjälp att få bli av med inkräktaren som låg och mös i min livmoderhals. Jag hade helt enkelt väldigt ont från början.

 

Kvinnan berättade att det inte behöver vara något negativt dom ser på röntgenplåtarna. Eller ja.. negativt och negativt.. Det kan vara en inflammation efter behandlingen, men kan också vara spår av tumören. Båda sakerna är ju negativa, men lite olika illa. Så en inflammation är i de här fallet positivt i jämförelse.

 

Hon avslutade samtalet med att säga att jag absolut inte skulle vara orolig. Precis som förra gången hon ringde, (med beskedet att jag skulle behöva röntgas igen) svarade jag att jag inte var ett dugg orolig. "Det är ingen idé att oroa sig, det löser sig säkert" är mitt klassiska, naiva svar.

Hon skrattade till lite snabbt och utbrast: "Du verkar inte vara typen som oroar dig i onödan du."

 

Nä, jag är nog inte det. Jag tog samtalet med ro, dom är något på spåret och det känns bra att dom har ögonen på mig. Finns det något där, kommer dom hitta det.

 

 

 

 

 

Dags att uppdatera lite, nu när jag har chansen!

 

Igår var det dags för röntgen igen, en så kallad PET FDG-undersökning. Jag röntgades nyligen som ni säkert vet om ni följer bloggen. Men trots att det såg bra ut ville dom att jag skulle röntgas med denna teknik också för att vara säkra.

 

För att ni ska hänga med i det jag skriver, kommer här en kort beskrivning om hur denna röntgen går till:

Ett radioaktivt läkemedel(spårämne) injiceras i blodet och med hjälp av en PET-kamera kan dom studera fördelningen av spårämnet i kroppens celler/organ.

Upp till 12 timmar efter undersökningen utsätter man folk i omgivningen för en svag stråldos. Därför är det inte bra att umgås med spädbarn och gravida då dessa är extra känsliga för stråldosen.

 

Vi hade sån tur att mamma var ledig igår, så hon kunde passa Ludde medans vi var i stan. Denna röntgenundersökning tar rätt lång tid, så det var skönt med sällskap och någon som körde mig dit och tillbaka.

När det var vår tur fick vi komma in i ett litet rum där sköterskan satte i en infart(som jag sedan får spårämnet genom) och kollade mitt insulin.

Sen blev vi visade in i ett lite större rum(men fortfarande pyttelitet) med en säng. Där fick jag ligga och läsa/stirra i taket några timmar. Låg dessutom och nynnade/sjöng på låten "Radioactive" med Imagine Dragons medans jag stirrade i taket. Kändes som om den passade bra!

 Först fick jag ligga helt avslappnat en halvtimme efter att jag fått spårämnet, för anstränger man musklerna just då tar sig ämnet till musklerna vilket ger ett missvisande resultat.

Att ligga helt still i en halvtimme är inga problem, men att göra det samtidigt som man tidigare både druckit mycket vatten och fått en vätskedrivande tablett är inte kul. Efter en kvart blev jag kissnödig, men fick inte ens gå på toa. När äggklockan ringde och halvtimmen var avklarad rusade jag in på toan.

Sen fick vi vänta ytterligare 2 timmar innan det var dags för röntgen. Detta var ingen försening, utan det tar så lång tid. Tyvärr minns jag inte alla detaljer kring undersökningen. Dom berättar allt men jag bara lyssnar, lyder och glömmer sedan detaljerna..

 

Själva röntgendelen tar bara ca 15 minuter, och jag gör som vanligt: Ligger med slutna ögon och funderar på annat. När dom var klara tog dom ur infarten och jag fick traska därifrån, fortfarande nynnande på låten "Radioactive".

Medans jag röntgades hade Johnnie gått ut i solen en sväng, så jag mötte upp honom vid utgången.

Vi stannade till vid IKEA och åt innan vi åkte hemåt, men självklart med ett avstånd från små barn/gravida för säkerhetsskull.

Väl hemma hos föräldrarna lämnade Johnnie av mig och tog med sig Ludde. Jag skulle nämligen sova hos föräldrarna i väntan på att stråldosen jag utstrålar skulle avta. För Luddes bästa skulle jag ju inte umgås med honom på ca 12 timmar.

Syrran var hemma och mamma var som sagt ledig så jag hade inte tråkigt. Passade på och tog en ridtur på Mirran i solnedgången, underbart! På hemvägen, i galopp, mötte vi på ett gäng hjortar som betade på en åker. Mirran blev osäker, framförallt när dom började springa åt alla håll. Men hemlängtan var för stor hos ponnyn så vi galopperade vidare hemåt.

Jag rider oftast på morgonen/förmiddagen, så jag hade glömt hur härligt det är att rida på kvällen. Det ska jag helt klart göra oftare.

 

Sen hjälpte jag mamma med djuren, tog in hästarna och åt middag. Efter lite städning(rastlös..) och tvtittande skuttade jag i säng. Kändes konstigt att sova i mitt gamla rum igen, framförallt utan min lilla kanin som sällskap, men jag sov som en stock hela natten.

 

Idag har jag och syrran ridit en sväng. Sen avslutades vistelsen hos föräldrar med blandade känslor då vi valde att avliva gammelkossan Svala. Hon började få för mycket problem med benen vilket resulterade i att hon hade svårt att resa sig och gå. Vi kände att det var dags och ringde våran underbara granne Arne, som självklart ställde upp. Han brukar få avliva våra djur, då han sköter det jättebra. Lugn, seriös och djurvan.

 

Nu är jag i alla fall hemma igen, har gosat ordentligt med min lilla kille och hoppas att den större killen ska komma hem så att jag kan få mysa med honom med.

Men magen kurrar, så först mat!