Anna - Life is easy if you wear a smile!

Har precis kommit in efter en tur på längdskidorna. Det har blivit så mycket snö att grabbarna bestämde sig för att äntligen fixa ett spår(eller rättare sagt en väg). Blev en jämn fin väg att åka på, tyvärr saknade jag ordentliga spår att ligga i. Blev lite väl vingligt utan(har ju ingen balans..). Men om Johnnie får ta ett varv kanske det blir bättre, för jag var för lätt för att köra upp ett ordentligt spår med skidorna.

Johnnie "bangade" idag, snöskotern lockade mer. Men igår var han med ut och åkte. Vovven är med också, så han får lite kondis. Dock roar han sig med att galoppera efter mig, mitt i spåret.. Och som pricken över i:et har jag emellanåt fått stanna för att det ligger en blandrasvovve och RULLAR mitt i spåret. Suck.. Men kul har han!

Jobbigt var det att åka, får jobba mer med överkroppen och armarna än vad jag är van vid. Lite träningsvärk har jag fått, men inte alls så mycket som jag trodde.

Cirka 3,5km blev det, så jag är nöjd. Tråkigt att själva tekniken i åkningen inte funkade bara, det förstör ju mycket av njutningen.

 

Nu ska jag äta något, duscha och sen skutta i säng. Imorgon ska jag, om allt går som planerat, spela innebandy med tjejerna.

 

Detta har inget med ovanstående text att göra, men jag vill berätta ändå:

Idag när jag var på väg hem efter en ridtur på Bullen, ser jag en bil stå med varningsblinkers på. Saktar in och ser att personen har kört på ett rådjur. Första tanken är "äh, jag kan inte bidra med något.." men ändrar mig och stannar. Kan ju åtminstone kolla om det finns något jag kan göra.

Killen hade fått hjälp att avliva djuret, men han tackade för att jag stannat.

Det jag vill komma till är följande: Killen hade tagit på sig reflexväst, så han syntes jättebra i mörkret. passerar ändå många bilar där.

Killen hade kontaktat både polis och jägare så allt var i sin ordning. Dessutom står han kvar och väntar tills dom hämtat rådjuret.

Tänk om alla var lika duktiga när dom krockat med ett vilt djur!

 

Nyligen skulle vi köra några djur tidigt på morgonen, så jag klev upp under småtimmarna och tog bilen till föräldrarnas gård. Hinner inte långt innan jag ser en hare ligga överkörd på vägen. Stannar och går fram för att flytta den från vägen. Den låg i en blöt blodpöl, och det var kallt ute. Alldeles nyligen påkörd alltså.

Blir så förbannad på folk som inte kan stanna och flytta djuret åt sidan!

När jag jobbade på Nyvla och tog morgonmjölkningen en gång i veckan, fick jag ofta stanna och släpa diverse harar och grävlingar från vägen.

Har hittills(tack och lov) inte mött på ett påkört djur som lever. Har kört på harar själv som jag fått avliva på plats, men inte behövt ta reda på andras halvdöda djur.

Ska man köra bil får man bannemig ta reda på djuren man krockar med! Hade jag fått pengar för varje djur jag flyttat från vägen skulle jag vara rik nu..

 

Nä, tack för idag - Slut för idag!

 

Ludde har somnat så jag passar på att göra saker jag inte kan göra med honom i släptåg. Till exempel skriva nya inlägg till bloggen.

 

Vi har hittills haft en lugn dag. Ätit frukost, varit ute på promenad, tagit in ved, börjat elda i pannan och ätit lunch. Ludde blev väldigt besviken över att hans grävmaskin i sandlådan(den han fick av Camilla i somras) har frusit fast i sanden. Han satt länge och försökte dra i spakarna samtidigt som han upprörd upprepade ordet "mamma!?"

Det är inte lätt att vara grävmaskinsförare på vintern..

 

Nu ska jag röja upp lite här hemma. Det är saker överallt! Ludde är skyldig till det mesta, men en del har hans mor ställt till med.

Jag har bland annat köpt hyllor som ska stå i utrymmet mellan själva huset och pannrummet, så just nu ligger det hyllmatreal lite här och var. Det utrymmet har länge varit ett sorts "ingenmansland" med bara en massa skräp, och äntligen börjar det bli lite ordning.

Hade en bild i huvudet om hur det skulle se ut, men tyvärr blev det ändrade planer igår. Visade sig att vi mätt fel på 5 cm så en hylla kan inte stå där det var tänkt.

La då ner arbetet för dagen, och har sen funderat på hur jag ska göra istället. Tror att jag har en ny idé om hur det ska vara, ska bara kolla med Johnnie vad han tycker.

 

Ja, jag ska inte tråka ut er med alla projekt som pågår här hemma. För min del är det i alla fall skönt att göra något som känns vettigt, och som kommer förenkla vardagen markant här hemma. Dessutom är det perfekt att syssla med sånt här nu när jag ändå går hemma och när det är vinter och alla utomhusprojekt "ligger på is"(haha).

 

Här är resultatet av hyllan jag köpte billigt på Emmaus(ca 35kr). Målade den vit, vilket var planen. Men den skulle ju stå i Luddes rum, så enbart vit ville jag inte ha den. Det slutade med att han fick en massa djurspår på den. Mycket mysigare! Ny står det lådor med leksaker i i alla 4 facken.

Nu har jag kommit igång med träningen ordentligt också. Och det medför både ett stabilare psyke/temperament och mycket bättre sömn. Senast jag sov såhär bra var innan jag blev sjuk!

Spelade innebandy i söndags vilket var roligt, men oj vad urusel man är! Nu när man inte spelat på länge känner man sig helt tappad på plan och hänger inte alls med i svängarna.

Dessutom har jag åkt längdskidor både i måndags och igår. Kan inte säga att jag är en stjärna där heller, men jag är trots allt nybörjare. Åkte några få gånger för ungefär 20 år sen, och endast 3 gånger som vuxen(1 gång förra vintern och nu 2 denna vinter).

Men trots min kassa balans och brist på sinne för koordination, är det superkul! Det går bättre och bättre för varje gång.

Och nu till det ni alla sitter och väntar på: Hur går det för Johnnie och hans åkning??

I måndags var Johnnie med och åkte, och det var skönt att vi kunde vara förvirrade och kassa tillsammans så man inte kände sig ensam.

Men jag tror att även han började förstå tekniken mot slutet(vi åkte ju inte så länge) för han var glad och nöjd när vi knäppte av oss skidorna.

Tyvärr kunde han inte åka med mig igår eftersom han jobbade, men han var väldigt avis över att jag skulle ta några varv på skidorna.

 

 

Idag på förmiddagen åkte jag till sjukgymnasten. När jag bokade tiden var det för knänas skull, eftersom dom inte blev bättre. Men nu är knäna mycket bättre(ömmar inte alls om jag inte belastar dom hårt) men däremot så bråkar nacken.

Tog upp detta med sjukgymnasten och han undersökte både knän och nacke genom att kolla, klämma och låta mig göra övningar.

För att göra en lång historia kort blev slutresultatet följande:

Han bedömde(precis som mig) att knäna var överansträngda men om jag inte har ont längre ska jag kunna börja träna igen. Börja lugnt och trappa upp långsamt, och samtidigt vara uppmärksam på om knäna på något sätt misstycker. Skönt att veta att det inte är någon fara!

När det gäller nacken så var det lite svårare att hitta felet, men troligtvis är det en dålig hållning som är boven. Ska dessutom träna nacken lite försiktigt.

I slutet på januari ska jag dit igen för att "stämma av" hur läget är i knän och nacke efter lite träning.

 

Fick några övningar som förhoppningsvis ska hjälpa:

 

 

Björn Ferry är en fd. skidskytteåkare. Heter det så förresten? Skidskytteåkare.. Låter konstigt, men ni fattar. Det komiska var att jag dessutom skrev fel först. Blev skitskytteåkare, vilket är ett bra smeknamn när det gått dåligt på tävling... Haha!

 

Jag gillar Björn Ferry, han verkar vara en härlig, skojfrisk och ärlig person. Det var därför jag önskade mig boken i julklapp, och nu läser jag med stort intresse om hur det är att ligga på topp. Ibland önskar jag att jag kunnat/velat satsa på en sport, och förhoppningsvis blivit riktigt bra. Men det blev aldrig så, och trots mina unga år är det för sent att komma långt i många sporter. Man måste satsa som ung, och offra mycket på vägen.

Ju mer jag får reda på om sportstjärnornas liv, desto mer känner jag att jag inte vill bli riktigt bra. "Det kostar att ligga på topp" är ett uttryck man hört, och det ligger mycket i det. Jag skulle till exempel inte kunna vara ifrån Ludde så mycket som Ferry varit ifrån sin son under slutet av hans karriär.

 

Jag har inte ens kommit halvvägs i boken, men redan efter några sidor förstod jag att boken skulle bli intressant. Han hoppar snabbt mellan olika ämnen, och är väldigt öppen när han berättar om sig själv och hans liv.

 

Tyvärr kan jag inte läsa/ligga still så länge för nacken bråkar väldigt mycket just nu. Har så förbannat ont emellanåt, men det känns bättre om jag rör mycket på mig. Funderar starkt på att inhandla en ny kudde(igen..) och ringa kiropraktorn. Men även om det känns bättre efter att ha "knäckt" nacken rätt några gånger med några veckors mellanrum, kommer problemet tillbaka rätt snabbt.

Börjar misstänka om det är sängen det är fel på, eller om det räcker att byta kudde. Tror att bristen på träning säkert har ett finger med i spelet.

Inte undra på att massor av folk går sjukskrivna på grund av både psykiska och fysiska besvär, för på mig märks det direkt om jag fuskat med träningen för länge. Först blir jag trött och omotiverad, sen får jag ont i ryggen. Sjukdomar brukar gärna komma krypande, nacken strejkar och jag känner mig bara less.

 

Just nu är jag inne i en motig period. Extremt trött(mörkret gör inte saken bättre), ont i rygg och nacke, förkyld, lättretad och lite deppig.

Men knäna är mycket bättre och jag har till och med vågat mig ut på kortare promenader. Men jag ska ändå träffa sjukgymnasten på fredag och få lite tips för att undvika mer knäproblem. Ska även fråga om nacken. Förhoppningsvis har han lite tips angående den med.

 

Boken bredvid på bilden köpte jag billigt på Emmaus nyligen. Hoppas på att få med Johnnie, men än låter det tveksamt..

 

Kan tänka mig att Johnnies köp av längskidor varit månadens snackis häromkring.

I samma veva som jag bestämde mig för att lära mig åka längdskidor började även Johnnie bli intresserad. Vi kollade och inspirerades enormt mycket under vinter-OS där svenskarna gjorde extremt bra ifrån sig. Så bra att jag tror att halva landet vill ägna sig åt vintersport faktiskt.

 

Tyvärr har inte vintern varit med oss varken i år eller förra året, så det har inte blivit något åkt än. Förhoppningsvis kommer snön inom kort, så vi kan(med stapplande Bambi-steg) testa vår längdskidåkningstalang.

Vore obeskrivligt roligt om vi båda kunde fastna för sporten och åka regelbundet. Vi har nämligen lite brist på gemensamma intressen i det här huset!

 

 

Knäna fortsätter att bråka, så träningen lyser med sin frånvaro. Jag känner ju av knäna vid minsta lilla rörelse emellanåt, så jag vågar inte träna på något vis eftersom jag är rädd att förvärra problemet.

Gick en kort sväng med Ludde och vovven för ca 1 vecka sen, men inte ens en lugn promenad gick bra.

 

Jag försöker vila, men det är lättare sagt än gjort med tanke på Ludde, hästarna m.m. "Knäna är ju en kroppsdel som inte går att vila" sa en person idag. Det stämmer, för varje gång man ska förflytta sig måste knäna jobba. Tycker inte heller att det blir någon skillnad om jag ligger på soffan en hel dag eller om jag städar, leker med Ludde osv. Men uppenbarligen kräver problemet mer än bara vila, eftersom det inte blivit bättre på länge.

 

Jag pratade med vårdcentralen för några dagar sen. Frågade vem jag bör vända mig till för att utreda problemet. Tjejen var jättetrevlig och förklarade att sjukgymnasten bör vara det första steget, som jag misstänkte. Hon letade upp närmaste tid deras sjukgymnast hade ledig, och det var inte förrän i början på Januari. Jag var dock välkommen om problemet förvärrades.

 

Jag blir så less. Träningen är den av dom grundstenar jag lutat mig mot nu när det varit tufft efter behandlingens slut. Att kunna jogga en runda, cykla med Ludde eller bara ta en promenad har varit viktigt för min väg tillbaka. Det känns som om allt har stannat upp för tillfället.

Och då får dom negativa tankarna plats att svepa runt runt i huvudet. Sorg över att inte kunna få fler barn och oro över framtiden. Tankar om hur orättvist livet är.

 

Har en dålig dag idag, som ni märker.. Såna dagar bör jag inte skriva inlägg egentligen, för det blir bara "synd om mig-inlägg" då. Allt ordnar sig, det vet jag ju. Men det är skönt att skriva av sig lite elände ibland, så man blir av med lite..

 

 

 

 

Jag deltog i innebandyspelet igår med gott resultat. Inga som helst tecken på smärta vare sig under spel eller efter. Ja, i knäna alltså. Mina motspelare pepprade mig bra nog med bollar, så jag hade röda fläckar lite varstans på smalbenen. Men den kortvariga smärtan räknar man med om man spelar innebandy!

 

Jag vill gärna tro att sporter som bandy är bra för kroppen i lagom dos. Man övar snabbhet och hela kroppen får jobba. Måste ju vara en fördel att utöva sporter som innebandy regelbundet eftersom det skiljer sig så mycket från till exempel löpning och cykling. I dessa sporter blir det bara samma upprepade kroppsrörelser om och om igen(beror ju på terräng, men ni fattar) medans man i innebandy rör sig mycket i sidled.

Sen är det klart att det kan bli för mycket av det goda, så att det börjar slita onödigt mycket istället. Men så är det med alla sporter. Variation är alltid bäst när det kommer till sport.

 

Träningsvärken har börjat komma smygande i framförallt rygg och rumpa, så det märks att det var ett tag sen senast.

Men det var lika roligt som vanligt att spela. Det är ett härligt gäng i alla åldrar och det är alltid god stämning, så jag är glad att jag blev indragen i den aktiviteten. Innebandy är, och har alltid varit, en av mina favoritsporter(att själv utöva, inte att titta på på tv:n) även om jag inte är någon talang själv. Jag kan vara snabb i kroppen, men är desto segare i huvudet och träffar sällan målet. Så jag spelar helst fram bollen till pricksäkrare lagkamrater.

Det härliga med gänget jag spelar med är att alla är så otroligt olika.

En del är superskickliga på att göra mål men inte så snabba i kroppen, andra är raka motsatsen och sen har vi dom som nästan aldrig släpper in en boll i mål. Alla är totalt olika.

 

Jag hoppas att knäna håller nu, så jag kan delta varje söndag igen. Sover sällan så bra som efter ett ordentligt träningspass! Kändes som om någon slagit mig i huvudet med en stekpanna, för när jag vaknade idag var jag alldeles groggy för att jag sovit så djupt hela natten. Länge leve träning!

 

 

 

Vi velade lite över vilken dag vi skulle gå, eftersom mässan skulle hålla på från torsdag till söndag. Fördelen med att gå innan helgen var mindre folk, men under helgen kunde Johnnie ta Ludde(vilket underlättar betydligt).

Vi bestämde oss för fredagen, alltså idag.

 

Jag känner ju Ludde vid det här laget(rätt självklart..) och hade en liten orolig klump i magen inför resan. Tyvärr besannades min oro riktigt ordentligt.

Ludde har alltid haft svårt att komma till ro om det är mycket ståhej runtomkring, och vill vara med och titta på allt som händer. Det handlar säkert en hel del om vana, men troligtvis(skulle jag tro) mest på hur barnet är. Ludde är ju väldigt aktiv och vaken..

Han satt jättesnällt i vagnen i ca 30-60 minuter, sen gick det utför. Han ville upp i famnen(bättre sikt) eller gå själv. Funkar bra så länge han går åt samma håll som vi och håller i handen.

Tillslut funkade ingenting, varken famnen, vagnen, mat eller gå på egna ben. Detta brukar bero på trötthet, men sova i vagnen? Glöm det morsan..

 

En matmässa hölls samtidigt i lokalen bredvid, så vi kollade snabbt igenom den med eftersom syrran är intresserad. Kan tillägga att trots att hon har mest intresse på den fronten handlade jag mest där..

Ludde var i alla fall så grinig vid det laget att vi kollade igenom den delen av mässan väldigt snabbt. Jag skäms nämligen en hel del när Ludde är sådär, för jag har själv väldigt svårt för tjuriga, jobbiga barn på allmänna platser.

Ludde är en väldigt skötsam, lugn och snäll liten grabb egentligen. Och värre än såhär har han nog aldrig varit ute bland folk.

Samtidigt kan man inte bli sur och grinig på honom, för han gör det ju inte för att vara elak. Jag blir själv knepig när jag är trött..

 

Vi såg till att dra oss hemåt så fort vi kände oss relativt nöjda med vad vi hunnit se, även om det blev lite stressigt på slutet.

När jag satte in Ludde i bilen blev han jättearg/ledsen och skrek så att det ekade i hela parkeringshuset. Lät som om jag försökte mörda ungen. Gissa om det var skönt när han somnat under hemresan(efter ca 5 minuter).

 

Kom hem ordentligt trött och med en känsla av att dagen inte blev så rolig som jag hoppats på. Ludde var ju grinig, och själva hälsomässan var inte riktigt vad jag tänkt mig. Hade hoppats mer på kläder, skor och redskap, men i själva verket var det mest massage och burkar/flaskor med konstiga "hälsosamma" drycker, mat och krämer i. Inte riktigt mitt intresse..

 

Men det var kul att spendera en dag med syrran, bäst att umgås så mycket som möjligt innan hon åker norrut för att jobba i vinter!

 

Idag har jag inte haft en speciellt bra dag. När jag joggade lite i spåret igår kom jag bara någon kilometer innan jag började känna av ena knät igen. Så jag fick vackert gå tillbaka till bilen, åka hem och vila. Så jag kan glömma Tjurruset i år, knäna håller inte.

Känns väldigt surt, för att uttrycka mig milt. Har ju sett fram emot loppet länge nu. Samtidigt så var det bra att jag märkte att knäet inte var redo nu, och inte en km in i loppet. Hade känts ännu värre att ha startat och sen behöva bryta.

Och framförallt så vill jag inte riskera att smärtan blir värre, så nu blir det ingen löpning på minst en månad! Lite lugna cykelturer kan jag ta om det känns ok, men ingen löpning. När jag cyklade över milen igår kändes knäna helt okej, så jag trodde att faran var över.

 

Aja, jag får komma igen nästa år. Smidigare, starkare och uthålligare!

Känns dock tråkigt när huvudet är så fullt av motivation och lust, men kroppen hänger inte med i svängarna och behöver trappa upp långsamt.

Knäna är antagligen överansträngda och läker av sig själva med ordentlig vila. När jag börjar springa igen får jag INTE springa milen förrän jag trappat upp distansen långsamt först..

 

Detta är ett steg i min tillfriskning, som ni kanske förstår. Det är inte bara att bli frisk och sen är allt frid och fröjd, det är så mycket mer. Att inse kroppens begränsningar och att den inte är vad den var är helt enkelt ett kapitel i boken och tillfriskning. I mitt huvud är jag frisk och stark, men kroppen är inte vad den var innan sjukdomen. Utan allt måste börjas om från ruta ett igen. Och jag är otålig och har inte tålamodet helt enkelt.

 

Men nu har jag lärt mig min läxa och när knäna är bra ska jag vara mycket försiktigare. Man är ju inte 20 år längre!

 

Jag tänkte följa med dom andra imorgon som assistent och hejarklack, men ändrade mig. Jag kommer bara tycka att det känns tråkigt att inte jag kunde delta. Så jag stannar hemma och försöker göra lite nytta istället.

 

Och som om inte dagen var tillräckligt dyster var det nära att min unghäst sparkade mig i huvudet nu på eftermiddagen. Jag hämtade travhästen för att rida en sväng och unghästen var på bushumör. Efter en riktig "spanska ridskolan-uppvisning" med höga hopp och riktiga kickar i luften höll jag på att få bakhovarna på mig. Som tur var hade jag en meter till godo, så jag kunde pusta ut. Hade varit just snyggt att, förutom ömmande knän, även ha ett hovavtryck i skallen.

 

Nä, nu ska jag krypa till kojs och drömma om alla härliga löprundor jag ska ut på när knät är bra igen!

Nu har Ludde precis somnat och jag ska sticka ut på en joggingtur. Har inte joggat sen knäna började ömma, men nu känns som okej och jag ska göra ett försök. Kondisen går inte att bättre på såhär nära inpå Tjurruset, utan det är skorna jag vill testa lite mer ordentligt.

Köpte trailskor för ca 2 veckor sen, då jag kände att jag behövde nåt med lite bättre grepp i skogen. Dom är bättre anpassade för löpning i skog och mark än mina vanliga joggingskor är, då dom är både mer vattentåliga och har bättre grepp.

Tyvärr har jag inte hunnit träna så mycket i dom, och jag vill absolut inte komma med allt för oprövade skor till ett lopp som Tjurruset. Jag har använt dom så mycket jag kunnat, men inte till löpning.

Så idag ska jag sticka ut och känna hur dom känns, är jag allt för osäker så tar jag mina gamla vanliga joggingskor på söndag.

 

I natt drömde jag om loppet på söndag. Att skorna skavde och att jag inte visste var och när min start skulle gå. Det ska verkligen bli jättekul att delta i loppet då jag velat det i flera år. Samtidigt känns det jobbigt att inte känna sig redo. Ja, så redo man kan känna sig inför en sån här sak alltså.

Men jag ska göra mitt bästa och bara försöka ta mig runt. Det sägs att det ska vara extra tufft i år, känns ju bra!

 

Idag har jag och Ludde cyklat 1,7 mil i varierad terräng(grusvägar, åkrar, asfalt m.m.) så lite kondis har jag i alla fall i mig.

Nä, nu måste jag sticka ut och testa skorna. Om jag inte hinner skriva några fler inlägg innan söndag: Önska mig lycka till och håll tummarna för att jag tar mig runt!

Jag och Ludde tog en ordentlig cykeltur på förmiddagen och det uppskattades av oss båda. Jag hade träningskläder på mig eftersom jag satsade på att hålla ett relativt svettigt tempo. Slogs av tanken att det måste se kul ut att se mig cykla förbi. Snygga och fräscha träningskläder, nya terrängskor(som jag håller på att gå in) och till detta en skabbig gammal cykel som inte alls matchar mig och min stil.

Men det är extremt smidigt att kunna träna med sitt barn, så att han får frisk luft och miljöombyte medans jag bättrar på kondisen. Min mountainbike har ingen pakethållare så jag kan inte ha med mig Ludde på den. Dessutom står den just nu med platta däck. Smygpunka..

 

Ludde roade sig dock med att dra av sig vantarna och kasta dom överbord, så det blev en del U-svängar hit och dit för att hämta dessa.

Knäna känns helt okej just nu. Men jag har inte vågat belasta dom allt för mycket än. I söndags spelade jag bandy med tjejerna, och det var inga problem. Fick visserligen ont efteråt, men det var bara gammal klassisk träningsvärk i rumpmuskulaturen.

 

Imorgon är det dags för läkarbesök igen. Känns som om det var evigheter sen! Blodprovet jag alltid lämnar innan togs igår, och det gick ovanligt bra eftersom hon fick allt blod som behövdes på första försöket. Bredvid satt min skadeglade son och skrattade glatt. Han var tvungen att följa med eftersom Johnnie jobbade, men han skötte sig utmärkt.

Min favoritsköterska, som denna gång tog provet på mig, frågade fundersamt hur gammal Ludde hunnit bli. Snart 1½ blev svaret.

"Oj, vad tiden går fort! Han låg ju i din mage när du började gå här" Utbrast hon.

Ja, tänk vad tiden går. Och jag har verkligen inte legat på latsidan under de senaste 2 åren. Ibland går det liksom upp för mig vilket kaos vi gått igenom, och det känns nästan som en konstig dröm.

 

Hursomhelst, jag är inte alls nervös inför morgondagen. Jag känner mig visserligen trött väldigt ofta, men om man bortser från det känner jag mig frisk, pigg och stark. Jag har hört om många som är supernervösa inför dessa läkarbesök, men är det något jag lärt mig så är det att inte lägga energi på saker jag ändå inte kan påverka. Cancerns vara eller icke vara kan jag inte styra över, men jag håller ögonen öppna för minsta lilla tecken.

 

Nä, nog om det. Nu ska jag krypa till kojs och sova gott(sover bättre och bättre) och drömma söta drömmar. Men först ska jag peta på min  snarkande karl som ockuperat soffan och se om jag kan få med honom.

 

Häromdagen kom ett stort brev från Tjurrusets arrangörer med posten. Det innehöll min nummerlapp och info inför loppet, och då började jag verkligen bli nervös.

Efter diverse sjukdomar(förkylning, feber m.m.), brist på motivation när det kommer till träning och ömma knän känner jag mig inte alls redo. Inte för att jag räknat med toppresultat, men jag känner att jag skulle kunna ge så mycket mer än jag kommer göra.

 

För dom som inte vet kanske jag ska förklara: Tjurruset är en mils jobbigt löpning genom skog och mark, vatten och lera. Det går varje år utanför Stockholm, och jag har länge velat vara med. Nu, efter cancerns tankeställare, bestämde jag mig för att anmäla mig. Nu eller aldrig!

 

Jag kommer satsa på att i lugnt tempo ta mig runt, för jag vet att jag kommer vara nöjd bara jag tar mig i mål. Det värsta som kan hända är att jag helt enkelt måste avbryta på grund av skada eller liknande. Ve och fasa..

 

Knäna är bättre, men jag vågar absolut inte säga att dom är helt bra. Jag har nämligen inte vågat mig ut på en löprunda än. Får testa under veckan som kommer.

 

 

 

 

 

 

Ludde sover en stund nu på dagen så jag passar på att klottra ner några rader.

Allt är bra förutom mina knän som ömmar. Tror att jag tränade lite för hårt med tanke på att jag inte hade tränat så mycket innan, så knäna orkade inte med belastningen. Jag har aldrig haft problem med knäna tidigare, så det är bara träningen jag kan tänka mig är orsaken.

Så nu är det strängt förbjudet att träna ett tag framöver. Inte kul med tanke på att Tjurruset närmar sig och jag vill finslipa den form jag hunnit få.

Det är två veckor kvar nu, så jag hinner ju i vilket fall inte bättra på formen speciellt mycket. Men att sitta still som laddning känns inte bra. Ska vila en vecka till, sen får jag börja "testa" knäna lite. Vore kul om man åtminstone kunde cykla och gå promenader med Ludde.

Till en början ömmade bara det ena knät, och då slutade jag självklart träna. Men en liten promenad med sittvagnen ville jag i alla fall ut på, så vi gick en sväng på några kilometer. Efter det ömmar båda.

 

Detta gjorde att jag fick stå över Kung Björnloppet i år, vilket kändes väldigt surt. Jag var med förra året med NOLL kondis efter sjukdomen(skam den som ger sig!) och var ordentligt taggad inför årets lopp. Jag åkte med mina syskon dit som hejarklack, och hade med mig träningskläder ifall jag skulle ändra mig i sista stund.

Men det blev inget lopp eftersom jag inte vågade chansa, så jag fick ta hand om dom andras bilnycklar och mobiler.

Det var dock härligt att se alla som var kvar på området när dom sportiga människorna startat och försvunnit in i skogen. Många motionärer hade sina familjer med sig så det var mycket barn i olika åldrar, och det var så härligt att se dom sitta på filtar i gräset och fika i väntan på sin andra förälder. Härligt att se att dom har sånt stöd hemifrån även på såna här små lopp. Johnnie har dock inte tid att hänga med, men det gör inget eftersom framförallt min ena bror och hans tjej är sportiga och brukar springa dom flesta loppen jag deltar i. Så jag har alltid någon bekant med mig.

 

En bild på årets Kung Björngäng(Mina bröder och Maria):

 

Är riktigt glad just nu, och framförallt stolt!

Träningen går riktigt bra just nu, och jag har gjort stora framsteg under dom senaste veckorna. Jag har inte kunnat planera träningen speciellt bra, eftersom allt beror på Johnnie. Kommer han hem rätt tidigt och kan ta Ludde sticker jag ut och joggar, annars tränar jag inne framför tv:n när Ludde somnat.

Dom senaste två veckorna har jag tränat runt 5-6 dagar i veckan, lite beroende på hur kroppen känns. Minst en vilodag i veckan ska jag ha, och om jag känner mig sliten, har kraftig träningsvärk eller liknande blir det fler vilodagar.

 

Jag fick ingen rutin på träningen förut, och motivationen sviktade. Men när jag insåg hur snart Tjurruset går av stapeln blev det fart på mig. Tjurruset är(om jag minns rätt) Sveriges tuffaste terränglopp, och jag hade länge varit sugen på att delta. Och efter sjukdomen såg jag till att anmäla mig, vilket jag bestämde mig för att göra när jag låg där i sjukhussängen dag ut och dag in. Det kommer(förhoppningsvis) bli min revansch mot sjukdomen, ett sätt och visa mig själv att jag är tillbaka igen. På riktigt.

 

Nu på kvällen stack jag ut och joggade, och jag hade planerat att jogga en lite längre sträcka. Tyvärr laddade träningsklockan ur, så jag fick varken en tid eller en mer exakt sträcka. Men om jag räknat rätt bör det vara ungefär en mil. Och då ska jag tillägga att jag bara sprungit en mil rakt av en gång, och det var under Tjejmilen för några år sen. Då var jag bättre tränad än nu.

Dom två senaste gångerna jag joggat/sprungit har det känts så förbannat bra, och detta gör mig så sprudlande glad! Jag har kunnat hålla ett bra tempo, sprungit utan avbrott hela sträckan och ändå inte tagit ut mig helt. Idag när jag var ca 500m hemifrån ökade jag farten utan problem, trots att jag sprungit så långt. Den gamla Anna är äntligen tillbaka, starkare än någonsin.

Jag vet massor av gånger då jag sprungit och känt: "Varför utsätter jag mig för detta??" medans benen värker och lungorna vill sprängas. Idag hade jag sånt underbart flyt, och trots distansen var jag varken speciellt flåsig eller trött. Det var först den sista kilometern som jag började krokna en aning.

 

Även motivationen är som förbytt. Jag riktigt längtar efter att få springa en runda, längtar så mycket att det till och med kan pirra i magen. Vet inte om jag någonsin har känt såhär.

Jag är så förvånad över framstegen, det har gått så bra den senaste tiden.

 

Mitt liv är verkligen underbart just nu!

 

Ska alldeles strax krypa till kojs, men eftersom jag ändå skulle svara på ett mail kände jag att jag lika gärna kunde skriva ett nytt inlägg också.

När Ludde gick i säng efter en relativt lång och händelserik dag passade jag på att rulla fram träningscykeln och trampa 16,77 km på en timme. Jag vill nå 2 mil på en timme, men det dröjer ett tag till.

Om jag inte vill eller kan träna utomhus brukar jag göra det framför tv:n istället. Jag måste få något annat att tänka på än "Usch vad jobbigt", "Varför utsätter jag mig för detta" och "Mjölksyra, mjölksyra, mjölksyra.."

Oftast brukar jag sikta in mig på att träna framför tv:n om jag ändå ska kolla på ett speciellt program. På så sätt kombinerar jag nytta och nöje. Men nu går det inget vettigt på tv, då man tager vad man haver..

 

Efter cykeltrampandet kämpade jag vidare med lite styrkeövningar. Körde en övning för magen som är ny för mig, och då slet det ordentligt i magmusklerna. På ett dåligt sätt alltså, för det kändes inte helt bra. Det kändes ungefär som om musklerna skulle gå av om jag ansträngde mig lite hårdare, så jag fick utöva andra magövningar istället. Vet inte om det är efter strålningen eller kejsarsnittet, men det kändes i nedre delen av magmusklerna.

Jag är inte riktigt vän med mina magmuskler just nu, för det känns inte som om vi samarbetar. Jag började ju känna att träningen gav resultat men nu tycker jag att magens muskler inte alls hänger med och samarbetar.

Äh, det kommer väl. Ju mer jag tränar desto bättre bör musklerna bli(såklart).

Ska väl ta och poängtera att jag självklart inte tränar om det inte känns bra. Som med den där magövningen, det får ju inte kännas obehagligt och göra ont när man tränar.

 

Körde även på med lite andra övningar som grabbarna visade i måndags på klättringen. Det kändes fint i låren den här gången med kan jag ju lugnt säga!

 

Förövrigt så mår jag jättebra just nu. Bättre än på mycket länge! Jag känner mig trött och sliten nästan jämt, men om man räknar bort det så är livet kanon.

Jag har kommit igång med träningen, Ludde och jag håller oss sysselsatta, jag njuter av att se Ludde växa och jag tar en dag i taget. Jag går inte och oroar mig över saker längre, det löser sig.

Jag vill vara här och nu, jag vill se alla Luddes framsteg och bara.. njuta. Vi kommer inte få fler egna barn, jag har accepterat det nästan helt nu. Fast ska sanningen fram hugger det alltid till inombords när jag ser en rund, fin gravidmage. Graviditeten blev ett kapitel i mitt liv som stals ifrån mig, liksom möjligheten att göra ett nytt försök. Men sånt är livet. Vi fick ett barn, och honom gjorde vi jäkligt bra(rent utsagt).

Men att langa in Ludde på dagis är helt uteslutet just nu, för den här barnkaramellen ska jag suga på ett tag till utan stress!

Det är så härligt att se Ludde upptäcka världen, och man blir själv som ett barn på nytt. Idag jagade jag Ludde fram och tillbaka i föräldrarnas kök i säkert en halvtimme. Han skrek av skratt och var så lycklig. Jag med för den delen, för nu är jag riktigt lycklig igen.

 

Efter regn kommer solsken.

Har ännu värre träningsvärk idag, så jag ligger lågt med träningen idag med. Det får räcka med pyssel på föräldrarnas gård och lingonplockning.

Undrar vad för muskler vi hittade på i måndags egentligen, med tanke på att jag kommit igång rätt bra med träningen innan och ändå får den här träningsvärken.

 

Sitter just nu och söker efter trevliga träningsövningar på youtube. Jag tycker att det är mycket smidigare att kolla upp övningar där eftersom man då får se exakt hur rörelserna går till.

Tänkte sätta ihop en egen serie övningar som jag kan köra några gånger i veckan för att bygga upp styrkan i kroppen. Men fantasin är dålig och jag behöver övningar för alla delar av kroppen, och då tar jag hjälp av youtube.

Ska ta och tillägga att jag inte är speciellt intresserad av gym, och har inte tiden till att uppsöka ett heller för den delen. Jag gillar övningar där man inte behöver så mycket mer än sin egna kropp och lite enklare redskap till hjälp.

 

Ett av mina redskap här hemma heter Ludde och älskar att få delta i träningen. Kast med liten Ludde till exempel, då åker alltid mungiporna upp! Han håller mig i form på alla möjliga sätt. Det ska lyftas, kastas, jagas och busas.

 

Nä, nu ska jag äta nåt och sen hoppa i säng. Försöker komma i säng allt tidigare så att jag får sova så mycket som möjligt innan Ludde vaknar.

 

 

Idag har jag en riktigt saftig träningsvärk i låren och magen. Låren är värst och jag kan knappt gå i trappor, sätta mig lugnt i soffan eller liknande övningar som gör att lårmusklerna används. Försökte gå från huksittande till stående med Ludde i famnen, det gjorde ont!

 

Anledningen till träningsvärken är gårdagens besök i stan. Vi(jag, brorsan och Anders) träffades i stan och klättrade en sväng i vanlig ordning. Efteråt tränade vi lite i det lilla enkla gymmet dom har i samma lokal, och grabbarna lärde mig lite nya övningar.

Gillar övningar där man använder sin egna vikt, alt. enkla redskap som hopprep, vikter eller liknande. Och efteråt var jag helt slut i framförallt låren, så det var jobbigare än jag trodde. Och med tanke på smärtan idag hittade vi övningar som fick mina muskler att jobba ordentligt!

 

Eftersom jag har sån träningsvärk tar jag det nog rätt lugnt idag. Jag har cyklat en sväng med Ludde, men det är tveksamt om jag gör något mer i motionsväg i dag. Men dagen är inte slut, så vi får se.

Jag är sugen på att jogga en sväng, eftersom det gick så bra sist..

 

Ludde har fått vaccinationssprutor idag, inte alls poppis hos vare sig honom själv eller hans spruträdda far. Men nu är det klart och Ludde tar en tupplur. Jag blir så trött när jag har ordentlig träningsvärk(samma sak varje gång), så jag skulle gärna sova en stund jag med. Men jag ska sätta igång med maten, magen kurrar!

 

Har precis klivit ut ur duschen och ska strax hoppa i säng. Kroppen känns mör efter dagens fysiska aktiviteter (till exempel grävning av grus runt husgrundet, lek med barn och en joggingtur på 7 km). Det sistnämnda tog verkligen musten ur mig! Det är därför jag helst tränar på eftermiddag/kväll, för då tar det inte lång tid innan man ska hoppa i säng.

Det gick väldigt trögt på joggingturen idag. Vissa dagar har man helt enkelt inte den energi som behövs. Men efter en stund kom jag in i "andra andningen" och sen flöt det på rätt bra. Fick gå några korta bitar, men jag orkade mer än jag trodde.

Jag har tappat mycket av motivationen när det handlar om löprundor, vilket gör den typen av träning mycket svårare. Förr var jag ute nästan varje dag innan jobbet, men nu är det kämpigare. Men det kanske bara är nu i början, innan jag kommit igång ordentligt.

Vill ju väldigt gärna ut och jogga regelbundet, eftersom det är en enkel motionsform som kan utövas var-/närsomhelst utan några större problem.

 

 

Idag var Ludde i vanlig ordning väldigt rastlös på förmiddagen. Efter att vi båda ätit frukost drog jag på honom jacka, sockor, mössa och den lilla oanvända cykelhjälmen jag införskaffat åt honom. Till en början var han bara grinig och sur, för han skulle minsann inte ha en hård hjälm fastsatt på skallen.

Och muttrandet från hans sida blev snäppet värre när jag skulle sätta fast honom i barnstolen på cykeln. Är han tjurig så protesterar han ofta högljutt om man försöker sätta fast honom någonstans, som i sittvagnen eller bilbarnstolen.

 

Men gnället avtog direkt när jag började leda bort cykeln till vägen. Då började han inse att det var något skoj han skulle ut på.

Sen satt han som ett ljus hela turen, hörde inte ett pip från honom. Jag tar det som ett tecken på att det var roligt att vara på cykeltur. Om ni inte förstått det än så var detta hans första riktiga tur på cykeln.

 

När vi kom hem var han mycket gladare, och jag med för den delen då jag fått komma ut och röra på mig. Strax efter turen började regnet ösa ner, så vi hade tur.

Imorgon hoppas jag på att kunna cykla iväg en sväng igen, men det beror helt på vädret. För min del spelar det ingen roll om regnet öser ner, men Ludde bör inte bli blöt och kall.

 

Sura Ludde innan vi cyklade iväg:

Mitt på dagen gick jag faktiskt och la mig en sväng när Ludde sov, kände mig så otroligt trött och jag vet inte varför. Men efter en timme vaknade Ludde och ville gå upp, själv hade jag kunnat sova en bra stund till. På eftermiddagen stack vi iväg till stan för att klättra lite. Johnnie jobbade så Ludde fick hänga med.

Man kan inte träna lika effektivt, men det funkar rätt bra ändå. Både brorsan och hans kompis Anders gillar Ludde och vi hjälps åt så att även jag får klättra så mycket som jag orkar och vill.

Ludde är glad så länge han får vara uppe och titta på allt runtomkring. Förut kunde han sitta kvar i bilbarnstolen och titta, men nu vill han allt snabbare loss därifrån. Han blir snabbt äldre och mer krävande!

Men jag kan absolut inte klaga, han sköter sig exemplariskt när han är med på klättringen. Han skrattar, ler och tittar nyfiket på alla som klättrar. En riktig charmör är han också, för han sitter gärna i min famn och ler åt folk som går förbi. Så pass att dom inte kan hålla sig från att le och skratta tillbaka.

 

Nu sitter jag här och känner mig riktigt mör i kroppen, men på det där sköna viset. I natt kommer jag sova som en stock, för nu behöver verkligen kroppen vila.

 

God natt!