Anna - Life is easy if you wear a smile!

Har precis kommit hem från en joggingtur på ca 3-4km. Ingen kanontid, och jag körde bara intervaller. Har ju ingen kondis alls för tillfället, så nu är det bara att börja kämpa. Det värsta brukar vara att hålla motivationen uppe, och numera även att komma ifrån Ludde så pass så att jag hinner träna.

Men som Gunde skulle ha sagt: "Ingenting är omöjligt!"

Jag ska försöka hitta dom där kryphålen i barnpassningen och se till att utnyttja dom väl. Det finns alltid tid att träna, frågan är bara om man har viljan till det.

 

Det är svårt numera när man inte kan planera in träningen på samma sätt. Förr kunde man bestämma sig för att träna en viss tid eller efter en viss syssla, men nu styrs allt av en liten blöjpelle vid namn Ludde. Man får passa på när han sover, för då är det lugnt i huset. Alternativet är annars att stoppa ner honom i sittvagnen och gå en sväng i rask takt, men det verkar bli allt tråkigare i Luddes ögon. Och mina också för den delen! Jag behöver ordentlig variation när jag tränar, annat var det förr när man joggade 3 km varje morgon innan jobbet.

 

Men nu har jag införskaffat en barnstol till cykeln och Peter har monterat den på en av Johnnies cyklar. Köpte barnstolen billigt på Emmaus för ett par veckor sen, men har inte invigt den än. En liten hjälm är även införskaffat. Den köptes dock ny då jag är extra noga med såna där säkerhetsgrejer. Har en hjälm fått en smäll tidigare kan den vara skadad trots att det inte syns, och därför inte skydda lika bra vid nästa smäll.

 

Så framöver ska jag och Ludde ut på cykelturer istället, något jag tror att grabben kommer gilla. Kul för Ludde, motion för mamma = Glad Ludde, glad mamma och glad pappa(Johnnie blir glad när han ser vilken glad son han har och vilken nöjd och snygg sambo han fått)

 

Nu är bastun tänd och vi vuxna tänkte sitta och njuta lite där innan det är dags att krypa till kojs. Sover aldrig så bra som efter en stund i bastun, och ännu bättre lär jag sova nu när jag dessutom joggat en sväng innan!

Imorgon ska jag äntligen börja träna igen, som jag längtat!

Jag bestämde mig för att vänta ca 1 vecka efter att jag slutat känna av förkylningen, för att vara på säkra sidan. Nu hoppas jag att jag kan köra på utan motgångar ett tag.

 

Nu har jag fått uppleva det där som så många andra varit med om, nämligen att jeansen blivit för små. Jag handlar sällan jeans, kanske ett par per år. Men genom åren har jag samlat på mig ett gäng på ungefär 6 stycken, plus lite shorts och liknande. Men nu har jag nog testat dom flesta och INGEN av dom passar längre. Alla tar stopp mitt på låren, även dom som satt relativt löst i midjan förr!

Fast mammabyxorna funkar fortfarande, för dom töjer sig lite lättare. Skönt för snittet också då dom är mjuka över magen. Mina vanliga jeans har ovanan att gärna glida ner lite och lägga sig med kanten rakt i ärret, inte det minsta skönt. Så jag använder mammabyxorna igen, dom är trots allt både snygga och bekväma, kan det bli bättre?

 

Har även kört på det säkra kortet med tights dom senaste dagarna. Johnnie undrade i början varför jag klädde upp mig så, eftersom jag annars bara har tights vid finare tillfällen. Men nu har han vant sig(och jag får för mig att han tycker att jag är snyggare än någonsin, kanske gillar han dom nya kurvorna?).

 

Jag kommer spara mina gamla jeans ett tag till, i höst(efter en hel del träning) kan jag nog avgöra om dom någonsin kommer passa igen eller inte.

 

Nu ska jag, och min något rundare höft och mage, krypa till kojs och drömma om uppiggande träning! För aldrig har jag varit så trött och lat, måste träna fram mer energi.

 

Har precis kommit hem från en promenad i regnet. Tror vi var ute i ca 1½ timme, kändes lagom idag.

Det är skönt att vara ute när det regnar. För det första så är det helt enkelt härligt när det regnar, och för det andra så älskar jag känslan när man kommer in i värmen och byter om till myskläder.

 

Ludde låg och mös ordentligt nedbäddad i sittvagnen, och ungefär halvvägs slocknade han då tröttheten tog över. Parkerade sittvagnen utanför dörren så att han kunde få sova vidare tills han själv vill vakna, istället för att jag ska riva upp honom när han sover så skönt.

 

Nu är i alla fall myskläderna på och jag tänkte fortsätta med städningen i vårat blivande kontor. Rummet har varit ett oorganiserat förråd, men nu vill jag få ordning här hemma.

Så förhoppningsvis sover knallhatten en stund till så att jag kan få städa i lugn och ro.

 

Idag har jag inte gjort något vettigt alls. Avskyr såna dagar, för dom känns helt bortkastade.

Har mest städat, skött Ludde, fikat och ätit. Visst, det är skönt att ha fått lite renare här hemma, men helst av allt vill jag vara ute och jobba mer målmedvetet med något.

 

Johnnie har ju som sagt fyllt år idag, så jag har vräkt i mig massor av kakor och rabarberpaj. Så man kan lugnt säga att jag lagt på mig lite idag, eftersom jag ätit massor och samtidigt knappt rört på mig.

Det var ju så enkelt förr, när jag jobbade på mjölkgården. Man hade all vardagsmotion + lite till helt gratis. Man fick till och med betalt för nåt som resulterade i en smal, vältränad kropp. Inte illa!

Johnnie har alltid sagt att såna som mig inte kan bli tjocka. Men även han måste ha noterat att magen är fluffigare än förr och att jag breddat på höfter och lår en aning sen sjukdom och graviditet.

Jag är absolut inte tjock, det påstår jag inte. Men jag har fluffat till mig lite, jämfört med förr när man tränade och jobbade regelbundet.

Så kanske kan Johnnie ge med sig nu, och hålla med mig om att jag visst kan bli tjock. Men rör man på sig tillräckligt varje dag så kan man äta vad man vill, när man vill. Förbränn det du äter, så enkelt är det.

Undersökningar visar att man förbränner massor bara av att stå och gå hela dagarna, så stå hellre stilla än sitt stilla.

 

Jag vill så gärna börja träna igen, bara förkylningen kan ge sig. Vill inte träna bara för utseendets skull, som det kanske låter. Utan mest för hälsans skull. Att vara relativt vältränad är en stor fördel när man blir sjuk, vad det än är man drabbas av.

Jag tror att det hjälpte mig enormt mycket att ha bra grundkondis när jag fick cancer. Och får jag tillbaka sjukdomen vill jag vara fit for fight. Denna gång kommer jag inte vara gravid mitt i allt, och då kan jag verkligen slå tillbaka med full styrka från början. Fegt av sjukdomen att smyga sig på när man var i ett så utsatt läge som gravid...

 

Nä, nu ska jag och kakorna i min mage krypa till kojs och drömma om tränade, friska och sunda kroppar!

Sitter här hemma och hostar i min ensamhet. Förkylningen har inte gett upp hoppet utan har kommit tillbaka ordentligt. Självklart är det mycket mitt eget fel då jag tagit några dumma beslut, som att börja träna lite för tidigt. Förkylningen var ju nämligen nästan helt borta då jag bestämde mig för att vara med och spela bandy igen. Efter det har den bara blivit värre på nytt. Att jag sedan valde att festa utomhus i lördags och delta i Vårruset(i regn) igår var inte heller helt smart. Men man kan inte vara smart jämt!

 

Jag tränar ju inte när jag är sjuk, men ingen regel utan undantag. Bandyn ångrar jag dock bittert att jag deltog i, för hade jag hållit igen en vecka till hade jag kanske varit frisk nu. Vårruset är dock en sån sak jag deltar i ändå, fast i ett lugnare tempo. Är man anmäld så är man..

Visst hade jag funderingar på att stanna hemma, men kan jag delta trots att jag är relativt nyförlöst, cancersjuk och under behandling(som förra året) så kan jag delta om jag är förkyld. Regnet var dock ingen fördel, men med det trevliga sällskapet blir upplevelsen härlig ändå.

Meningen var från början att jag skulle jogga/springa och mamma skulle gå varvet runt med Ludde i barnvagnen. Nu blev det istället så att jag gick ensam med barnvagnen då mamma och hennes arbetskamrat höll ett lägre tempo. Trots förkylningen kunde jag ju inte gå lugnt, utan triggades av omgivningen till att gå i ett ordentligt Power Walk-tempo.  Tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna..

 

Rösten är i alla fall på väg tillbaka. Innan lördagen hade jag lite ont i halsen, och det måste ha varit detta som gjorde att jag i slutet av lördagens festligheter plötsligt började låta som en riktigt sönderrökt gammal gumma. Nog för att Johnnie brukar vara hes efter att ha festat, men jag har aldrig varit de förr.

I går hade jag så gott som ingen röst alls, utan kunde i bästa fall kraxa fram några få ord i taget. Detta gjorde att jag var lite smånervös för att möta på någon jag känner under Vårruset. Vill ju vara trevlig/artig och prata glatt om allt möjligt, men kan jag inte prata ser nog folk mig som lite oartig och otrevlig.

 

Hur som helst, nu ska jag sitta här hemma i karantän. Någon liten promenad kanske, men annars ska jag hålla mig häromkring tills jag tillfrisknat någorlunda i alla fall. Ingen mer träning blir det under den närmaste tiden, det är en sak som är säkert...

 

Extremt suddig mobilbild, men den visar i alla fall starten. En väldigt regnig start..

 

Idag gick vi en lite längre promenad än normalt. Jag bestämmer sällan i förväg vart vi ska gå, utan dagsformen får bestämma. Idag kände jag för att gå en ny sträcka, eller ja, ny och ny.. Jag har ju åkt bil och cykel där tidigare, men aldrig gått.

Tänkte fört att vi skulle gå fram tills asfaltsvägen, men när vi kom till det tilltänkta "vända-hemåt-stället" hade vi sånt flyt att vi fortsatte.

Vi traskade förbi gruvan, och stannade till en snabbis för att kolla lite närmare på gruvhål och informationsskyltar. Känns nästan pinsamt att vi bott här i över 10 år och jag knappt sett gruvan. Vägen går ju rakt igenom området, men trots det har jag knappt sett mer än man ser från vägen. En gång stannade jag och en bekant till och knallade fram till gruvhålen och tittade ner, det är allt.

 

Gruvområdet:

När vi kände oss nöjda traskade vi vidare hemåt. Ludde tog två små Power-nap´s  men annars höll han sig vaken hela tiden. Hans motto tycks vara: "Sover man för länge, missar man för mycket".

 

När vi kom hem berättade jag att vi varit på en liten privat sightseeing i Dannemora. "Dannemora!?" utbrast Johnnie och stirrade på mig. "Gick du hela vägen runt Dannemora??". Ja, har man flytet så.. Tror sträckan bör ligga på ca en mil, men det är bara en gissning. Tre timmar tog det i alla fall, och när vi kom hem var jag sådär härligt trött i ben och fötter.

Några timmar senare började det regna vatten och snöslask från himlen, så det var tur att vi gick på förmiddagen.

 

 

 

 

Har just joggat en sväng. Samma sväng som senast, dock med mycket sämre väglag. Asfalten var ungefär som senast, dock lite blötare. Men biten jag joggade i skogen var helt klart jobbigare än senast. Lerigt, mjukt, slasksnö och is. I varje steg gled skorna i kladdet.

Men bra träning var det, och framförallt vaderna är trötta nu.

 

Jag är väldigt sugen på att handla lite nya träningskläder. Handlar sällan kläder överhuvudtaget och det var nog flera år sen jag köpte ett träningsplagg senast. Dom jag har börjar bli slitna, och en del har till och med gått sönder. Har fastnat för Röhnisch kläder, känns som min stil.

 

Blev tacos till middag idag, Johnnie ville så gärna ha det. Själv är jag inte lika förtjust som Johnnie och övriga Sverige, men ibland kan det vara okej.

Man blir så otroligt, jobbigt mätt bara!

 

Jag, Ludde och vovven har i vanlig ordning gått en promenad. Blev en tvåtimmarspromenix, för det var så skönt väder och vi passade på att undersöka lite småvägar. Det finns massor av vägar hit och dit häromkring, och jag som är så nyfiken måste ju kolla upp vart dom leder..

Vovven fick springa lös nästan hela promenaden vilket han var väldigt nöjd över. Vi gick på så pass otrafikerade vägar att jag vågade det. På hemvägen såg jag rådjur på två ställen, men jag hann se dom innan Viggo och hann koppla honom innan han förstod varför. Han hinner inte ikapp djuren, men det är så onödigt om han springer efter och skrämmer dom.

Igår, efter att ha njutit av en solig förmiddag, blev jag väldigt sugen på att sticka ut på en joggingtur. Suget har ökat dag för dag, men nu när det var så fint väder kunde jag inte motstå frestelsen.

Det är lite knepigt att komma ut på jogga eftersom det gäller att Johnnie är hemma och kan passa Ludde, och under gårdagen passade det bra. Ska ju heller inte krocka med matlagning, hushållssysslor, inbokade aktiviteter och speciella OS-sändningar(Måste ju se hur det går för Svenskarna!)

Efter att ha matat och gullat med Ludde somnade han. Det var nästan helt mörkt ute, men jag hade bestämt mig. På med kläderna, informera Johnnie(som jobbade med sitt bastubygge), koppla vovven och sen bar det iväg.

Kan tillägga att jag inte joggat på jättelänge. Jag minns att jag varit ute några gånger sen behandlingarna avslutades, men sen kom jag av mig och har bara tränat inne eller gått promenader. Tror det var i slutet på sommaren eller i höstas jag senast joggade.

 

Jag brukar sällan jogga med vovven eftersom han inte orkar hela vägen/inte vill hem. Vissa hundar gillar inte att vända och gå hemåt, och Viggo är en sådan. Väldigt irriterande om man joggar..

Men eftersom jag inte joggat på så länge tog jag med mig vovven. Vi skulle ju ändå behöva gå emellanåt då jag inte skulle orka springa så långt.

 

Brukar alltid starta och avsluta med att gå i rask takt en liten bit. Sen gav vi oss iväg i relativt snabb jogginghastighet, kände mig så pigg och fräsch att den hastigheten passade bra. Skulle jag ändå behöva gå regelbundet under turen kunde jag ju alltid se till att ha lite fart när jag väl joggade.

Vi sprang och sprang. "Men herregud människa, blir du aldrig trött??" tänkte jag efter ca 2 km då jag inte kände mig ett dugg trött. Förra gången jag jobbade orkade jag inte ens 1 km innan jag blev tvungen att sakta in och gå för att lungorna skulle hinna med.

 

Jag, som är en riktig tävlingsmänniska, hade valt att springa en sträcka på ca 4-5 km. Ingen mjukstart med andra ord.

Ungefär 1/3 av sträckan är en skogsväg, resten asfalt. När jag svängde in på skogsvägen hade jag gott om kraft kvar. Ojämnt, mörkt och en blandning av lera och is. Trots det höll vi god fart och pannlampan lös upp vägen framför oss.

På slutet ökade vi hastigheten och när vi tillslut saktade in var jag inte alls speciellt trött! Vilken underbar känsla!

 

Nu sitter jag i soffan med datorn i knät och är lite härligt öm i hela kroppen. Får se om jag har en hemsk träningsvärk imorgon, det är mycket möjligt.

Min träning på cykeln och crosstrainern måste gett bättre resultat än jag trott, eftersom jag hade så bra kondis. Även vovve höll god fart hela vägen, kanske även han lessnat lite på promenader.

 

Min lilla klotterlapp hemma på bordet över träningen på cykel och crosstrainer. Övre tider m.m. är efter cyklandet och de nedre är till crosstrainerträningen. I början var jag inte så noga med att kolla tider och sträcka, men nu försöker jag få bättre tider för varje gång.

Vilka underbara vårdagar vi haft både idag och igår! Igår följde Johnnie med ut på promenad, vilket inte händer speciellt ofta. Vi skulle passera mjölkgården som ligger 1,5km från oss och när vi ändå var där traskade vi in på gårdsplanen för att säga hej. Blev inbjudna på kaffe i ladugårdens fikarum och satt där och pratade en stund.

 

Ludde var lite smågnällig(trött) men var nöjd när han fick sitta i Storbondens knä och leka med bestick och annat skoj. Ja, Johnnie kallar honom för "Storbonden", han har ju trots allt en av dom största gårdarna häromkring. Johnnie fick se hur en mjölkrobot arbetar också, nåt han funderat över.

 

Sen traskade vi vidare och mös i solskenet. Det riktigt pirrade i min kropp av alla vårkänslor, och jag kände mig som en kalv på sommarbete. Det kändes som en dag i april, men det är bara mitten på februari. För min del får det gärna bli vår nu, men samtidigt vill jag ju åla längdskidor och snowboard!

 

Igår följde Ludde med till Uppsala för att klättra. Nu var det ju inte Ludde som klättrade utan hans mor och morbror, men han tittade nöjt på. Han verkar gilla att följa med, antagligen då det finns mycket att kolla på. Folk här och var, färgglada klätterväggar och en glad morbror som kastar omkring på honom. Kan det bli bättre?

 

Den här gången träffade han på en liten kompis också, för jag var inte ensam om att ha med en liten avkomma. Ett par med en 6-månadersgrabb kom glatt fram och hälsade på oss och lät grabbarna hälsa på varandra. Vi pratade lite och dom var jättetrevliga.

 

Det märks att det var ett tag sen jag klättrade senast, för jag blev snabbt trött och öm i händerna. Men kul var det!

 

Sådär ja, nu är jag åter igen hemma efter att ha skött om hästarna och testat på lite längdskidåkning.

 

Eftersom ingen var hemma, och Ludde var vaken(han sov i bilen under tiden jag skötte hästarna och stallet) fick han följa med ut när morsan skulle testa skidorna.

Man hoppades ju på att det skulle se ut ungefär såhär:

Imorgon ska jag åka och släppa ut hästarna. Då hoppas jag även på att hinna(och få för Ludde) åka lite längdskidor. Så man får känna på det lite innan man satsar på allt för hårda träningspass. Kan tänka mig att jag kommer få en saftig träningsvärk någonstans i kroppen efter att ha åkt första gången..

 

 

Efter en dag i stan var det skönt att komma hem, äta, byta om och träna lite. Efter 1,3 mil på cykeln framför tv:n nöjde jag mig. Nu ska jag duscha lite snabbt, slänga i mig lite mer mat och krypa i säng. Kan inte sova på tom mage!

 

Förra veckan skötte jag mig bra när det gäller träning. Nu gäller det att hålla igång den goda vanan!

 

 

Måndag: Klättring med grabbarna

Onsdag: Sparkåkning med Ludde - 1 timme, Blandad hemmatränng framför tv:n - 1½ timme.

Torsdag: Sparkåkning med Ludde - Ca 1½ timme.

Fredag: Ledig!

Söndag: Bandy - 1½ timme, Träningscykeln - 1 mil

 

 

Nu blir det ingen mer träning idag i alla fall!

Igår tog jag, Ludde och vovven en tur med sparken, vilket var lagom svettigt. Sen på kvällen var det(för en gångs skull) bra saker på tv, både "Drömmen om Sotji" och "Efterlyst" så jag passade på att köra ett lite hårdare träningspass. Det är alltid lättare om man har något som tar ens uppmärksamhet medans man tränar, för då glömmer man bort att det är jobbigt!

Körde på i ca 1½ timme och varvade crosstrainern, träningscykeln och ca 15 övningar på golvet(ni vet, sit up´s, armhävningar m.m.)

Självklart tog jag lite pauser regelbundet, är inte speciellt vältränad än!

 

Gjorde några nya övningar, och det känns i musklerna idag. Det ömmar lite lätt, så i morgon har jag nog en saftig träningsvärk..

Målet är att varva klättringen, träningen framför tv:n, skidåkningen, löprundorna, innebandyn och promenader/turer med sparken med varandra. Så mycket mer varierad träning än så kan jag nog inte få ihop.

 

Idag tog jag en tur med sparken med det vanliga "gänget", men åkte längre än tidigare. Det är tyvärr en del grus på vägen här och var så det var jobbigt att ta sig fram. Minsta mini-sten gör att sparken nästan tvärnitar. Men bra träning för ben och rumpa är det! Var både hungrig och helt slut när vi kom hem, och trots flera timmars vila är kroppen fortfarande tömd på energi.

Fast det har nog inte bara med träningen att göra. En viss liten grabb har börjat få gaddar och sov jättedåligt i natt, och det innebär att även jag sov dåligt eftersom jag måste ta hand om honom. Från kl. 02 i natt har Ludde väckt mig ca varannan timme. Trött..

Hoppas på bättre sömn för oss båda nu i natt istället.

 

Bilder från gårdagens och dagens turer med sparken:

Precis när det började mörkna gav vi hurtbullar(jag, vovve och Ludde) på en tur med sparken. Första gången jag åker spark på MÅNGA år!

Fick låna den av Johnnies mamma, blev så sugen på att åka spark igen och hon hade en som hon inte använder så ofta.

 

Frågan var bara hur jag skulle få med Ludde på bästa sätt. Testade en sak jag funderat på länge, att ta bilbarnstolen och spänna fast den på något vis. Gick bättre än förväntat, och jag lyckades sätta fast den ordentligt på ett väldigt enkelt vis. Den satt som berget, bättre än i bilen till och med!

 

Sen tog vi en tur på ca 5 km. Eftersom det började mörkna hade vi gott om reflexer på oss. Dock hade jag inget till sparkens framdel, men kom på att jag hade några reflexer man ska sätta i stigbyglarna när man rider. Perfekt!

Bilarna bländade av långt innan mötet, det bevisar att vi syntes bra.

 

Det var ordentligt svettigt, hade glömt hur jobbigt det var att åka spark! Men bra träning. Nästa gång ska jag dock ta lite tunnare kläder..

 

 

 

Frukosten är precis avklarad. Jag vet att klockan närmar sig 11, men för det första klev jag och Ludde upp sent, och för det andra har jag satt fart i pannan, matat Ludde och tränat innan frukost.

Det var svårt att tända i pannan idag, men nu brinner det fint. Är det en karriär jag inte ska satsa på så är det som pyroman!

 

Igår körde jag äntligen igång med min träning ordentligt. Nu jäklar ska jag komma i form! Förkylningen har gett sig och min ömma fot har blivit bra igen. Har nämligen en gammal arbetsskada i foten som jag trodde läkt ordentligt, men ibland dyker den upp på nytt. Den kan helt plötsligt börja göra ont utan någon självklar anledning, men med några dagars vila brukar den bli bra igen.

 

Igår åkte jag till stan och mötte upp brorsan och Anders på Klättercentret i vanlig ordning. När vi klättrat tills händerna sagt ifrån körde vi lite i deras enkla gym. Jag körde ca 2 km på roddmaskinen, sen var jag både trött och svettig. Då var jag nöjd för dagen!

 

Idag körde jag alltså ett kort pass(ca 40 min.) hemma framför tv:n. Blev intervallträning på både crosstrainern och träningscykeln.

 

Nu ska jag lägga min lite smågnälliga son och duscha. Återkommer!

 

 

 

Igår följde Ludde med och klättrade i stan tillsammans med mig, min ena bror och hans kompis. Jag var lite orolig hur det skulle gå med Ludde, men han skötte sig exemplariskt! Han satt och tittade, funderade och tuggade på sina strumpor(en var så blöt att jag kunnat vrida ur den).

Mot slutet plockade jag upp honom så att han fick sträcka på sig. Då skrek han av skratt, så han verkade tycka att det var roligt att följa med. Han hade ju mycket att titta på, och det är huvudsaken.

Några tittade lite fundersamt och nyfiket på Ludde, men det är väl helt enkelt inte så vanligt att man släpar med sig så små barn när man ska klättra.

 

När vi var nöjda fick Ludde lite mat och sen åkte vi hemåt. Körde hem grabbarna mot att dom passade Ludde medans jag handlade. Ludde var trött och lite småtjurig i bilen, men det kan jag förstå. Inte varje dag man hänger med och klättrar!

 

Tänkte gå och lägga mig tidigt men fastnade framför "Det Okända" på tv:n. Ville se början och höra vad det handlade om, och det visade sig vara filmat här från trakten. Så både jag och Johnnie blev kvar uppe. Ludde gick och la sig och sov sen fram tills 8 idag, duktig pojk! Han börjar lära sig sova hela nätter nu, och det är jätteskönt.

 

Nu ska jag och Ludde gå ut och skotta snö.

Jag ska inte bara komma i form igen efter graviditeten och cancern, jag ska komma i min bästa form någonsin under 2014! Den 5 oktober ska jag delta i Tjurruset, det hårdaste loppet jag anmält mig till hittills. Jag och brorsan har pratat om detta i flera år, men det har inte blivit av.

Först missade vi helt enkelt att anmäla oss, 2012 var jag gravid i oktober(Visste jag ju självklart inte i förväg, men tanken var att jag skulle vara de) och 2013 var jag fortfarande sliten efter cancern. Men nu har jag inte så mycket att skylla på!

 

Nu finns det ingen återvändo!

Är fortfarande lite förkyld, men hoppas på att vara frisk om en vecka så att jag kan börja träna lite försiktigt.