Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag åkte jag, Ludde och Johnnie till Strängnäs för att gå på lastbilsutställning. Även Peter och hans lille Liam hängde med, så det blev måttligt fullt i bilen!

 

Regnet öste ner på ditvägen, men vi höll gott mod och när det väl var dags att kliva ur bilen hade regnet dragit vidare. Så vi hade tur som kom iväg lite senare än tänkt hemifrån.

 

Peter hade lånat en syskonvagn, så hanteringen av smågrabbarna blev något enklare. Förövrigt skötte sig båda exemplariskt när vi gick där och tittade. Knäpptysta, trots att dom var vakna hela tiden. Även dom stora grabbarna skötte sig bra, lika bra som sina söner.

Hälsade och pratade med några bekanta här och var(flera från hemtrakterna ställde ut sina lastbilar), och sen styrde vi bilen hemåt igen. Stannade till och åt pizza, vilket var välbehövligt!

 

När vi kom hem märktes det på Ludde att han suttit still hela dagen, för han far runt som en iller fulltankad med energidryck. Nu är han nattad och Johnnie har sen länge snarkat på soffan. Jag har piggnat till, men tänkte krypa till kojs jag med. Vill försöka sova bort denna envisa förkylning..

 

Pappa Peter och lille Liam, framför går pappa Johnnie med Ludde i vagnen:

 

Har precis kommit hem från en promenad i regnet. Tror vi var ute i ca 1½ timme, kändes lagom idag.

Det är skönt att vara ute när det regnar. För det första så är det helt enkelt härligt när det regnar, och för det andra så älskar jag känslan när man kommer in i värmen och byter om till myskläder.

 

Ludde låg och mös ordentligt nedbäddad i sittvagnen, och ungefär halvvägs slocknade han då tröttheten tog över. Parkerade sittvagnen utanför dörren så att han kunde få sova vidare tills han själv vill vakna, istället för att jag ska riva upp honom när han sover så skönt.

 

Nu är i alla fall myskläderna på och jag tänkte fortsätta med städningen i vårat blivande kontor. Rummet har varit ett oorganiserat förråd, men nu vill jag få ordning här hemma.

Så förhoppningsvis sover knallhatten en stund till så att jag kan få städa i lugn och ro.

 

Idag har jag inte gjort något vettigt alls. Avskyr såna dagar, för dom känns helt bortkastade.

Har mest städat, skött Ludde, fikat och ätit. Visst, det är skönt att ha fått lite renare här hemma, men helst av allt vill jag vara ute och jobba mer målmedvetet med något.

 

Johnnie har ju som sagt fyllt år idag, så jag har vräkt i mig massor av kakor och rabarberpaj. Så man kan lugnt säga att jag lagt på mig lite idag, eftersom jag ätit massor och samtidigt knappt rört på mig.

Det var ju så enkelt förr, när jag jobbade på mjölkgården. Man hade all vardagsmotion + lite till helt gratis. Man fick till och med betalt för nåt som resulterade i en smal, vältränad kropp. Inte illa!

Johnnie har alltid sagt att såna som mig inte kan bli tjocka. Men även han måste ha noterat att magen är fluffigare än förr och att jag breddat på höfter och lår en aning sen sjukdom och graviditet.

Jag är absolut inte tjock, det påstår jag inte. Men jag har fluffat till mig lite, jämfört med förr när man tränade och jobbade regelbundet.

Så kanske kan Johnnie ge med sig nu, och hålla med mig om att jag visst kan bli tjock. Men rör man på sig tillräckligt varje dag så kan man äta vad man vill, när man vill. Förbränn det du äter, så enkelt är det.

Undersökningar visar att man förbränner massor bara av att stå och gå hela dagarna, så stå hellre stilla än sitt stilla.

 

Jag vill så gärna börja träna igen, bara förkylningen kan ge sig. Vill inte träna bara för utseendets skull, som det kanske låter. Utan mest för hälsans skull. Att vara relativt vältränad är en stor fördel när man blir sjuk, vad det än är man drabbas av.

Jag tror att det hjälpte mig enormt mycket att ha bra grundkondis när jag fick cancer. Och får jag tillbaka sjukdomen vill jag vara fit for fight. Denna gång kommer jag inte vara gravid mitt i allt, och då kan jag verkligen slå tillbaka med full styrka från början. Fegt av sjukdomen att smyga sig på när man var i ett så utsatt läge som gravid...

 

Nä, nu ska jag och kakorna i min mage krypa till kojs och drömma om tränade, friska och sunda kroppar!

Förkylningen håller i sig än, trots att det gått mer än en månad sen jag fick den. Rethostan börjar dock ge sig, sakta men säkert.

Som tur är så håller sig förkylningen på en låg nivå, så jag slipper lida allt för mycket. Lite ont i halsen och hosta. Trots detta kan/vill jag inte träna, eftersom jag blev sämre efter senaste bandyträningen jag deltog i. Kroppen måste få ordning på sjukdomen först.. Suck!

 

Förövrigt händer inte så mycket. Pysslar mycket hemma hos föräldrarna, sköter trädgårdslandet och grejar med hästarna. Min unghäst sparkade efter Bullen idag, fastnade i undertråden och slet sönder hela stängslet som skiljer hagarna åt. Som tur var var föräldrarna hemma så jag kunde ringa efter snabb hjälp medans jag såg till att hästarna stannade på sina sidor av stängslet(det som var kvar av det).

Visst, tanken är att vi ska släppa ihop alla i framtiden. Men det vill jag göra när både Bullen och Mirran är oskodda baktill, för att minska skaderisken.

Hästarna skötte sig i alla fall så allt slutade ovanligt bra.

 

Imorgon fyller världens bästa sambo år, så glöm inte att gratta honom ordentligt! Förra året fyllde han 30, en födelsedag som egentligen ska vara speciell. Den firades dock på Akademiska Sjukhuset, inte allt för roligt..

 

 

Gick och la mig tidigt igår, och antagligen var det därför jag även vaknade ovanligt tidigt idag. Nu har jag ätit frukost, borstat tänderna och börjat diska. Ludde sover fortfarande, vilket är ovanligt länge. Men han sov inte så mycket på dagen igår och besöket på Emmaus + värmen tog nog på krafterna.

 

På soffan hittade jag inte mindre än TVÅ karlar. Efter grillningen igår åkte dom upp till en bekant, och ska man tolka deras snarkningar så blev det visst sent. Gulligt att dom inte bara beter sig som ett gift par i vaket tillstånd, nu ligger dom även och snarkar i takt.

Jag kan ju glömma att jag och Ludde skulle kunna sitta där och dricka morgonvälling framför Nyhetsmorgon i vanlig ordning, om vi inte sätter oss på någons mage vill säga.

Jag, syrran och Ludde åkte till Emmaus idag. Kul att strosa runt lite i godan ro och kanske hitta något litet bortglömt fynd. Blev två böcker för min del, medans syrran hittade på lite kläder.

 

Ludde kröp nöjt omkring på golvet bland kläderna och utforskade. När syrran stod i provrummet kröp han dit och antingen smygtittade under skynket eller slet upp det helt. Det ska börjas i tid..

 

Ludde tittar på hur moster gör, och härmar.

Att bo i/nära ett litet samhälle har många fördelar, men också en hel del nackdelar. Jag trivs bra här, det är lugn och skönt. Jag skulle aldrig kunna bo i Stockholm eller liknande stor stad, då jag blir nervös bara jag närmar mig staden.

Men som sagt, att bo såhär på landet har sina nackdelar. Alla känner alla, förutom jag som är inflyttad och inte ens har hälften så bra koll som dom som växt upp här. Ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket heller, jag har bara koll på folk jag känner och gillar.

Det finns dock många som ÄLSKAR skvaller och suger i sig all info dom kan komma åt, vare sig den är sann eller inte. Detta är till exempel mycket av anledningen till att jag skrev om min cancer här på bloggen. Skvallra hur mycket ni vill, men då ska ni åtminstone vara säkra på att det ni sprider är sant.

Och bästa sättet att veta det är helt enkelt att höra det från källan.

 

Nu är det så att Johnnie och en av hans kompisar började skoja om en sak för någon vecka sedan. På något vis har detta spridits, och folk verkar ta det på blodigt allvar. Det har till och med gått så långt att Johnnie fått skäll för att folk tror att han är otrogen mot mig(vilket inte ens hade nåt med killarnas skämt att göra). Visst, inte kan jag svära på att han aldrig skulle vara det för det vet endast han själv. Men det komiska med detta är:

1.) Ett helt uppenbart skämt har utvecklats till blodigt allvar. Kom igen nu skvallerkärringar, har ni inget vettigt att göra om dagarna?

2.) Om Johnnie hade varit otrogen, hade det inte varit på sin plats att informera mig om detta? Det har hänt många gånger att hela samhället vet men inte den drabbade, snällt?

 

Jag kan bara skratta åt skvallret, då alla vi som är inblandade vet sanningen. Det är dock pinsamt att folk är i så desperat behov att skvallra och snacka lort att dom griper efter alla halmstrån dom kommer åt. Dom som skvallrar mest verkar dessutom vara dom som har mest problem hemma, så det är kanske dags att skvallra mindre och lösa sina egna problem? Eller har jag fel? Alternativt skaffa en vettigare hobby.

 

Så för att spräcka alla skvallerkärringars påståenden: Jag och Johnnie har det bra tillsammans och älskar varandra, vi är inte osams och har inga planer på att gå isär. Johnnie är inte otrogen med den påstådda kvinnan och ja, ni har inte så mycket att skvallra om när det kommer till vårat förhållande. Sorry!  

 

Men fortsätt för all del att skvallra, jag lutar mig tillbaka och lyssnar med stort intresse på allt ni har att säga om oss. Haha!

Jag förvånas inte det minsta längre efter allt lortsnack under min sjukdomsperiod.

Sitter här hemma och hostar i min ensamhet. Förkylningen har inte gett upp hoppet utan har kommit tillbaka ordentligt. Självklart är det mycket mitt eget fel då jag tagit några dumma beslut, som att börja träna lite för tidigt. Förkylningen var ju nämligen nästan helt borta då jag bestämde mig för att vara med och spela bandy igen. Efter det har den bara blivit värre på nytt. Att jag sedan valde att festa utomhus i lördags och delta i Vårruset(i regn) igår var inte heller helt smart. Men man kan inte vara smart jämt!

 

Jag tränar ju inte när jag är sjuk, men ingen regel utan undantag. Bandyn ångrar jag dock bittert att jag deltog i, för hade jag hållit igen en vecka till hade jag kanske varit frisk nu. Vårruset är dock en sån sak jag deltar i ändå, fast i ett lugnare tempo. Är man anmäld så är man..

Visst hade jag funderingar på att stanna hemma, men kan jag delta trots att jag är relativt nyförlöst, cancersjuk och under behandling(som förra året) så kan jag delta om jag är förkyld. Regnet var dock ingen fördel, men med det trevliga sällskapet blir upplevelsen härlig ändå.

Meningen var från början att jag skulle jogga/springa och mamma skulle gå varvet runt med Ludde i barnvagnen. Nu blev det istället så att jag gick ensam med barnvagnen då mamma och hennes arbetskamrat höll ett lägre tempo. Trots förkylningen kunde jag ju inte gå lugnt, utan triggades av omgivningen till att gå i ett ordentligt Power Walk-tempo.  Tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna..

 

Rösten är i alla fall på väg tillbaka. Innan lördagen hade jag lite ont i halsen, och det måste ha varit detta som gjorde att jag i slutet av lördagens festligheter plötsligt började låta som en riktigt sönderrökt gammal gumma. Nog för att Johnnie brukar vara hes efter att ha festat, men jag har aldrig varit de förr.

I går hade jag så gott som ingen röst alls, utan kunde i bästa fall kraxa fram några få ord i taget. Detta gjorde att jag var lite smånervös för att möta på någon jag känner under Vårruset. Vill ju vara trevlig/artig och prata glatt om allt möjligt, men kan jag inte prata ser nog folk mig som lite oartig och otrevlig.

 

Hur som helst, nu ska jag sitta här hemma i karantän. Någon liten promenad kanske, men annars ska jag hålla mig häromkring tills jag tillfrisknat någorlunda i alla fall. Ingen mer träning blir det under den närmaste tiden, det är en sak som är säkert...

 

Extremt suddig mobilbild, men den visar i alla fall starten. En väldigt regnig start..

 

I lördags firades Johnnie, Ludde och jag. Vi fyller år rätt tätt så vi valde att slå ihop firandet, enklare för alla involverade(och bra för hälsan eftersom vi annars skulle äta tårta var och varannan helg!).

 

Syrran hade i vanlig ordning bakat all efterrätt och Ludde fick en alldeles egen tårta. Han var till en början rätt ointresserad, men när han väl fått första tuggan från tårtan var all fokus på den sen! Ser likheterna mellan Ludde och hans far..

 

Nästan varje gång jag åker till affären för att handla numera kommer någon mer eller mindre bekant fram och berättar att han/hon sett mig på tv för en månad sen.

Hände senast häromdagen när jag träffade på en granne till mina föräldrar inne i matbutiken. Brukar då och då träffa på denna granne när jag rider förbi hans hus, och vi brukar kunna prata en bra stund när vi väl ses. Han berättade glatt att han sett mig i tv-rutan men att han inte känt igen mig till en början. Han skrattade och förklarade att det nog berodde på avsaknaden av ridkläder och häst alt. passat.

 

Några dagar efter mitt besök i tv träffade jag på en annan granne under en ridtur. Han satt och harvade en av sina åkrar, och när han fick syn på mig vinkade han inte glatt som han alltid gör. Han gjorde istället ett "bra jobbat" tecken med händerna vilket värmde i hjärtat. Har fått så otroligt fin respons från alla, både bekanta och obekanta människor. Självklart finns det säkert folk som tänker att det inte alls är "passande" att dela med sig så mycket av sig själv, och det förstår jag. Men av egen erfarenhet vet jag att det kan vara till nytta att visa folk sanningen. Allt är inte guld och gröna skogar som många vill få det att verka.

 

Men som sagt, det värmer verkligen i hjärtat att folk kommer fram och berömmer mig för mitt deltagande i tv och öppenhet här på bloggen. En del hör till och med av sig och berättar att mitt positiva tänkande hjälpt dom, eller att läsningen av sjukdomsförloppet fått dom att gå och ta cellproven istället för att hoppa över.

Det känns bra att något som hjälper mig(skrivandet är min terapi) även hjälper andra.

 

När det gäller cancern i övrigt så har jag inget nytt att berätta. Kontrollerna är endast var 3:e månad numera och inget tyder på att något återfall är på gång. En envis förkylning håller dock i sig, så jag kan inte träna för tillfället. Jag vill så gärna komma igång med träningen igen, men en regel jag håller fast ordentligt vid är: "Träna inte om du är sjuk", så jag får tålmodigt vänta.

Har känt mig väldigt trött och oengagerad senaste tiden också, men det beror nog på den uteblivna motionen.

 

Har fortfarande inte lärt mig lägga in ett klipp här på bloggen, så ni får stå ut med dessa simpla länkar. Här är i alla fall klippet från Nyhetsmorgon då jag deltog, om någon missat: (vet att någon jag pratat med inte hittat klippet nämligen)

 

Har sett klippet två gånger, och det känns jättekonstigt att se sig själv. Min första tanke var: "Herregud, ser jag ut sådär när jag pratar?"

 

Nu kan jag inte komma på så mycket mer att skriva, så jag sätter punkt för inlägget här.

För lite mer än en vecka sen besökte jag, Johnnie och Ludde mitt jobb för att kolla på kosläppet. Vi skulle ändå styra bilen mot stan då Ludde skulle på sin 1-årskontroll, och det är alltid kul att se slöa kor skutta omkring.

Bilderna talar nog för sig själva, så jag behöver inte beskriva hur glada korna blev(trots duggregn).

 

Idag blev det städning ute på föräldrarnas gård. Ludde var självklart med, och såg väldigt nöjd ut när han fick åka traktor med sin morbror. Morbror hade dock haft lite svårt att styra eftersom en viss liten grabb ville hålla i ratten och styra på egen hand..

 

Idag skulle jag egentligen åka och klättra på eftermiddagen, då jag anser mig vara tillräckligt frisk från förkylningen för att börja träna igen. Det blev dock ändrade planer så jag utnyttjade tiden till att rida en sväng på Mirran istället.

Pappa hade varit snäll och flyttat hästarna till deras sommarhagar, så det blev lite extra oroligt i flocken när jag tog in Mirran, gjorde henne klar och sen red iväg. Framförallt min unghäst var energisk, busig och uppspelt över att se oss traska iväg på vägen. Hon hoppade fram över stock och sten så jag blev lite orolig att hon skulle göra sig illa. Men hon tog sig fram som en bergsget mellan ojämnheterna och hindren, så jag hoppas hon har koll och vet vad hon sätter sina stora tassar.

 

Blev en alldeles lagom sväng, med flera långa raksträckor att galoppera på. Blir alltid lika förvånad över den där damen. För hur länge och fort vi än galopperar, tycks hon alltid ha lite mer att ge.

Tycker att det är skönt att rida själv för det mesta. Då kan jag själv bestämma tempot. För oftast vill dom jag rider med inte galoppera alls eller bara litegrann. Men hästar som Mirran behöver få gasa på lite!

 

Blev inte mycket motion för min del idag(räknar inte uteritterna till häst som motion för mig), men en liten promenad med barnvagn och vovve kom jag i alla fall ut på. Stannade till vid mjölkgården för att njuta av synen och doften från deras ungdjur som går i hagen precis bredvid vägen. Ja, jag tycker faktiskt att nötkreatur luktar gott. Är man uppväxt på gård så är man..

Idag åkte jag hem till hästarna för att rida en sväng. Johnnie fick passa Ludde under tiden, så att jag kunde vara barnfri en stund.

Gjorde iordning Mirran och gav mig iväg. Hon var taggad som vanligt och jag lät henne galoppera långa sträckor under turen. Trots detta slog hon inte ner på farten under skritten, hon var alltså precis som vanligt. Men hon har vilat en period nu, så hon hade väl samlat på sig massor av energi.

 

Efter ca en mils ridtur var vi tillbaka hemma. När jag skulle släppa henne i hagen såg jag att alla hästar höjde sina huvuden och kollade bort mot grannens marker. Trodde dom fått vittring på vildsvinen som mina föräldrar sett flera gånger under den senaste tiden och försökte se vad hästarna tittade på. Efter en liten stund såg jag ett stort huvud med jätteöron stå och kolla på oss. En älgtjur hade vägarna förbi och efter att ha tittat en stund traskade han vidare i lugnt mak.

Släppte Mirran och smög efter. Gillar vilda djur, framförallt älgar, så jag ville se om jag kunde komma lite närmare. Han hade inte hunnit långt, men samtidigt som jag såg honom såg han mig. Stod och tittade på varandra i någon minut innan han vände och travade iväg. Det är så härligt att komma nära dessa stora djur!

 

Till sist tränade jag min unghäst lite. Tog fram en presenning och lät henne kliva på den, vilket hon gjorde utan att tveka. Stannade henne på den, fortfarande inga konstigheter. Vilket skulle vara nästa steg? Tog tag i presenningen med ena handen och unghästens grimskaft i andra. Sen gick vi en sväng i hagen, med presenningen släpandes efter. Lite konstigt tyckte hon, men hon gick bara och sneglade lite på det prasslande skynket jag släpade på.

Sen fick det vara bra för idag. Lät även fegisen Oliver testa att kliva över den, och det gjorde han! Han är den fegaste häst jag mött, och klev över helt lugnt. Har han äntligen mognat, snart 19 år gammal? Detta är ett stort framsteg för den ponnyn ska ni veta.

 

"Nemas problemas" säger Skruttan när jag ber henne stå på presenningen:(observera att hon till och med vilar ena bakbenet)

Gårdagen var ingen vanlig dag, för det var nämligen en söt liten rackare som fyllde 1 år här hemma.

Alla föräldrar brukar nu skriva/säga: "Tiden går så fort!!" men det tänker inte jag göra. Däremot har vissa perioder gått fort och andra långsamt. Under vår tid på sjukhuset och under min behandlingsperiod tyckte jag att tiden gick så trögt, men sen har det gått lite fortare.

 

Det känns jättekonstigt att tänka på att det vara var ett år sen jag låg på BB-avdelningen som nybliven mor. Det var också nu, för exakt ett år sen, som den värsta delen av sjukdomsperioden började. Det gjorde ont i både rygg och snitt, och jag var sängliggande en vecka på grund av detta. Just den veckan tog våren fart på riktigt och man såg sommaren komma med stormsteg utanför fönstret.

Jag minns hur jobbigt det var att inte kunna gå ut, och det tog ordentligt på psyket. Fick träffa Ludde en sväng varje dag, förutom första dagen efter födseln eftersom jag var för dålig. Det var väldigt viktigt för sköterskor och läkare att jag och Ludde fick umgås minst en gång varje dag, antagligen för att vi skulle knyta an till varandra och må bättre.

 

Hade dock inga känslor alls för den lilla krabaten under hans första 1½ månad, utan hade fullt upp med min smärta, sjukdom och psyke. Detta var väldigt jobbigt till en början, framförallt när vi fick komma hem från sjukhuset. Jag ville så gärna vara en bra mor, men hade varken känslorna eller orken till det.

När jag skrev om detta här på bloggen hörde en bekant av sig. Hon förklarade att även hon haft problem med sina känslor för sin dotter till en början, trots en "normal" förlossning. Detta hjälpte mig väldigt mycket, för även om jag vet att detta är ett vanligt problem så känns det skönt att få höra det från en bekant.

Dessutom pratar nästan ingen om problemet, precis som med så mycket annat känsligt.

 

Luddes känslor för mig fanns i alla fall där. Minns en av dom första gångerna jag var ner till honom och Johnnie på neonatalavdelningen. Dom bodde ju där nere i ett rum, och jag uppe på BB-avdelningen. Jag fick flytta ner först när jag kommit upp på benen ca 2 veckor senare. Hur som helst, jag kom ner och Ludde var upprörd. Sköterskan och Johnnie försökte trösta utan resultat. Men när jag började prata med honom och han hörde min röst, tystnade han och fann ro. Den rösten har han ju trots allt lyssnat på under flera månader i magen.

 

Han får så liten och ynklig då, men jämfört med dom andra barnen där på avdelningen var han en riktig bamse. Brukar fortfarande gå och fundera på hur det gick för dom andra på avdelningen. Dom som hade barn på 500g.

 

Usch, det var en väldigt jobbig period på alla sätt. Snacka om pannkaka! Som nybliven mor ska man sitta och mysa med sin familj, njuta av den nya lilla varelsen och komma in i vardagen som förälder. Inte vandra genom sjukhusets korridorer som en levande död för att ta sig mellan neonatalavdelningen och onkologen(där jag fick min behandling).

Behandlingen gjorde mig otroligt trött i hela kroppen, jag hade svårt att äta eftersom smaken påverkades och allt kändes bara tungt.

 

Men allt vände och när orken kom tillbaka, infann sig även känslorna för Ludde. Nu är han MIN pojk, och inte bara en pojk.

Han växer så det knakar och är nu ca 72cm lång och 8,5kg tung. Han ligger lite under snittet just nu, men knappade ifatt dom "vanliga" barnen väldigt snabbt efter födseln.

I onsdags var vi in till Uppsala för hans ettårskontroll. I rummet togs vi emot av ca 4-5 läkare och sköterskor, och alla klämde och kände, undersökte och tittade på Ludde. Dom kollade hur han undersökte saker, hur han rörde sig och hur han lekte med leksaker.

När alla var nöjda fick han en stor OK-stämpel i rumpan, precis som dockorna i tomtens verkstad på Julafton. Ja, han fick det inte på riktigt alltså, men i mitt huvud såg det ut så när dom berättade att han var hur fin som helst.

Det var bara en sak dom ville kolla i framtiden. När Ludde står, vill han helst stå på tå. Inte helt ovanligt, och dom var inte oroade. Men för säkerhetsskull ville dom bara titta på det om ett halvår. Tydligen är det lite vanligare att prematurbarn gör detta än andra. 

 

Igår, på Luddes födelsedag hade vi inget speciellt inbokat. Det var tråkigt väder och Johnnie jobbade. det slutade med att jag och Ludde hamnade i Norrtälje då mamma och syrran skulle ses där och umgås. Vi fikade, åt middag och tittade i affärer. Ludde skötte sig exemplariskt och njöt av att hela tiden ha saker att titta på.

Vi kom hem först halv 10 på kvällen, trötta men nöjda med dagen. Matade Ludde och nattade honom, och precis när jag satte mig i soffan för att ringa Johnnie ringde mobilen.

Det var mamma, och hon berättade att en av hästarna var sjuk. Efter ett kort samtal gick jag och hämtade Ludde, som stod och surade i sin säng. Han såg jätteglad ut när jag kom och räddade honom från den supertråkiga sovplatsen. På med ytterkläder och ut i bilen.

Åkte dit och Ludde fick sova kvar i bilen medans jag började gå i en stor cirkel med ponnyn. Han visade tydliga tecken på kolik(magont) och mamma började jaga veterinär. Vi ringde dock och stoppade veterinären rätt snabbt då han, efter nästan en timmes promenerande, blev bättre.

Vi tog in honom i stallet och inga tecken på kolik fanns kvar, så jag åkte hem. Mamma skulle kolla till honom under natten.

Ludde vaknade inte ens när jag tog in honom från bilen och drog av overallen. Han var nog lika trött som jag efter dagens äventyr.

Halv 2 kom jag i säng, och slocknade direkt.

Sovmorgon kunde man glömma idag, då Ludde stod och hoppade glatt i sängen klockan 7 i morse. Sov en stund på dagen istället, så man orkar med busfröet.

 

Ska tillägga, innan jag avslutar inlägget, att Oliver(ponnyn) mår bra igen! Hittills i alla fall.

 

Ludde då:

Ludde vaknade tidigt idag, och för första gången på väldigt länge fick jag en kort sovmorgon då Johnnie klev upp med unge herr Piggelin.

Efter frukost gick vi en sväng tillsammans, alla förutom katten. Vi valde att gå till närmaste kyrkan, Johnnie ville ta ett varv och titta till hans släktingars gravar.

Vovve fick självklart sitta kvar utanför kyrkogården, men vi andra strosade runt och tittade. Det är en mysig, men samtidigt lite tung känsla att gå på en kyrkogård bland gravar och blommor. Framförallt när man ser barn och ungdomars gravstenar, dom som borde haft hela livet framför sig.

Kan inte låta bli att tänka på vilka livsöden som finns samlade där innanför murarna. Man kan inte ens föreställa sig allt dessa människor varit med om. Sorg, sjukdom och saknad, men också massor av äventyr, kärlek, skratt och lycka.

 

Den dag jag somnar in skulle jag helst inte vilja vila på en kyrkogård. Om jag fick välja helt fritt skulle jag vilja kremeras och sen spridas ut hemma på föräldrarnas gård. I någon kohage, ett skogsbryn eller på en fin äng. Det är liksom där jag hör hemma, och det är där jag helst skulle vilja vila.

Har inte en aning om hur reglerna ser ut för sånt, men lite aska på en privat gård ska väl kunna gå. Annat vore det om jag ville spridas ut i centrala Stockholm, vilket jag absolut inte vill bli. Där finner jag ingen ro, vare sig jag är död eller levande!

 

Som ni säkert förstår har jag tänkt mycket på döden och min begravning under en lång period. Inte numera, men förra året. Jag hade några förslag på låtar till min begravning, funderade på vilka som skulle komma och ta farväl, hur jag skulle få sista vilan osv.

I min ålder tänker man nog normalt inte på döden för egen del. Man tar för givet att man har minst 50 år kvar. Men man vet aldrig, vad som helst kan hända.

Det kändes faktiskt lite skönt att efterlevande hade lite koll på hur man vill ha det, både med begravning och sånt jag äger. Blir enklare för dom då när det är dags att planera, istället för att dom ska behöva gissa hur jag ville ha allt.

Egentligen borde man klottra ner allt på ett papper, lägga i ett kuvert och lägga det någonstans där familjen vet. Känner att det är dags att skriva ett testamente!

Nä, nog om döden! Hylla livet men respektera döden.

 

På hemvägen gick vi lugnt och pratade, när jag plötsligt utbrister i ett tyst, nästan väsande skrik: "Titta, Titta!!" samtidigt som jag pekar ut på en åker.

Johnnie tittar ut över åkern och ser samma sak som jag. Där ute, ca 30 meter från oss, skumpar en utter. Vi har sett skymtar av den, men aldrig såhär bra.

Vi har nämligen en utter bosatt här i området, för den har synts till under flera år.

Viggo(vår hund) blev alldeles till sig och hade kunnat gett mycket för att få jaga det lilla djuret. Han var alldeles nervig hela vägen hem sen, jakthundar alltså..

Uttern skumpade iväg över åkern och ner i ett stort vattenfyllt dike. Sen försvann den.

Kul att se den i alla fall, för nu har jag sett en utter klart och tydligt med egna ögon.

 

 

 

 

Johnnie är på fest och Ludde, hunden och katten sover. Snart ska jag göra dom sällskap, är nämligen bra trött.

 

Var hem en sväng till föräldrarna på eftermiddagen för att pyssla lite i trädgården. Ludde sov sött och jag småpysslade lite innan jag gav mig på att såga lite sly som växt upp i trädgårdens ytterkant.

Men tillslut fick jag ge upp, jag mådde helt enkelt inte bra. Jag sågade och klippte sly för hand sittandes på huk, men varje gång jag reste mig snurrade det till ordentligt i huvudet. Till en början ignorerade jag det bara, men sen började det kännas allt obehagligare, som att jag skulle svimma.

Den konstiga känslan höll i sig en stund, och jag mådde lite illa på köpet. Nu har jag ätit och druckit ordentligt och känner mig lite bättre, men att det skulle vara brist på mat och vätska vet jag inte. Åt och drack då med men mådde ändå dåligt.

Får göra ett nytt försök att rensa i trädgården imorgon!

 

Före:

Idag har jag och Ludde varit hos mina föräldrar igen. Vi är ofta där och pysslar, för där finns det alltid något att göra!

Idag röjde jag upp i pappas växthus och planterade ut tomat- och gurkplantorna jag drivit upp hemma i fönstret. Även några kryddväxter fann sin plats därinne, så nu har dom gott om plats att växa till sig på.

Jag har odlat massor av kryddväxter och annat gott här hemma hos mig och Johnnie, så det har varit proppfullt med plantor i alla soliga fönster. Har fortfarande en hel del kvar, och det vill jag inte plantera ut förrän dom kalla nätterna är över.

 

Ludde tyckte att det var dötrist att sitta i vagnen, så jag satte honom på gräsmattan. Han brukar ju kunna roa sig själv en stund med nåt grässtrå eller en jordklump. Jo tjena, han skulle ABSOLUT vara med i växthuset och pyssla. Ja ja, så länge han inte drar i plantorna.. En sekund senare hör jag ett plaskande ljud. Missade att en hink med vatten stod inne i växthuset, till för att fylla på vattenkannan med.

Ludde hade glatt ställt sig på knä, höll i hinkens kant med ena handen samtidigt som han plaskade sin öppna, vantbeklädda hand mot vattenytan. Behöver jag skriva att han såg helt överlycklig ut?

Lika lycklig var han dock inte när hans tråkiga mor flyttade honom från den nyfunna lekplatsen...

 

Och han såg absolut inte nöjd ut när hans elaka mor dessutom drog igen dörren till växthuset och lämnade honom på utsidan!

Stänger mor dörren så MÅSTE det ju finnas något roligt där inne, som mor vill ha för sig själv!

Han kröp målmedvetet fram till dörren, ställde sig mot den och bankade sina händer mot den. Öppna mamma!!

Det kändes nästan som en skräckfilm, när den sjuke psykopaten försöker ta sig in. Tur att den här killen är en ovanligt söt psykopat.

Den lilla psykopaten fick sen mat och somnade, så hans mor kunde pyssla lite mer ordentligt. Utan att ha någon plaskandes i vattenhinken, ätandes jord eller bankandes på dörren. Även om det självklart har sin charm..

Hann bli klar i växthuset och så lite i landet vi har utomhus.

Eftersom Johnnie inte blivit klar med trädgården här hemma hos oss har jag och pappa gjort ett gemensamt land hos dom. Han nappade nämligen direkt på min idé att så potatis, och sen har fantasin bara sprudlat. Så vi ska så allt från morötter och lök till majs och kål. Alltid roligare att äta saker man odlat själv!

 

När Ludde vaknade åkte vi hem igen, för klockan började bli mycket. Ludde blir alltid så glad när han får se sin far efter en dag utan honom. Det är så härligt att se, och få gånger känner jag mig så kär och varm inombords som när Johnnie tar Ludde i famnen och ser lika lycklig ut som sin son. Jag, precis som många kvinnor med mig, njuter ju av att se en man gulla med ett barn. Djupt rotade instinkter, ett sätt för oss kvinnor att se om han blir en bra far till barnen eller inte. Fast den känslan får jag främst om det är mitt barn personen gullar med, eftersom han är just min lilla juvel.

Jag verkar ha gjort ett bra val. Anledningen till att jag använder mig av ordet "verkar" beror inte på att jag tvekar, utan det är ju trots allt så att Ludde inte ens är 1 år än. Många prövningar med grabben väntar..  

 

Nu har i alla fall Ludde somnat, och jag ska hoppa in i duschen och sen krypa till kojs. Fick ont i ryggen nu under kvällen.. Börjar väl bli gammal och skör!

Halkade in på att sortera papper. Alla papper läggs på hög, och dessa högar älskar Ludde att få tag i. Uppenbarligen gillar han pappersarbete..

 

När jag började få ork efter behandlingarna förra året köpte jag en pärm och började sätta in alla sjukhuspapper i den. Snyggt sorterat beroende på vad sjukhuspapperet handlar om. Alla kallelser, info-blad och liknande finns samlat där.

Nu börjar dock pärmen bli ordentligt full, så jag tror att Luddes papper ska få flytta "hemifrån" till en egen pärm.

 

 

 

Mitt i allt tvättande släpade jag ut säckarna med arbetskläder jag haft stående i garaget i nästan ett år. Meningen var att jag, när det var dags att gå hem och vara mammaledig, skulle rensa ut mina skåp på jobbet för att ta hem och tvätta allt innan det sedan skulle läggas undan. Heidi och Camilla, som jag gick på lantbruksskolan med, kan intyga att ordningen i mina skåp i regel är "organiserat kaos" och så var det även i mina skåp på jobbet.

Allt skräp jag hade i fickorna hamnade i skåpen, tillsammans med diverse godispapper och liknande. Tänkte regelbundet städa mina skåp, men det blev aldrig av.

Just på grund av denna oreda skämdes jag därför lite när chefens sambo var snäll och röjde ur mina skåp i somras. Blev ju sjuk och städningen av skåpen var inte högsta prioritet.

 

Men nu var det alltså dags att rensa kassarna jag fått med mig hem efter ett besök på jobbet. Ca 50% av kläder, papper och skräp kastades direkt. Var lite kul att kolla igenom alla papperslappar jag haft i fickorna på arbetsbyxorna. Vilken kontrollfreak jag är på jobbet! Allt som hade med korna att göra fanns nedskrivet, minsta lilla detalj. Hältor, konstigt beteende, brunster, blodflytningar, kvigor som diar på varandra, sjukdomar... Allt som kan vara av intresse i framtiden.

 

Tror jag slängde sammanlagt 4 par arbetsbyxor som var helt slutkörda. Även mitt sista par har haft sina glansdagar, men jag sparar dom tills jag köpt ett nytt par. Man vet ju aldrig, det kan dyka upp något som kräver arbetsbyxor.

Det roliga var att alla hade precis samma problem, dvs hål på exakt samma ställen.

Slitet längst ner när jag jobbat i skor, hål där stövlarna skavt mot vaden, mellan benen och emellanåt även vid fickorna på rumpan och ovanför knäna. Riktigt ingångna byxor är så sköna, så jag har verkligen kört slut på dom innan jag bett om nya. Hålet mellan benen brukar ha en tendens att spricka sig större och större varje gång man går ner på huk, och jag har ingen lust att visa hela rumpan!

Att jag sen är så dålig på att direkt gå och kasta plaggen är ren lathet..

 

Hur många ligger i soffan alt. sängen och är slitna idag? Många kan jag tänka mig. Men själv är man pigg och glad, utan ett spår av alkohol i blodet! Kan nog börja kalla mig vuxen nu, eftersom såna där "supardagar" inte är speciellt viktiga längre. Det är så otroligt skönt att komma upp skapligt dagen efter utan att vara sliten/ bakis!

 

Efter en snabb titt på facebook kan jag konstatera att folk lagt märke till snön utanför fönstret. Uppmärksamt av er! Själv hade jag ALDRIG sett det om inte 90% av facebookvännerna lagt ut bilder på en snötäckt gräsmatta...

Det är när snön kommer som man inser hur värdelöst facebook oftast är. Alla skriver bara: "Det snöar!!" och en bild på lite snö. Snö såhär års är normalt, så lugna er!

 

Jag tänkte utnyttja det lite tråkiga vädret med att städa huset. Tråkig som jag är. Men ju mer jag städar nu, desto mindre behöver jag städa sen.

Johnnie mår si sådär, gick visst hårt till igår kväll med grannarna. Så han är förvisad till sängen för att sova en stund till. Ludde har också slocknat så jag njuter av lugnet.

 

Visst är det konstigt att dom få gånger man verkligen har tid att titta på tv, visas inget vettigt alls? Det slår aldrig fel..

 

Nä, dags att städa!

Jag är verkligen kass på att skriva inlägg just nu. Har aldrig tid, så jag får nästan dåligt samvete då ni är ett troget gäng som regelbundet läser. Men håll ut, snart kommer jag nog börja uppdatera mer igen.

 

Jaha, vad har hänt sen sist?

Jag och Ludde är ordentligt förkylda. Det går åt rätt håll så förhoppningsvis blir vi friska relativt snart. Annars brukar ju vår- och sommarförkylningar aldrig vilja ge sig..

Förkylningen gör att jag ä extra trött och sliten, och Ludde är nästan ständigt ledsen, trött, hungrig och grinig. Det tar på tålamodet, men man kan knappast bli arg när man vet varför han beter sig som han gör.

Allt började i lördags kväll. Vi hade varit på Viksta marknad där vi njöt av både bra väder och trevligt folk. Träffade på både gamla och nya bekanta, och även halva min familj. Ludde skötte sig bra men på kvällen fick han feber och vaknade mitt i natten, ledsen och i stort behov av tröst.

Vi tog aldrig tempen men man kände klart och tydligt att det handlade om feber. Lite febernedsättande, välling och tröst senare somnade han i sin fars famn och sov sen resten av natten.

Efter det har febern avtagit, men förkylningen tagit fart. Lite snorig var han redan innan febern, men inte såhär gnällig och omöjlig.

Nu sover han i alla fall sött och jag njuter av lugnet här hemma.

 

Vi firade vår valborg lugnt i år. Vanligtvis brukar ett gäng bekanta komma över, men i år kände vi inte riktigt för det. Känns tråkigt om alla går hem med varsin ny, fräsch förkylning som jag och Ludde varsamt delat ut under kvällen. Och eftersom Ludde är ovanligt gnällig känns det dumt med en massa folk som ska göra honom ännu tröttare och grinigare. Bättre med en lugn kväll hemma, så vi blir friska någon gång!

 

Vi valde att grilla lite och ha en mysig middag tillsammans, bara familjen. Efteråt bäddade Johnnie ner en trött liten kille i sängen och åkte sen vidare till den lokala festplatsen där grannarna brukar samlas regelbundet. Själv drog jag på mig mjukiskläder, kröp ner i soffan under en skön filt och tittade på tv. Även katten och hunden gjorde mig sällskap.

 

Imorgon tänkte jag och Johnnie försöka ha lite myskväll på något vis, vet dock inte riktigt hur än. Då har vi nämligen varit tillsammans i 5 år. Vi firar inte sånt egentligen, men 5 år känns lite mer speciellt än 1-4 år. Dessutom har vi ju under dessa år inte bara stått ut med varandra, utan även överlevt ett stycke barn och ett stycke cancer. Ingen dålig start på de här förhållandet alltså!

 

Förövrigt så händer det inte så jättemycket just nu. Ludde fyller snart 1 år och ska in till Akademiska Sjukhuset på kontroll. Även vårdcentralen vill göra en 1-årskontroll på honom, poppis kille det där!

Inga cancergrejer för mig på ett tag nu, känns nästan tomt. Är så van vid att ha besök inbokade på Ackis regelbundet.

Ett litet problem har dock uppstått med min kropp, vilket gör mig yttepyttelite orolig. Vill inte ha mer trubbel nu. Men min läkare är underrättad och dyker problemet upp flera gånger ska jag höra av mig. Det är med största sannolikhet bara en biverkning efter strålningens framfart, men jag är ändå på min vakt. Klottrar ner minsta småsak i kalendern för att ha koll.

 

Jaha, vad mer? Det står still i huvudet. Vilket i sig inte är ovanligt när det gäller mig, men jag tror inte jag har något mer att skriva just nu.

 

Nu ska jag krypa ner i sängen! God natt!